Kapitel 23

Uppståndelsen, ett ankare för själen

På vad sätt skänker oss ett vittnesbörd om Jesu Kristi uppståndelse, och vår egen kommande uppståndelse, styrka under våra jordiska prövningar?

Inledning

President Harold B Lee hade ett orubbligt vittnesbörd om Jesu Kristi uppståndelse, vilket ytterligare stärktes strax efter hans kallelse till de tolv apostlarnas kvorum i april 1941. Han erinrade sig: “En av de tolv kom fram till mig och sade: ‘Vi skulle vilja att du talade på söndagskvällens möte. Det är påsksöndag. Som ordinerad apostel ska du vara ett särskilt vittne om vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi mission och uppståndelse.’ Detta var förmodligen det mest överväldigande i allt som hade hänt.

“Jag stängde in mig i ett av rummen i kyrkans kontorsbyggnad och tog fram Bibeln. Jag läste i de fyra evangelierna, särskilt de skriftställen som berörde Herrens död, korsfästelse och uppståndelse, och när jag läste blev jag plötsligt medveten att något märkligt inträffade. Det var inte bara en berättelse jag läste, för det tycktes som om de händelser jag läste om var högst verkliga, som om jag själv var närvarande när händelserna utspelades. På söndagskvällen överlämnade jag mitt ödmjuka budskap och sade: ‘Och nu, som en av de minsta bland mina bröder här idag bär jag vittne för er att också jag vet av hela min själ att Jesus är världens Frälsare och att han levde och dog och uppstod för oss.’

Jag visste på grund av det speciella vittnesbörd som jag fått föregående vecka. Då frågade någon: ‘Hur vet du? Har du sett?’ Jag kan säga att det vittnesbörd som kommer från den Helige Anden om att Jesus är Kristus, världens Frälsare, är kraftfullare än något vi kan se med våra ögon/’¹

Harold B Lees lärdomar

På vad sätt är uppståndelsens verklighet ett “glädjande löfte”?

“Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven … De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ‘Varför söker ni den levande här bland de döda? Var inte rädda, frukta inte, för jag vet att ni söker Jesus från Nasaret, som blev korsfäst.

Han är inte här, han har uppstått, som han sade. Kom och se den plats där Herren låg - där de lade honom.

Och gå genast och berätta för hans lärjungar och Petrus att han uppstigit från de döda - att han ska gå framför er till Galileen. Där ska ni möta honom. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen. Se, jag har sagt detta till er’ ” (se Lukas 24:1-7; Matteus 28:5-7; Markus 16:5-7).

På detta sätt har författarna till Matteus, Markus och Lukas upptecknat den största händelsen i världens historia, Herren Jesu Kristi bokstavliga uppståndelse, människosläktets Frälsare. På ett dramatiskt sätt hade den främsta av alla gudomliga krafter hos en förkroppsligad Guds Son åskådliggjorts. Han förkunnade för den sörjande Marta, vid tiden för hennes brors, Lasaros’ död: “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Johannes 11:25).

Till judarna, som hade mordiska avsikter, var hans tillkännagivande ännu mer tydligt och meningsfullt: “Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv.

Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv,

och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är [Guds] son” (se Johannes 5:25-27).

Strax efter hans egen uppståndelse kom vittnesbördet om ännu en översinnlig makt att uppväcka människor från graven … inte bara Jesus själv … utan andra, “som trots att de var döda, hade trott på honom”. Matteus gjorde denna enkla, rättframma uppteckning om de trofastas mirakulösa uppståndelse från jordisk död: “… och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många” (Matteus 27:52-53).

Detta innebar inte slutet på denne ädle Guds Sons återlösande krafter. Under alla tidsåldrar, i varje tidsutdelning, har det glädjande löftet kommit: “Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus” (1 Kor 15:22), “… De som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen” (Johannes 5:29). Tiden hastar hän mot den fullständiga uppfyllelsen av hans gudomliga mission.

Om den fullständiga betydelsen av dessa spännande händelser blev förstådda under vår tid, när, som profeterna förutsade: De ogudaktiga förbereder sig för att döda de ogudaktiga, och “fruktan skall komma över varje människa” (L&F 63:33), skulle denna insikt jaga bort mycket av den rädsla och oro som anfäktar människor och nationer. Faktum är att om vi “frukta Gud och ära kejsaren” (se 1 Pet 2:17) kan vi göra anspråk på Mästarens härliga löfte: “Om I viljen avlägga all avund och fruktan … skolen I få se mig’”(se L&F 67:10)².

Syftet med livet är att åvägabringa odödlighet och evigt liv (se Moses 1:39). Odödlighet innebär att slutligen få en kropp som inte längre är underkastad dödlighetens smärta, inte längre är underkastad en andra jordisk död, som inte längre är nedtyngd, ty allt detta har försvunnit.³

Hur skänker kunskap om uppståndelsen tröst, under tider av lidande eller död?

Har ni någonsin känt er andligt förkrossade av otröstlig sorg?

Låt mig få ta med er till en helig scen, till en person vars allt tycktes ha glidit henne ur händerna och låta er känna hennes styrka i en ödesdiger timma! Hopkurad vid korsets fot stod en stilla, vacker medelålders mor med sjalen svept runt sitt huvud och sina axlar. Grymt torterad på korset ovanför henne hängde hennes förstfödde son. Man kan bara svagt ana intensiteten i det lidande som uppfyllde Marias moderliga hjärta. Hon stod nu inför uppfyllelsen av Symeons ödesdigra förutsägelse när han välsignade denne son som litet spädbarn: “Han skall bli till ett tecken som väcker strid - ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd” (se Lukas 2:34-35).

