Harold B Lees verksamhet

Följande redogörelse för president Harold B Lees liv, som skrevs av äldste Gordon B Hinckley, dåvarande medlem i de tolvs kvorum, publicerades i Nordstjärnan i juni 1973 (“President Harold B Lee: Ett omdöme”, s 224-233). Artikeln hjälpte kyrkans medlemmar att bli bättre bekanta med president Lee, som nyligen hade blivit president för kyrkan.

“Berättelsen om Harold B Lee, kyrkans president, kan sammanfattas i några få rader: Föddes den 28 mars 1899 i Clifton, Idaho, som son till Samuel Marion och Louisa Emeline Bingham Lee och var ett av sex barn. Fick sin utbildning vid Oneida Academy i närliggande Preston vid Albion State Normal School i Albion, Idaho, samt senare vid University of Utah. Började sin lär arbana vid 17 års ålder, verkade som rektor vid 18 och senare som rektor vid två skolor i Salt Lake County, Utah. Gifte sig med Fern Lucinda Tanner den 14 november 1923. Hon avled den 24 september 1962. Gifte sig med Freda Joan Jensen den 17 juni 1963.

Var verkställande direktör för Foundation Press, Inc., 1928-1933. Verkade som Salt Lake City Commissioner (ungefär regeringsom- budsman) 1933-1937, då han blev chef för kyrkans välfärdsprogram. Kallades till medlem i de tolvs råd den 6 april 1941, till president för de tolvs råd och förste rådgivare i första presidentskapet den 23 januari 1970, samt ordinerad och avskild till kyrkans president den 7 juli 1972.

Detta är pärlorna på hans livsbana. Men hans liv är värt en mera omfattande levnadsbeskrivning.

Vad byar och städer beträffar är Clifton mycket liten och ligger avsides. Men under årens lopp kommer den att bli bättre känd som födelseplatsen för kyrkans elfte president.

President Lees far, Samuel Marion, hade kommit till Clifton från en annan landsortsstad, Panaca, i södra Nevada. Samuels mor (president Lees farmor) hade dött när sonen var åtta dagar gammal, och babyn, som var för tidigt född, var så liten att en fingerring kunde dras över hans hand och upp på armen. Han måste matas med en pipett. Hans moster och hennes familj bodde i Clifton, och när pojken var 18 år flyttade han norrut för att bo hos dem.

Där träffade han mörkhåriga, mörkögda Louisa Bingham. De gifte sig i templet i Logan. Deras hem, där sex barn föddes, låg ungefär fem kilometer norr om staden vid en grusväg. Affären var faktiskt den enda kommersiella inrättningen i staden. Grusvägen var smutsig - dammig på sommaren, snötäckt på vintern, och gyttjig och lerig vår och höst …

Här växte Harold upp som en barfota overallklädd pojke bland andra pojkar på landet. De simmade i Dudleys damm, men inte på söndagarna. Hans far var i biskopsrådet, hans mor i [Unga kvinnors organisation] - och söndagen var helig. Det var i en liknande damm, på Bybees farm, som Harold B Lee döptes.

Det var ytterst ont om pengar på den tiden. Farmen var bördig, men säd och potatis inbringade föga. Fadern ökade ut familjens inkomst genom att utföra skördearbete, borra brunnar och bygga bevattningsdiken på entrepenad. Men barnen Lee visste inte att de var fattiga. Hemmet och kyrkan gav dem tillfällen till nöjen. Hemmets dyrgrip var pianot. En skotsk dam, som kunde ge smäll på knogarna vid en falsk ton, lärde honom spela.

