Skrifterna
Alma 31


Kapitel 31

Alma leder en mission för att vinna de avfallna zoramiterna tillbaka – Zoramiterna förnekar Kristus, har en falsk föreställning i fråga om utkorelse och tillber med fastställda böner – Missionärerna fylls med den Helige Anden – Deras lidanden uppslukas av glädjen i Kristus. Omkring 74 f.Kr.

1 Nu hände det sig att när Alma efter Korihors död fick underrättelse om att zoramiterna förvrängde Herrens vägar och att Zoram, som var deras ledare, förledde folkets hjärtan till att tillbe stumma avgudar, började hans hjärta åter att bedrövas på grund av folkets ondska.

2 För det förorsakade Alma stor sorg att höra att det fanns ondska bland hans folk. Därför var hans hjärta djupt bedrövat över att zoramiterna hade fjärmat sig från nephiterna.

3 Men zoramiterna hade samlats i ett land som de kallade Antionum, som låg öster om Zarahemlas land, som nästan gränsade till havet, som låg söder om Jershons land och som söderut även gränsade till vildmarken, den vildmark som var full av lamaniter.

4 Nu var nephiterna mycket rädda för att zoramiterna skulle upprätta förbindelser med lamaniterna och att detta skulle kunna orsaka stora förluster för nephiternas del.

5 Och eftersom ordets predikan hade en stark benägenhet att leda folket till att göra det som var rätt – ja, det hade gjort ett mäktigare intryck på människornas sinnen än svärdet eller något annat som hade hänt dem – tänkte Alma att det skulle vara lämpligt att de prövade Guds ords kraft.

6 Därför valde han ut Ammon, Aron och Omner. Och Himni lämnade han kvar i församlingen i Zarahemla, men de tre första tog han med sig och likaså Amulek och Zeezrom, vilka var i Melek. Och han tog även med sig två av sina söner.

7 Nu tog han inte med sig den äldste av sönerna, och hans namn var Helaman. Men namnen på dem han tog med sig var Shiblon och Corianton. Och detta är namnen på dem som gick med honom till zoramiterna för att predika ordet för dem.

8 Nu var zoramiterna avfällingar från nephiterna, och därför hade de fått Guds ord predikat för sig.

9 Men de hade fallit i stora villfarelser, för de vinnlade sig inte om att hålla Guds bud och hans stadgar enligt Moses lag.

10 Inte heller ville de iaktta kyrkans ordning och hålla ut i daglig bön och vädjan till Gud så att de inte skulle falla i frestelse.

11 Ja, kort sagt förvrängde de Herrens vägar i många avseenden. Av den anledningen begav sig Alma och hans bröder in i landet för att predika ordet för dem.

12 När de nu hade kommit in i landet, se, då fann de till sin förvåning att zoramiterna hade byggt synagogor och att de samlades en dag i veckan, på den dag som de kallade Herrens dag, och de tillbad Gud på ett sätt som Alma och hans bröder aldrig hade sett.

13 För mitt i sin synagoga hade de byggt upp en plats att stå på som var högt över deras huvuden, och överst på den fick bara en enda person rum.

14 Därför måste den som ville tillbe Gud komma fram och ställa sig överst på den och sträcka upp händerna mot himlen och ropa med hög röst och säga:

15 ”Helige, helige Gud! Vi tror att du är Gud, och vi tror att du är helig och att du var en ande och att du är en ande och att du för evigt ska förbli en ande.

16 Helige Gud, vi tror att du har skilt oss från våra bröder, och vi tror inte på våra bröders tradition som överlämnades åt dem till följd av deras fäders enfald. Men vi tror att du har utvalt oss till att vara dina heliga barn, och likaså att du har låtit oss veta att ingen Kristus ska komma.

17 Men du är densamme i går, i dag och i evighet, och du har utvalt oss till att bli frälsta, medan alla runt omkring oss är utvalda till att genom din vrede kastas ner till helvetet. För denna helighet, o Gud, tackar vi dig, och vi tackar dig även för att du har utvalt oss så att vi inte vilseleds av våra bröders dåraktiga traditioner som får dem att underkasta sig en tro på Kristus, vilken får deras hjärtan att förirra sig långt från dig, vår Gud.

