Helga dig åt Herren
Offer handlar mindre om att ”ge upp” och mer om att ”ge till” Herren.
Förra året när jag verkade i presidentskapet för området Asien Nord, fick jag ett telefonsamtal från president Russell M. Nelson som kallade mig att verka som andre rådgivare i presiderande biskopsrådet. Han inbjöd vänligt min hustru Lori att delta i samtalet. Efter samtalet var vi fortfarande omtumlade när min hustru frågade: ”Vad gör presiderande biskopsrådet egentligen?” Efter att ha funderat en sekund svarade jag: ”Jag vet inte riktigt!”
Ett år senare – och med känslor av innerlig ödmjukhet och tacksamhet – kan jag besvara min hustrus fråga med bättre insikt. Bland mycket annat vakar presiderande biskopsrådet över kyrkans välfärdsarbete och humanitära insatser. Arbetet sträcker sig numera över hela jordklotet och välsignar fler av Guds barn är någonsin förr.
Som presiderande biskopsråd får vi hjälp av underbara anställda personer i kyrkan och andra, såsom Hjälpföreningens generalpresidentskap, som tjänar tillsammans med oss i kyrkans verkställande kommitté för välfärd och oberoende. Som medlemmar i den kommittén bad första presidentskapet mig – och syster Sharon Eubank, som talade till oss i går kväll – att ge er en uppdatering om kyrkans senaste humanitära insatser. De bad också särskilt att vi skulle förmedla deras djupa tacksamhet – för, bröder och systrar, det är ni som har gjort dessa humanitära insatser möjliga.
När vi med viss oro såg de tidiga ekonomiska effekterna av covid-19-krisen över hela världen, kunde vi lätt ha förväntat oss en minskning av de ekonomiska bidrag som sista dagars heliga skulle kunna ge. Våra egna medlemmar var trots allt inte immuna mot pandemins bakslag. Föreställ er vad vi kände när vi bevittnade det rakt motsatta! De humanitära donationerna under 2020 visade sig nå de högsta nivåerna någonsin – och går mot ännu högre nivåer i år. Som en följd av er generositet har kyrkan kunnat genomföra sin mest omfattande insats sedan införandet av den humanitära fonden, med över 1 500 covid-biståndsprojekt i över 150 länder. De här donationerna, som ni har gett så osjälviskt till Herren, har omvandlats till livräddande mat, syre, medicinsk utrustning och vaccinationer till dem som annars skulle ha blivit utan.
Lika betydande som bidraget av varor är det enorma flödet av tid och energi som kyrkans medlemmar har donerat åt humanitära insatser. Samtidigt som pandemin har rasat har naturkatastrofer, inbördeskrig och ekonomisk instabilitet obönhörligt fortsatt att driva miljontals människor från sina hem. Förenta nationerna rapporterar nu att det finns över 82 miljoner tvångsförflyttade människor i världen.1 Lägg till detta de miljontals andra som väljer att fly fattigdom eller förtryck i jakten på ett bättre liv för sig själva och sina barn, och ni börjar få en skymt av omfattningen av det globala läget.
Jag är glad att kunna rapportera att kyrkan, tack vare så mångas bidrag av tid och talanger, driver välkomstcenter för flyktingar och invandrare på flera olika platser i USA och Europa. Och tack vare era bidrag tillhandahåller vi varor, kapital och volontärer för att stödja liknande projekt som drivs av andra organisationer runt om i världen.
Får jag uttrycka min innerliga tacksamhet till de sista dagars heliga som har nått ut för att ge mat åt, kläda och bli vän med dessa flyktingar och hjälpt dem att finna sig tillrätta och stå på egna ben.
I går kväll berättade syster Eubank för er om några sista dagars heligas underbara arbete i fråga om det här. När jag tänker på det här arbetet går mina tankar ofta till uppoffringens princip och sambandet mellan den här principen och de två stora buden att älska Gud och att älska vår nästa.
I modernt språk har den engelska termen för offer – sacrifice – kommit att betyda att man ”ger upp” saker för Herren och hans rike. Men i forna tider var betydelsen av ordet sacrifice tätare knutet till dess två latinska rötter: sacer som betyder ”helig” och facere som betyder ”att göra”.2 I forna tider betydde offer alltså att man bokstavligen gjorde något eller någon helig.3 Med det synsättet är offer en process för att bli helig och att lära känna Gud, inte en händelse eller ett rituellt ”uppoffrande” av saker åt Herren.