Harold var speciellt duktig på att spela piano. Det är intressant att se att kärleken till musiken, som odlades under dessa första år, senare kom till uttryck när han verkade som ordförande i kyrkans musikkommitté …

En ponnykärra, som vanligtvis kördes av hans mor, tog barnen de tre kilometrarna till och från skolan. Den erbjöd föga skydd när januarivinden ven från norr, och leran var ett problem när tjälen gick ur jorden. Men så var livet i Clifton. Som president Lee sade: “Vi hade allt som inte kan köpas för pengar.” Bland annat fick vi rikligt med kompensation. Luften var ren och klar. Den smakade nästan sött. Vattnet var som en porlande spegel och det var lätt att se de glänsande stenarna på bäckens botten. Nattens stjärnor påminde om människor och djur på himlen - och barnsliga sinnen gissade vad de såg. Sommarregnen var det manna som föll i öknen och gav liv till jorden. Våren kom med väldiga gröna mattor där plogen hade rört vid jorden och följts av radsånings- maskinen. Bullrande, rykande ångmaskiner gav kraft till långa drivremmar till skördemaskiner som producerade säck efter säck med vete, havre och korn …

När pojkarna hade gått ut den lokala byskolan “for de hemifrån” för att gå i Oneida Academy, läroverket som drevs av kyrkan i Preston, hela 25 kilometer därifrån. Harold var då 13 år, och här träffade han Ezra Taft Benson för första gången [som skulle bli kyrkans trettonde president]. Därefter gick han i Albions statsseminarium för grundskolelärare, på andra sidan av Idaho. Här fick Harold B Lee vid 17 års ålder sin lärarbehörighet. Det var en stolt dag för honom och hans familj. Distriktets utbildningskommitté erbjöd honom arbete som lärare i den lilla Silver Star-skolan på ett rum, belägen mellan Dayton och Weston, inte långt från Clifton. Lönen var sextio dollar i månaden. Harold pendlade de femton kilometrarna till häst varje veckoslut.

… Året därpå kallade kommittén honom till rektor vid Oxfordskolan som hade fyra klassrum. Det var ett enastående tillfälle för en 18-årig pojke. Han pendlade de sex kilometrarna till häst varje dag, i regn och solsken, i vackert och dåligt väder. Med sin uppövade musikaliska talang och skicklighet i basket- boll ägnade han sig åt samhällsverksamhet på sin fritid. Det var under denna tid, när hans far var biskop, som Harold fick sin första inblick i kyrkans välfärdsprogram, som det senare kom att kallas. Då som nu hade biskopen ansvaret för dem som behövde hjälp. Biskop Lee drev sitt eget förrådshus, och förnödenheterna kom från hans eget skafferi. På kvällarna kunde familjen se honom ta en mjölsäck, de visste inte vart, för tystnadsplikten angående nödlidande måste iakttas på det strängaste, så att det inte blev prat som ledde till förlägenhet för dem som behövde hjälp.

Då som nu var det också biskopens förmån och ansvar att rekommendera unga män att gå på mission. Harold var nu 21 år, och hade verkat som lärare i fyra år. Han kallades av president Heber J Grant att tjäna i västra staternas mission.

I kyrkans missionärsavdelnings låsta arkiv ligger en rapport om äldste Lee till första presidentskapet. Den är daterad den 30 december 1922, och undertecknad av president John M Knight. Den anger hur länge hans mission varade - från 11 november 1920 till 18 december 1922. Sedan besvarades olika frågor: “Kvalifikationer - som talare: ‘Mycket goda/ Som presiderande ämbetsman: ‘Goda/ Har han en god kunskap om evangeliet? ‘Mycket god/ Har han varit energisk? ‘Mycket/ Är han taktfull och har han ett gott inflytande? ‘Ja.’ Anmärkningar: ‘Äldste Lee presiderade över Denver distriktet med påfallande duglighet från 8 augusti till 18 december 1922. En enastående missionär/ ”

Under samma tid fanns det i missionen en ung dam från Salt Lake City - Fern Lucinda Tanner. Hon ansågs av sin omgivning vara begåvad, vacker och ovanligt duktig på att studera skrifterna. När äldste Lee blev avlöst gjorde han bara ett kort besök i Clifton och for sedan till Salt Lake City för att söka reda på och uppvakta flickan, som han hade beundrat på avstånd på mis- sionsfältet. De vigdes i templet i Salt Lake City ungefär elva månader efter hans hemkomst.

