Templets löfte
Jag föddes och växte upp i kyrkan men valde i tjugoårsåldern att bli inaktiv. Jag gifte mig med en bra man som inte heller var aktiv i sin kyrka. När John och jag bildade familj, som så småningom kom att bestå av fem barn, började mitt hjärta längta efter min ungdomstro. Jag utövade inga påtryckningar på John, men han gick med på att gå på kyrkans möten med mig och våra två söner, John Rowe och Joseph. Vi började gå till vår församling varje söndag. Missionärerna undervisade John som tog emot evangeliet och döptes tre månader senare.
Vi blev aktiva medlemmar i församlingen och fullgjorde våra kallelser i olika biorganisationer. Vi fick ytterligare tre barn — Hayley, Tessa och Jenna — och alla fem tyckte om och trivdes i Primär, på aktivitetsdagarna och i scoutverksamheten. Under det årtionde som följde deltog John och jag i tre omgångar i den tempelförberedande kursen, men det resulterade aldrig i att vi kom till templet. Vi ville att familjen skulle beseglas, men vi kände oss inte redo att efterleva alla buden. Vi kom till kyrkan regelbundet och höll de flesta buden — dög inte det? Förresten förstod våra barn inte skillnaden.
Snart insåg vi att det inte stämde. När vi stoppade om vår äldsta son varje kväll började han fråga när vi skulle åka till templet. Det berörde oss verkligen.
Vid ungefär den här tiden bad biskopen min make och mig att komma till hans kontor. Han ville veta varför vi inte hade beslutat oss för att förverkliga templets välsignelse för vår familj. Vi förklarade att vi inte var redo att efterleva alla bud som krävs för att få en tempelrekommendation och att vi kände att vi redan gjorde vårt bästa.
Liksom andra biskopar tidigare pratade biskop Riding med oss om hur viktiga de här förrättningarna är och om de eviga välsignelser som fanns tillgängliga för vår familj. Men sedan hände något som jag aldrig ska glömma. Biskop Riding satt tyst i flera sekunder innan han milt sade: ”Jag känner mig manad att tala om att nu är tiden inne för er att komma till templet. Möjligheternas fönster håller på att stängas för er familj.”
Vi förstod inte helt vad biskopen menade, men vi kände genast Anden bekräfta att det var sant. Vi insåg inte bara att templet skulle bli till evig välsignelse för oss utan också att vår besegling skulle hjälpa våra barn när de blev äldre och började fatta viktiga beslut i livet.
John och jag lämnade biskopens kontor den kvällen med känslan att det var bråttom. Vi satte upp bestämda mål och ett datum för vår begåvning och besegling i templet. Därefter försökte vi helhjärtat efterleva alla buden — inte bara dem som vi tyckte var lätta. Vi bemödade oss också konsekvent om att be och studera skrifterna och verka med större iver i våra kallelser. Genom att göra de här uppoffringarna fick vi många välsignelser.
När vi hade det svårt uppmuntrade vi varandra. Jag minns särskilt en kväll när min make märkte att jag var ängslig. Han läste ett stycke ur president Boyd K Packers The Holy Temple,1 som vi hade studerat tillsammans. Orden han läste vidgade mitt perspektiv och fick mig att lugna ner mig.
Biskop Riding fortsatte att uppmuntra oss, det gjorde även andra församlingsmedlemmar. En vän gav oss ett exemplar av häftet Tempel, som vi lusläste. Lärarna i vår tempelförberedande kurs besvarade våra frågor och var hjälpsamma och vänliga, och många församlingsmedlemmar var goda föredömen i fråga om tempelvärdighet.
Varje kväll när vi stoppade om våra barn sade vi tillitsfullt att vår familj skulle åka till templet. När tiden närmade sig kunde vi ge dem ett bestämt datum.
Den 17 april 1998, omkring sex månader efter den dag på biskopens kontor som skulle komma att förändra vårt liv, knäböjde John och jag vid altaret i templet i Dallas i Texas med våra fem barn. Många vänner i vår församling var där och tack vare deras stöd förstod jag hur ivriga de var att vi skulle få alla välsignelser som de hade i sin familj. Utan tvekan har vår besegling varit den absolut viktigaste händelsen i vårt liv.
För min make och mig var den verkan som vår besegling hade ytterst påtaglig. Vi lade till exempel märke till en förändring i atmosfären hemma, särskilt när det gällde våra barn. De verkade lydigare, och även om de inte var fullkomliga så strävade de ständigt efter att göra bra val och hålla buden. Vi kände också större enighet i familjen.
De välsignelserna var underbara, men 2007 vi fick på ett alldeles särskilt sätt uppleva hur verkliga tempelvälsignelserna är. På morgonen den 21 oktober råkade våra tvillingar, som då var 17 år, ut för en bilolycka. Tessa ådrog sig mindre skador men Jennas tillstånd var allvarligt. Hon togs till sjukhuset, där hon låg i koma. När vi fick veta att hon kanske inte skulle överleva reste våra tre äldsta barn hem från universitetet. Medan vi tillbringade de närmaste dagarna i Jennas rum på sjukhuset fann vi stor tröst i tanken på förrättningarna som gör att vi kan vara tillsammans efter döden. Vi samtalade om familjens eviga karaktär — om vår familj. Jenna dog en vecka efter olyckan.
Våra tempelförbund har blivit ännu viktigare för oss efter hennes död. Vi saknar Jenna oerhört och längtar efter den dag när vi får vara tillsammans igen, men vi stöttas av vår tro på frälsningsplanen och vårt vittnesbörd om eviga familjer. Vi har satt upp ett fotografi hemma av vår familj vid templet som påminner oss om vår upplevelse och de löften som vi vet kan bli våra.
Vi är tacksamma för trofasta prästadömsledare som gav oss råd, och särskilt för en bra biskop som följde en maning som ledde till eviga välsignelser för vår familj. Vi är tacksamma för vänner och församlingsmedlemmar som alltid uppmuntrat oss och som varit goda föredömen för oss. Men framför allt är vi tacksamma mot en kärleksfull himmelsk Fader som genom sin Sons gåva och genom tempelförrättningarna ”möjliggör att familjebanden fortsätter bortom graven”.2
Familjefotografier med tillstånd av familjen Sigety
Familjen Sigety 2006. Främre raden, från vänster: Joseph, Tessa, John Rowe och Jenna. Bakre raden, från vänster: Hayley, John och Ellen.
Vi har satt upp ett fotografi hemma av vår familj vid templet som påminner oss om vår upplevelse och om utlovade välsignelser.
Fotografi av president Benson, Busath Photography; fotografi av ängeln Moroni, David Andersen; fotografi av templet i Dallas i Texas, Jed Clark