Herren har sagt: ”Jag har min glädje i kärlek och inte i offer och i kunskap om Gud mer än i brännoffer.”4 Herren vill att vi ska bli heliga5, fyllda av kärlek6 och att vi ska lära känna honom7. Som aposteln Paulus lärde: ”Och om jag delar ut allt jag äger och om jag offrar min kropp till att brännas men inte har kärlek, så vinner jag ingenting.”8 I slutändan vill Herren ha våra hjärtan. Han vill att vi ska bli nya skapelser i Kristus.9 Som han sa till nephiterna: ”Som offer till mig ska ni frambära ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande.”10
Offer handlar mindre om att ”ge upp” och mer om att ”ge till” Herren. Skrivna vid entrén till vart och ett av våra tempel står orden ”Helgat åt Herren. Herrens hus”. När vi efterlever våra förbund genom uppoffringar blir vi heliggjorda genom Jesu Kristi nåd, och vid altarna i det heliga templet, med förkrossade hjärtan och botfärdiga andar, helgar vi oss åt Herren. Äldste Neal A. Maxwell lärde: ”Underkastelsen av vår vilja [eller vårt hjärta11] är i själva verket den enda verkligt personliga gåva vi kan lägga på Guds altare. … Men när ni och jag till slut underkastar oss Gud genom att låta vår egen vilja uppgå i hans vilja, då ger vi verkligen något till honom!”12
När vi ser på de uppoffringar vi gör för andra med perspektivet att vi ”ger upp” något, kanske vi ser dem som en börda och tappar modet när våra uppoffringar inte blir värdesatta eller belönade. Men, när vi har perspektivet att vi ”ger till” Herren, blir de uppoffringar vi gör för andra till gåvor, och glädjen över att ge frikostigt blir en belöning i sig själv. Befriade från behovet av att få kärlek, gillande eller uppskattning av andra blir våra uppoffringar de renaste och djupaste uttrycken för vår tacksamhet och kärlek till Frälsaren och vår nästa. Alla högmodiga känslor av självuppoffring ersätts med känslor av tacksamhet, generositet, tillfredsställelse och glädje.13
Någonting blir heliggjort – om det så är vårt liv, våra ägodelar, vår tid eller våra talanger – inte bara genom att ge upp det, utan snarare genom att helga14 det åt Herren. Kyrkans humanitära arbete är en sådan gåva. Den är resultatet av de kollektiva, helgade offergåvorna från sista dagars heliga – ett uttryck för vår kärlek till Gud och hans barn.15
Steve och Anita Canfield är representativa bland de sista dagars heliga världen över som fått uppleva de förvandlande välsignelserna av att ge till Herren. Som välfärds- och oberoendemissionärer blev paret Canfield ombedda att bistå med hjälp till flyktingläger och invandrarcenter över hela Europa. I sitt yrkesliv hade syster Canfield varit en inredningsarkitekt i världsklass som fått uppdrag av välbärgade kunder att försköna deras luxuösa hem. Plötsligt hade hon kastats ut i en värld som var raka motsatsen när hon tjänade bland människor som hade förlorat nästan allt vad gäller världsliga ägodelar. Med hennes egna ord bytte hon ”marmorgolv mot jordgolv”, och hon upplevde en gränslös grad av tillfredsställelse när hon och hennes make började lära känna – och snart älska och omfamna – dem som behövde deras omsorg.
Paret Canfield konstaterar: ”Det kändes inte som om vi hade ”gett upp” något för att tjäna Herren. Vår önskan var bara att ’ge till’ honom av vår tid och energi för att välsigna hans barn på det sätt han fann lämpligt att använda oss. När vi arbetade sida vid sida med våra bröder och systrar blev det yttre skenet – alla skillnader i bakgrund eller tillhörighet – obetydligt för oss och vi såg bara varandras hjärtan. Det finns ingen grad av yrkesframgång eller några materiella vinster som kunde ha mätt sig med hur dessa erfarenheter, när vi tjänade bland de enklaste av Guds barn, berikade oss.”
Paret Canfields berättelse, och så många andra liknande den, har hjälpt mig att uppskatta orden i en enkel men djupsinnig primärsång:
”Ge, sa den lilla bäck,
där den ilade så käck.
Jag är så liten, men var jag går
alla ängar gröna står.”
Ja, var och en av oss är liten, men tillsammans – när vi skyndar att ge till Gud och vår nästa – var vi än går, blir liv berikade och välsignade.
Den tredje versen i sången är mindre känd men slutar med den här kärleksfulla uppmaningen:
”Ge så som Jesus ger,
vi kan alla något ge.
Som blommor och som bäckar små
sprida glädje vart vi går.16
Kära bröder och systrar, när vi lever för Gud och andra genom att ge av våra medel, vår tid och ja, till och med av oss själva, lämnar vi världen lite grönare, lämnar vi Guds barn lite gladare och blir samtidigt lite heligare.
Må Herren rikligen välsigna er för de uppoffringar ni så frikostigt har gett till honom.
Jag vittnar om att Gud lever. ”Helighetens Människa” är hans namn.17 Jesus Kristus är hans Son, och han är varje god gåvas givare.18 Må vi genom hans nåd och vår efterlevnad av våra förbund genom offer bli heliggjorda och alltid ge mer kärlek och helga oss mer åt Herren.19 I Jesu Kristi heliga namn, amen.