I äktenskapet föddes två vackra döttrar, Helen [senare Mrs L Brent Goates] och Maurine [senare Mrs Ernest J Wilkins]. Lees hem var en samlingsplats för ungdomarna i trakten. Syster Lees milda sätt och skickliga handhavande av svåra situationer väckte beundran hos alla som kände henne. Vid ett tillfälle tystade hon två framstående män som höll på att kritisera en av sina arbetskamrater, genom att säga: “Glöm inte bort att vara vänliga i er strävan att vara rättvisa.” …

De egenskaper som hade gjort [Harold B Lee] till rektor för två skolor innan han fyllde 18 år, uppmärksammades igen. Sedan han vidareutbildat sig vid University of Utah utnämndes han till rektor, först vid Whittier-skolan och sedan vid Woodrow Wilson-skolan i Salt Lake County …

Han bodde i Pioneers stav efter sitt giftermål, där det ena uppdraget i kyrkan följdes av det andra. År 1929 kallades han till rådgivare i stavspresidentskapet. Följande år kallades han till stavspresident. Han var då 31 år, den yngste stavspresidenten i kyrkan.

Depressionen spred sig över Förenta staterna och världen. Aktier föll som käglor. Krediten sinade. Banker gick i konkurs och miljontals dollar i sparpengar gick förlorade. Arbetslösheten steg katastrofalt. När åratal av arbetsinsatser utplånades begick människor självmord. Det var brödköer och utskänkning av soppa. Det var missmodighet och tragedier. I Pioneers stav var över hälften av medlemmarna utan arbete.

Detta var en uppfordran, en skrämmande uppfordran, för den unge stavspresidenten. Han oroade sig, han grät och han bad, när han såg hur människor som en gång varit stolta och framgångsrika, genom arbetslösheten försattes i ett tillstånd där de inte kunde försörja sin familj. Sedan fick han inspiration att upprätta en lagerlokal, dit mat och andra förnödenheter kunde samlas in, och varifrån de kunde delas ut till behövande. Arbetsprojekt påbörjades, inte bara för att förbättra samhället, utan också för att ge människorna tillfälle att arbeta för det de fick, vilket var ännu viktigare. Ett gammalt affärshus revs, och virket användes till att bygga en samlingslokal för staven, för att ge medlemmarna möjlighet till umgänge och rekreation.

Andra stavar engagerades i liknande projekt, och i april 1936 samordnades dessa i det som president Heber J Grant först kallade kyrkans säkerhetsprogram, men som nu är känt som kyrkans välfärdsprogram.

Harold B Lee, den unge ledaren för Pioneer stav, kallades att styra den nyligen sjösatta farkosten genom denna desperata och prövande tids upprörda vatten. Problemen var kolossala. Det var svårt nog att skaffa fram mark för livsmedelsproduktion, och ordna lokaler för beredning och lagring. Men det var ännu värre att orka med inställningen hos dem som var kritiska mot vad kyrkan gjorde, och som ansåg att välfärden skulle överlåtas till regeringen.

Men med bön och övertygelse, med svett och tårar, och med en välsignelse från den man som han betraktade som profet, reste han kors och tvärs i Sions stavar, och programmet tog form och utvecklades och blomstrade.

De enorma resurserna i dagens välfärdsprogram - massvis av produktiva gårdar, konservfabriker, spannmålsmagasin och kvarnar och andra projekt över en stor del av Amerika - är den förlängda och imponerande skuggan av arbetet under denna första tid. Medan regeringars sociala program ständigt angrips, fortsätter kyrkans program att vinna bifall från människor över hela världen. Skattebetalarna har sparat miljontals dollar på grund av de välfärdsbördor som kyrkan tagit på sig. Tusentals män och kvinnor har funnit lönsam sysselsättning, bland dem många handikappade som har fått möjlighet att förtjäna sitt uppehälle. De som har varit mottagare i programmet, har besparats “lättjans förbannelse och allmosornas skadeverkningar”. Deras värdighet och självrespekt har bevarats. Och den oräkneliga mängd män och kvinnor, som inte har varit direkta mottagare, men som har hjälpt till att odla och konservera födoämnen och haft många andra närbesläktade uppgifter, bär vittnesbörd om vilken glädje de känner när de osjälviskt tjänar andra.

