De är alla mina
Karsen H Cranney, Kalifornien, USA
”Är alla de här dina?”
Det är en fråga jag ofta får höra, så jag blev inte förvånad när en kvinna bakom mig i kön i mataffären ställde den. Jag tittade på mina sex- och femåriga döttrar som stod på var sin sida av den fullproppade vagnen. Minstingen svängde på benen längst fram i vagnen och min fyra månader gamla bebis satt fastbunden på min mage.
”Ja, de är alla mina”, sade jag och log.
Ända sedan min make och jag bildade familj har våra val om hur många barn vi ska ha och när vi ska ha dem ofta blivit ett allmänt samtalsämne. Beslutet att ha vårt första barn var inte logiskt, åtminstone inte enligt världens normer. Vi hade båda nyss fyllt tjugo. Min make hade just tagit examen från college och letade efter ett ”riktigt” jobb. Vi hade magra inkomster och inga försäkringar. Ändå hade vi fått ett otvivelaktigt intryck av att det fanns andar som ivrigt väntade på att få komma till vår familj, så vi gick vidare med tro.
Vi välsignades med ett problemfritt havandeskap, en vacker liten flicka och ett fast jobb med möjlighet till befordran. Jag var tacksam att jag kunde stanna hemma med min dotter och de tre barn som sedan kom. Alla kom till vår familj efter starka gudomliga intryck om att tiden var inne, men det gjorde det inte lättare att förklara för andra varför vi ville ha så många barn, och så tätt.
Många av kommentarerna jag får ifrågasätter mitt omdöme: ”Varför så många?” ”Inser ni inte hur mycket ett barn kostar tills det fyller 18?” ”Kan ni verkligen ge varje barn den uppmärksamhet och de möjligheter han eller hon behöver? Och, naturligtvis: ”Är ni inte klara snart?”
Jag hoppas att vi inte är klara, fastän tiden med småbarn är intensiv och oerhört prövande fysiskt, känslomässigt, intellektuellt och andligt sett. Det finns dagar när barn behöver matas, blöjor behöver bytas, bebisar behöver lugnas och näsor behöver torkas — allt på en och samma gång. I sådana ögonblick tvivlar jag på mitt förstånd och undrar vad det är jag håller på med. Sådana dagar verkar världens röst skratta hånfullt som om den ville säga: ”Vad var det jag sade!”
Men vad tacksam jag är i sådana stunder för Jesu Kristi evangeliums lära och för det värde som sätts på familjen. Varje dag litar jag till evangelieprinciper som forntida och nutida profeter har undervisat om för att veta att mitt arbete som mamma — och det är arbete — är det viktigaste jag kan göra i mitt liv och att det är värt varje ansträngning. Som svar på innerliga böner får jag dagligen gudomlig hjälp med att göra det jag blivit ombedd att göra i mitt hem. Genom sin innerliga omsorg blandar vår kärleksfulle himmelske Fader dagar av total utmattning med stunder av jublande glädje.
Till kvinnan i mataffären och till andra som undrar varför jag helgar mitt hjärta och min själ åt att uppfostra barn säger jag därför stolt: ”Ja, de är alla mina — och det säger jag tacksamt, helhjärtat och utan tvekan!”