Vårt hem, vår familj
SÄTT familjen främst
Jag visste att vi inte kunde fortsätta med vårt fullspäckade schema mycket längre till. Vad kunde vi ändra på?
Det var en ny vecka och jag tittade med bävan på familjeschemat. Hur skulle vi hinna med allt vi planerat?
Jag kastade mig in i arbetet, gjorde mitt bästa för att arbeta som volontär i skolorna, ta barnen till sina olika idrotter och klubbar, laga mat åt alla mitt upp i alltihop och förbereda mina lektioner för det tidiga morgonseminariet varje dag. Min make ilade runt för att komma till jobbet och till kyrkans möten, besöka församlingsmedlemmar och träna ett fotbollslag. Vi försökte verka med iver för goda saker och vara aktiva i kyrkan, men det fattades något. Många familjer kan klara av ett flertal aktiviteter, men det fungerade inte för oss: Det hektiska schemat tärde på familjens krafter.
Medan jag funderade över problemet började jag lägga märke till hur ofta vi fick säga nej till barnen när det gällde sådant som de ville ha och behövde få av oss. Det oroade mig och jag började fundera över vad som kunde göras.
Jag vände mig till skrifterna. När jag läste i Mormons bok kom jag till kung Benjamins predikan. Han säger: ”Och se till att allt detta sker med visdom och ordning, ty det krävs inte att någon löper fortare än han har krafter till. Och vidare är det nödvändigt att han är flitig så att han därigenom kan vinna priset. Därför måste allt göras med ordning.” (Mosiah 4:27)
Priset vi ville ha var en lyckligare och mer enig familj. Vi ville ha mindre stress och mer glädje, men vi var helt klart inte inne på en väg som ledde till sådana priser.
Vi var flitiga men åstadkom inte särskilt mycket. Vi förberedde allt i stället för allt som behövs. Jag bad om vår situation men till en början kom inget svar.
Livet gick vidare som vanligt. Mina kallelser krävde min uppmärksamhet, jag kände att disken behövde diskas och alla behövde få skjuts till sina aktiviteter. När jag förberedde mig för seminariet varje dag började jag få svaren jag sökte från våra nutida profeter och ledare. Jag fann ett tal av president Spencer W Kimball (1895–1985) där han uppmuntrade medlemmarna att ha hemafton. Han sade: ”Men i vår tid har Herren på nytt erbjudit sitt tidlösa program som utlovar att världen kan återvända till ett förnuftigt levnadssätt, till ett sant familjeliv och till ömsesidigt beroende i familjen. Det är att återinsätta fadern på hans rättmätiga plats som familjens överhuvud, att ta hem modern från umgänges- och arbetslivet och få bort barnen från gränslös underhållning.”1
Jag insåg att regelbundna hemaftnar var något av det första som fått ge vika i vår stressade livsstil. En kort tid senare läste vår biskop upp ett brev på sakramentsmötet från första presidentskapet som påminde oss om att välja våra aktiviteter klokt och inte låta det goda vi gör komma i vägen för hemafton.
När min man och jag pratade om det här rådet insåg vi att många av våra aktiviteter var roliga men inte nödvändiga och att vi kunde vinna på att skära ner lite. Vi gjorde listor över våra aktiviteter och satte dem under kategorier som ”behövs”, ”behövs inte” och ”behöver förbättras”.
När vi gick igenom våra listor tänkte vi på våra barns känslor. De flesta av aktiviteterna vi funderade på att ta bort var sådant som de höll på med, som idrott och klubbar. Vi bestämde oss för att ha en hemafton och prata igenom det här med barnen. När vi pratade om problemet med barnen blev vi förvånade över att de mycket hellre ville vara med oss än att vi var tränare för deras lag eller ordförande i deras klubbar.
Den här insikten ledde till att vår ”familjeklubb” föddes.
När vi väl hade fullgjort våra plikter i befintliga aktiviteter, anmälde vi oss inte till några nya. De kvällar när vi inte har några uppgifter i kyrkan kommer min make hem och säger: ”I kväll har vi ”familjeklubben!” och barnen skyndar sig att göra sina läxor och hushållssysslor så att vi kan göra något tillsammans.
Våra barn tycker om att göra olika projekt, särskilt med sin pappa. En kväll byggde de en dator av överblivna delar. Ibland tar alla på sig verktygsbälte och lagar saker och ting i huset. Poängen är att vi har tid, energi och en önskan att vara tillsammans.
Jag har också mer tid att vara med barnen och laga fler näringsrika måltider till familjen. I familjeklubben behöver vi inte springa runt och splittra familjen bland olika aktiviteter eller äta ute. Ingen verkar sakna det jäktiga livet eller snabbmaten. Vi tycker så mycket om att vara tillsammans att barnen inte längre vill vara så engagerade i andra fritidssysselsättningar.
Vi har återinfört hemafton och daglig familjebön. Vi städar också tillsammans, har enskilda skriftstudier och har fritidsaktiviteter med familjen. Vi förstår att när barnen blir äldre så kommer de helt naturligt att ha fler aktiviteter. Vi lägger till dem när det behövs, men till dess gläds vi åt varje minut vi har i familjeklubben.
Hemafton, av Del Parson