Ingen som bevittnar de enorma följderna och de väldiga konsekvenserna av detta program, kan rimligtvis tvivla på att det var uppenbarelsens ande som åstadkom det och som har ökat dess praktiska förmåga till att göra gott. President Harold B Lee, dess förste verkställande chef och ordförande för kyrkans väl- färdskommitté under lång tid, måste få äras för inspirerad ledning. Blygsam som han är torde han förneka detta, och det med rätta, för han ger som sig bör Herren äran. Herren erkände hans hängivenhet och hans tro när han förhärligade honom …

Sedan äldste Lee gått igenom sitt eldprov under kyrkans väl- färdsprograms prövande pionjärtid, kallades han till apostel av president Heber J Grant och inröstades som medlem i de tolvs råd den 6 april 1941.

I samband med denna utnämning skrev äldste John A Widtsoe i en ledare om sin nye ämbetsbroder: “Han är uppfylld av tro på Herren, överflödar av kärlek till sin nästa och är lojal mot kyrkan och staten. Han glömmer sig själv i sin hängivenhet till evangeliet. Han är utrustad med intelligens, energi och initiativförmåga, och begåvad med vältalighet för att undervisa om Guds ord och vilja. Herren, hos vilken han söker hjälp, kommer att göra honom till ett mäktigt redskap i utförandet av den eviga fräls- ningsplanen för människan … Han kommer att få en styrka som övergår allt han hittills har känt, när folkets böner för honom uppstiger till Herren” (Improvement Era, maj 1941, s 228).

Uppriktiga, erkännande ord var det, och även profetiska.

Hans historia … handlar om trofasthet till apostelns stora, heliga uppgift, vars särskilda kallelse det är att vara ett särskilt vittne ‘om Kristi namn över hela världen’ (L&F 107:23).

För att uppfylla detta ansvar har han på uppdrag av första presidentskapet rest till många platser i världen och höjt sin röst i vältalighet och förkunnat människornas Frälsares gudomlighet.

Han citerade ofta Paulus ord till korinthierna: ‘Och om en trumpetsignal är otydlig, vem gör sig då färdig till strid?’ (1 Kor 14:8.) Harold B Lees budskap har aldrig varit otydligt. Utan tvetydighet, och med den visshet som kommer av en säker övertygelse, har han burit vittnesbörd till de höga och låga i världen … Han har aldrig ryggat tillbaka från sitt ansvar att som Guds tjänare bära vittnesbörd om sanningen. Missionärer har motiverats till att arbeta hårdare, kyrkans medlemmar har fått en starkare föresats att leva efter evangeliet och undersökare har känt ett stygn i hjärtat, när han burit sitt vittnesbörd. Han har inte sparat sig själv, och han har hållit ett strängt schema till och med med fara för sin hälsa. Hans närmaste har vetat, att han under många månader sällan var utan smärtor … Hans förtrogenhet med sjukdom har skärpt hans känslighet för andras lidande. Han har rest i när och fjärran och uppmuntrat och välsignat de heliga. Det finns människor i många länder som med uppskattning bär vittnesbörd om den undergörande kraft i prästadömet, som utövats för deras skull av denne Herrens tjänare.

På samma sätt har han också varit känslig för ensamheten, rädslan och uppfordringarna som mött män i militärtjänst. Under andra världskriget, Koreakriget och kriget i [Vietnam] ledde han kyrkans program för militärer. Han har ständigt uttalat sig för sina bröder om behovet av att ge medlemmar i militärtjänst kyrkans samtliga program, med alla de välsignelser och möjligheter som kommer därigenom. Han har rest över land och hav för att möta kyrkomedlemmar i militärtjänst. År 1955 besökte han Korea, när detta land fortfarande mest liknade ett militärläger, klädd i fältuniform … De han träffade kommer aldrig att glömma hans vänlighet, hans intresse eller hans vittnesbörd om Guds förhärskande kraft i människornas angelägenheter. Han tröstade dem, han gav dem modet åter, han räddade många från att dras in i tragiska situationer.