18 Och återigen tackar vi dig, o Gud, för att vi är ett utvalt och ett heligt folk. Amen.”

19 Nu hände det sig att då Alma och hans bröder och hans söner hört dessa böner var de omåttligt förvånade.

20 För se, var och en gick fram och uppsände samma böner.

21 Och platsen kallades av dem Rameumptom, som i översättning betyder den heliga plattformen.

22 Och från denna plattform uppsände de, var och en, precis samma bön till Gud. De tackade sin Gud för att de utvalts av honom och för att han inte vilseledde dem genom deras bröders tradition, och för att deras hjärtan inte hade förletts till att tro på något kommande som de inte visste något om.

23 När nu allt folket hade uppsänt tacksägelse på detta sätt återvände de till sina hem och talade aldrig mer om sin Gud förrän de återigen hade samlats vid den heliga plattformen för att på sitt sätt uppsända tacksägelse.

24 När nu Alma såg detta bedrövades hans hjärta, för han såg att de var ett ogudaktigt och fördärvat folk. Ja, han såg att deras hjärtan var fästa vid guld och vid silver och vid alla slags dyrbara ägodelar.

25 Ja, och han såg även att deras hjärtan var upplyfta i sitt högmod till mycket skryt.

26 Och han höjde sin röst mot himlen och ropade och sa: ”O, hur länge, o Herre, ska du låta dina tjänare bo här nere i köttet och se så stor ogudaktighet bland människobarnen?

27 Se, o Gud, de ropar till dig, och ändå är deras hjärtan uppfyllda av högmod! Se, o Gud, de ropar till dig med sin mun medan de i högsta grad är uppblåsta av världens fåfängligheter!

28 Se, o min Gud, deras dyrbara kläder och deras ringar och deras armband och deras guldprydnader och alla de dyrbarheter som de är smyckade med. Och se, deras hjärtan är fästa vid dem, och ändå ropar de till dig och säger: ’Vi tackar dig, o Gud, för vi är ett av dig utvalt folk medan andra ska förgås.’

29 Ja, och de säger att du har kungjort för dem att ingen Kristus ska komma.

30 O Herre Gud, hur länge ska du tillåta att sådan ogudaktighet och otro finns bland detta folk? O Herre, vill du ge mig styrka att uthärda mina skröpligheter. För jag är skröplig, och sådan ogudaktighet bland detta folk smärtar min själ.

31 O Herre, mitt hjärta är djupt bedrövat. Vill du trösta min själ i Kristus? O Herre, vill du ge mig styrka så att jag med tålamod kan uthärda de lidanden som ska komma över mig på grund av detta folks ondska?

32 O Herre, vill du trösta min själ och ge mig framgång och även mina medtjänare som är med mig – ja, Ammon, Aron och Omner och även Amulek och Zeezrom och även mina två söner – ja, vill du trösta även alla dessa, o Herre. Ja, vill du trösta deras själar i Kristus.

33 Vill du ge dem styrka så att de kan uthärda de lidanden som ska komma över dem på grund av detta folks ondska.

34 O Herre, vill du låta oss få framgång i att föra dem tillbaka till dig i Kristus.

35 Se, o Herre, deras själar är dyrbara, och många av dem är våra bröder. Ge oss därför kraft och visdom, o Herre, så att vi kan föra dessa våra bröder tillbaka till dig.”

36 Nu hände det sig att när Alma sagt dessa ord, lade han sina händer på alla dem som var med honom. Och se, när han lade sina händer på dem fylldes de av den Helige Anden.

37 Och därefter skildes de från varandra och gjorde sig inte bekymmer för vad de skulle äta eller vad de skulle dricka eller vad de skulle klä sig med.

38 Och Herren sörjde för dem så att de inte skulle hungra, inte heller skulle de törsta. Ja, och han gav dem även styrka så att de inte skulle uppleva någon form av lidande som inte uppslukades av glädjen i Kristus. Nu var detta i enlighet med Almas bön, och det var för att han bad i tro.