Föra en uppteckning
Personal vid kyrkans historiska avdelning arbetar bakom kulisserna för att bevara kyrkans — och din — historia.
Besökare vid kyrkans historiska bibliotek studerar noggrant bevarade dagböcker, dagstidningar och släkthistorier i närheten av entréhallen i kyrkans historiska bibliotek där följande står med stora bokstäver på väggen: ”Se, en uppteckning skall föras ibland er.” (L&F 21:1)
Från det att profeten Joseph Smith fick det här gudomliga påbudet 1830 och ända till nu har en omfattande uppteckning av historiska dokument, textilier och andra föremål inte bara förts utan också bevarats, tack vare ett liten men hängiven grupp konservatorer.
Konservering i kyrkan
Kyrkans konservatorers huvudsakliga bekymmer är hur uppteckningarna ska bevaras så att den naturliga nedbrytningsprocessen hindras.
På fjärde våningen i kyrkans historiska bibliotek, i ett högteknologiskt konserveringslaboriatorium, utför konservatorerna sådana uppgifter som att lägga ett lager genomskinligt japanskt papper över små sprickor på ömtåliga, flera decennier gamla sidor, och att rädda i stort sett oanvändbara fotonegativ. De reparerade eller stabiliserade dokumenten placeras sedan på en bokhylla så att de är lätta att komma åt, eller så arkiveras de i sofistikerade temperatur- och fuktighetskontrollerade valv där de regelbundet ses över.
Bara två kvarter bort, i kyrkans historiska museum, är skickliga händer upptagna med att sy dockor, polera metall och trä, sy lapptäcken och tillverka stativ och stöd till utställningar. Mycket av arbetet ställs ut i museet eller skickas till någon av kyrkans historiska platser, medan annat material förbereds för magasinering.
”Att föra betyder ’att bevara’”, säger Christopher McAfee, en av kyrkans konservatorer. ”Det innebär inte bara att man skriver en historia utan också att man ser till att den varar.”
Kyrkans konservatorer delar uppfattningen att varje föremål, från profeternas dagböcker till personliga släkthistorier, har ett inneboende värde.
”Det är en känsla av att om någon bryr sig tillräckligt för att bevara det, så är det bäst att jag bryr mig”, säger broder McAfee. ”Vi är samlingens beskyddare.”
Ett liv som inte dokumenteras kan lätt glömmas bort, säger han, och lika tragisk är förlusten av eller de skador som åsamkats de här dokumenten.
”Det är en uppmaning från skrifterna att vi för en historia”, säger Jennifer Hadley, konservator i kyrkans historiska museum. ”Den hjälper oss att komma ihåg vad Herren har gjort för sitt folk.”
Konservering av dokument
På konserveringslaboratoriet handhas en mängd olika dokument, bland annat böcker, dagböcker, dagstidningar, urklippsalbum och fotografier. Varje föremål behandlas olika beroende på dess skick.
Intressanta instrument och maskiner — en skärare, en präglare, en bokbinderimaskin, en ultraljudslamineringsmaskin för att bara nämna några få — har placerats runtom i det rymliga laboratoriet och används efter varje projekts behov.
Ofta tas en boks omslag bort och bokryggen rengörs och repareras. Sönderrivna blad i dokumenten repareras med hjälp av högkvalitativt japanskt papper vars långa fibrer både stärker bladen och bevarar deras flexibilitet. Konservatorerna använder en blandning vetestärkelse och vatten som lim. Den nuvarande strukturen stärks samtidigt som man bevarar så mycket som möjligt av ursprungsdokumentet.
”Vi försöker inte få dem att se helt nya ut”, säger broder McAfee. ”Vi försöker bevara ursprungets integritet. Allt vi gör är reversibelt.”
En annan konserveringsmetod när det gäller dokument är tvätt. Papper sänks ner i bad av filtrerat, dejoniserat vatten och sedan i alkaliserat vatten. I varje bad tar vattnet och kemikalierna bort smutsen och neutraliserar syrorna i papperet för att hindra nedbrytningen.
Konservering av textilier och föremål
Konservatorerna har också i uppgift att bevara föremål som har med kyrkans historia att göra — textilier, möbler, målningar och så vidare.
”Varje föremål har en historia att berätta”, säger syster Hadley. ”Allt vi handhar har en anknytning till medlemmarna i hela den internationella kyrkan.”
Museet är fullt av historiska kläder, böcker, målningar, modeller och andra föremål — sadlar, verktyg och till och med en modell av den inre strukturen av Tabernaklet i Salt Lake City. Konservatorer som arbetar med sådana föremål måste vara påhittiga för varje nytt föremål som medför en ny utmaning.
”Varje sak är lika individuell som varje person”, säger syster Hadley. ”Var och en har särskilda behov och en särskild lösning.”
Varje föremål studeras noggrant. Konservatorerna samarbetar ofta för att besluta hur de ska gå tillväga för att konservera ett föremål. De flesta föremål rengörs och stabiliseras. Man vidtar de åtgärder som krävs för att hindra nedbrytningsprocessen. Ibland innebär det att man avsyrar ett föremål, förstärker dess ursprungliga struktur, täcker över det för att skydda det från sin miljö, tillverkar en låda som det bevaras i eller gör ett stöd eller en ställning som stöttar och bevarar strukturen. Ibland behöver ett föremål bara dammas av.
En bahytt från pionjärdagarna hade gått sönder så ett enkelt runt stöd syddes för att bevara formen. Dessutom sydde syster Hadley för hand fast ett identiskt tygstycke av silke över det ursprungliga tyget med små stygn.
James Raines, självutnämnd ”allt-i-allo-konservator”, arbetar med alla föremål som inte faller under kategorierna dokument, textilier eller målningar. Handtaget på en läderpiska som var fyllt med blykulor hade rivits upp, vilket gjorde att den förlorade flexibilitet och utgjorde en hälsofara när blyet ramlade ut. Konservatorerna tog bort de kvarvarande blykulorna och satte dit en plaststav i handtaget för att bevara den ursprungliga formen och flexibiliteten.
”Det handlar om att bevara föremålen som de var när de användes”, säger syster Hadley. ”För mig skapar konserveringen ett påtagbart band till det förflutna.”
Christopher McAfee tar bort tejp från ett ursprungsdokument från 1800-talet.
Foto Welden Andersen
Kathy Cardon jämnar till papper i konserveringslaboratoriet.
Foto Welden Anderson