Han har tröstat de sörjande. Av personlig erfarenhet känner han till sorgen som följer med en närståendes bortgång. Han var borta från Salt Lake City på en stavskonferens, när hans älskade livskamrat svävade mellan liv och död. Han reste på natten och skyndade till hennes sida, men hon hade redan sjunkit ned i medvetslöshet när han kom fram. Under de mörka dagar som följde på hennes bortgång kunde hans närstående i viss grad förnimma djupet i hans sorg. Detta var 1962. 1965 avled hans älskade dotter Maurine medan äldste Lee var på Hawaii för kyrkans räkning. Hon efterlämnade fyra barn.

Dessa luttrande erfarenheter, som var svåra att bära, bidrog till att öka hans medvetenhet om andras bördor. De som har lidit liknande förluster har i honom funnit en förstående vän, vars egen beprövade tro har blivit en styrkekälla för dem.

År 1963 gifte han om sig med Freda Joan Jensen, som har kompletterat hans liv på ett enastående sätt. Bildad och kultiverad som hon är, känner hon sig hemma i de bästa kretsar. Hon är en kvinna som har presterat ovanliga ting. Efter en pedagogutbildning verkade hon som lärarinna, och utförde sedan olika administrativa uppdrag tills hon blev studieledare för grundskoleutbildningen i Jordans skoldistrikt i Salt Lake County. Hon var också medlem i Primärföreningens generalkommitté. Hemmet som hon har skött har varit en tillflyktsort av frid för hennes make, och en älskvärd och gästfri plats för alla som fått förmånen att komma dit.

President David O McKay, som insåg äldste Lees grundliga kännedom om kyrkans program och den administrativa färdighet han lagt i dagen, utnämnde honom till ordförande för en korrelationskommitté som skulle samordna alla kyrkans studiekurser. Utav detta uppstod en omfattande genomgång av de lärokurser som använts under många år, jämte en analys av alla undervisande organisationer och hjälpmedel. Det stora arbete som utfördes under hans ledning har fått till följd samordnade studiekurser, avsedda att meddela kunskap om varje del av kyrkans verksamhet och lära samt att bygga upp medlemmarnas andlighet. Styrkan i hans ledarskap kom väl till synes i denna uppgift. Hans hand har varit fast, hans målsättning klart definierad. Hela kyrkan har dragit nytta av hans tjänande.

När president McKay avled och Joseph Fielding Smith efterträdde honom som president, blev äldste Lee president för de tolvs råd och valdes av president Smith som hans förste rådgivare. Även om detta gjorde det nödvändigt att han befriades från ordförandeskapet i några tidigare verksamhetsgrenar, strävade man efter samma mål under hans allmänna ledning. Nya program infördes för att förbättra lärarnas kunnighet i hela kyrkan. Ett utbildningsprogram för biskopar infördes. Det världsomfattande missionärsprogrammet förstärktes …

När president Joseph Fielding Smith i stillhet lämnade detta liv på kvällen den 2 juli 1972, fanns det inget tvivel hos medlemmarna i de tolvs råd om vem som skulle efterträda honom som kyrkans president. På morgonen, fredagen den 7 juli, samlades de innanför Salt Lake-templets heliga murar. På denna stilla och heliga plats sökte de med ödmjuka hjärtan Andens viskningar. Alla hjärtan reagerade på samma sätt för dessa viskningar. Harold Bingham Lee, utvald av Herren, från barndomen skolad i det återställda evangeliets principer, kultiverad och förfinad genom 31 års tjänande som apostel, utnämndes till president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och till profet, siare och uppenbarare. Alla de närvarande lade sina händer på hans huvud, och han ordinerades till Herrens smorde i denna höga och oförlikneliga kallelse.

Stödd av de heligas tro och böner över hela världen står han som den presiderande högprästen i Guds rike på jorden.”

President Harold B Lee verkade som Herrens profet i 17 månader och 19 dagar. Under denna tid av förändring och utveckling övervakade president Lee bildandet av de första stavarna i Chile och på det asiatiska fastlandet i Korea. Han presiderade vid de första områdeskonferenser som hölls i Mexico City och i Miinchen. Han utvecklade kyrkans välfärdsprogram över hela världen. Han avled den 26 december 1973, vid 74 års ålder.