Vi talar om Kristus
Bara en skida
Jag minns fortfarande min första skidtur med familjen. Mina föräldrar, syskon och jag stuvade in skidutrustningen i bilen och åkte till ett berg i närheten där vi skulle tillbringa dagen. När vi kom fram upptäckte jag att jag i jäktet hade glömt en av mina skidor hemma. Och inte nog med det, jag hade också glömt skidstavarna.
Att åka hem och hämta det jag hade glömt var det inte tal om. Min alltid så praktiska pappa sade att jag fick klara mig så gott det gick. Som väl var tyckte min storasyster synd om mig och lånade mig en av sina skidstavar.
Eftersom jag aldrig hade åkt skidor förut trodde jag inte att det skulle vara så svårt att bara åka på en skida. Jag var mer ivrig än besviken — jag var ju trots allt äntligen gammal nog att följa med familjen på deras favoritaktivitet!
Ett efter ett tog mina syskon på sig skidorna och åkte i väg i riktning mot en äng med en liten kulle som det var roligt att åka nerför. Men jag kunde inte röra mig ur fläcken! Foten utan skida sjönk djupt ner i snön. Foten med skida kom inte heller någonvart eftersom den våta snön klistrade fast vid den gamla träskidan och gjorde den extra tung.
Varför gick det inte lättare? Ju mer jag försökte, desto mer fastnade jag och desto mer frustrerad blev jag. Det blev ännu jobbigare när jag såg pappa och mina bröder på avstånd. De hade kommit fram till ängen och verkade ha jätteroligt med att ta sig upp på kullen och sedan åka nerför den.
Pappa kom tillbaka några gånger för att se hur det gick för mig och sade alltid något uppmuntrande. ”Fortsätt så! Du klarar det.” Men jag klarade det inte. I själva verket var dagen förbi innan jag lyckades komma fram till ängen. Min första skidtur var en stor besvikelse.
Allteftersom jag har blivit äldre har jag insett att vi alla upplever stunder när vi känner att vi försöker klara oss med en enda skida — en jobbig träskida. Vi får alla uppleva prövningar och besvikelser och ofullkomligheter. Några är vi själva orsak till, andra drabbas vi av därför att vi lever i en fallen värld. Några är tillfälliga, andra får vi dras med livet ut.
Vi upptäcker snabbt hur oförberedda vi är på terrängen. Vi känner oss otillräckliga. Vår smärta förstärks när vi ser andra som inte verkar ha några problem alls. I sådana situationer är det tydligt att vi inte klarar det själva.
Som väl är behöver vårt liv inte bli som min första skidtur. Jag gjorde mitt allra bästa men utan att göra några framsteg. Men i livet kan vi göra vårt bästa och sedan överlämna allt annat åt Gud. Hans styrka och nåd gör det möjligt för oss att göra sådant som vi inte skulle ha kunnat göra på egen hand.
Jag har också lärt mig att vi inte behöver dölja vår kamp för vår kärleksfulle himmelske Fader. Våra ofullkomligheter hjälper oss att bättre förstå hur han känner för oss och inse vem vi i själva verket är som hans barn. Det är därför att han älskar oss som han sände sin Son.
Om vi kommer till Kristus, ger våra svagheter oss en glimt av Frälsarens nåd och barmhärtighet i arbetet med oss. Det har till exempel funnits tillfällen när jag har känt för att, bildligt talat, säga: ”Som du ser har jag bara en skida. Och även om jag hade två skidor så är jag ganska säker på att jag ändå skulle vara en usel skidåkare. Så inget besvär för min skull.”
Men i sin godhet hjälper Frälsaren mig ändå. Han vet att jag har mina svårigheter och ber bara att jag ska göra mitt bästa: ”Det är genom nåd vi blir frälsta, sedan vi har gjort allt vi kan göra.” (2 Nephi 25:23) Nåd innebär inte nödvändigtvis att jag får nya, smäckra skidor och ska ta mig till målet på egen hand. Frälsarens omsorg är mer personlig och omtänksam än så. Han arbetar med mig där jag befinner mig och som jag är och hjälper mig utvecklas och bli mer lik honom och min himmelske Fader. Jag tror de är nöjda när jag gör mitt allra bästa, även om det inte skulle vara särskilt mycket. Och jag vet att de älskar mig på ett sätt som gör att jag kan lita på dem än mer.
Jag gav inte upp tanken på skidturer efter den där första misslyckade upplevelsen. Jag åkte tillbaka flera gånger med min familj och tog till och med skidlektioner på college. Nu är det en av de fritidssysselsättningar jag tycker bäst om. Jag är tacksam att jag inte gav upp.
Jag är också tacksam — evigt tacksam — för att min himmelske Fader och Jesus Kristus inte ger upp när det gäller oss. Gud överlämnar oss inte åt våra egna bristfälliga ansträngningar. Tack vare sin oändliga kärlek till sina barn sände han en Frälsare för att göra det möjligt för oss att återvända till hans närhet. Jag vet att vi alla kan fortsätta framåt i livet genom att lita på dem.
Illustration Paul Mann