Vad var det som bistod henne under hennes tragiska prövning? Hon hade visshet om en tillvaro bortom detta jordiska liv. Hade hon inte samtalat med en ängel, en budbärare från Gud? Hon hade otvivelaktigt hört talas om hennes sons sista upptecknade bön innan han blev förrådd, såsom Johannes har skrivit ner den: “Fader”, hade han bett, “förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till” (se Johannes 17:5). Denna heliga mor med böjt huvud hade hört hur han tyst uttalade sin sista bön på korset genom torterade läppar: “Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Lukas 23:46), och sålunda inspirerat henne till undergivenhet och gett en förvissning om en snar återförening med honom och med Gud, hennes himmelske Fader. Himlen är inte långt borta från den som, i djup sorg, tillitsfullt ser fram emot uppståndelsens härliga dag.⁴

Finns det någon garanti för återförening och att våra drömmar ska uppfyllas i nästkommande liv? Så lyder en mors hjärtesorg när hon lägger ner sitt döda spädbarn. Sådan är den viskade men ofta ohörbara undran hos den sjuke och den gamle när livets sandkorn snabbt rinner ut. Vilken styrka och tröst den måste känna som i någon av dessa omständigheter hör Herrens härliga löfte:

“Men dina döda må få liv igen, mina dödas kroppar må åter stå upp. Vakna upp och jubla, ni som ligger i graven, ty din dagg är en ljusets dagg, och jorden skall ge tillbaka de avsomnade” (Jesaja 26:19).

Dödens tunga hand blir lättare, dysterhetens mörka ridå genomträngs och pulserande sår lindras när tron lyfter oss bortom det jordiska livets hemska prövningar och sorger och ger en vision om ljusare dagar och mer glädjerika utsikter. Då ska Gud, som det har uppenbarats, “torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta” (Upp 21:4), genom Herren Jesu Kristi försoning. Med sådan tro och insikt kan ni, som kanske behövt sörja, sjunga så som det står skrivet: “Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd?” (1 Kor 15:54-55).⁵

Också ni kan veta att er Återlösare lever, som Job visste, när han frestades att “tala fritt ut om Gud, och dö” (se Job 2:9; 19:25). Ni kan också veta att ni kan öppna dörren och bjuda in honom att “äta med er” (se Upp 3:20). Se också er själva en dag som uppståndna varelser vilka gör anspråk på släktskap med honom som gav sitt liv, att belöningarna för dödliga människor för deras jordiska kamp ska bli det eviga livets frukter, även om det med mänskliga mått verkar som om det som man gjort i sitt liv varit misslyckat.⁶

På vad sätt är insikt om uppståndelsen ett ankare för själen?

Låt oss betrakta Petrus exempel, [han som] … förnekade Mästaren tre gånger den där natten. Jämför den rädsla som Petrus då hade med det mod han visade en kort tid därefter inför samma religiösa hycklare som så nyligen hade krävt Jesu död. Han pekade ut dem som mördare och kallade dem till omvändelse, utstod fängelsestraff och gick senare orädd till sitt eget martyrskap.

Vad var det som hade förändrat honom? Han hade varit ett personlig vittne till den förändring som hade ägt rum med den nedbrutna, av smärta hemsökta kropp som togs ner från korset, till en förhärligad uppstånden kropp. Det tydliga och enkla svaret är att Petrus var en förändrad man därför att han kände till den uppståndne Herrens kraft. Aldrig mer skulle han vara ensam på Galiléens stränder, eller i fängelset, eller i döden. Hans Herre skulle vara nära honom.⁷

Jag vet … vad det innebär att ha den förödande ensamhet som infinner sig när en kär anförvant rycks bort. Under årens lopp har jag kallats till och försökt att trösta dem som sörjer, men inte förrän jag själv behövt genomgå det som jag har sagt till andra, först då kom jag till insikt om någonting som sträckte sig långt bortom ord, som behövde nå ner till själens innersta innan man kan ge verklig tröst. Man måste se en del av sig själv nedlagd i graven. Man måste se sin älskade dö och därefter fråga sig själv - Tror du på det som du undervisat andra om? Är du förvissad om att Gud lever? Tror du på vår Herres och Mästares försoning - att han öppnade uppståndelsens dörrar till ett mer härligt liv? Ibland när vi står där helt utlämnade och ensamma, det är då som vårt vittnesbörd måste växa sig djupt om vi inte ska brytas ner och falla vid vägkanten.

Som hustrun … till Job sade: “Tala fritt ut om Gud, och dö” (se Job 2:9). Men i sitt lidandes storhet gav Job uttryck för någonting som jag inte tror att någon begravningsgudstjänst är fullständig förutan. Han sade: “Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet. Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fi] mitt kött skåda Gud. Ja, honom skall jag få skåda … ej som främling. Därefter trånar jag i mitt innersta” [Job 19:25-27.] Om ni vet att ni har förankrat era själar i det gudomliga vittnesbördet att han lever och att han den sista dagen ska stå på denna jord och att ni kommer att möta honom ansikte mot ansikte - om ni vet detta har det ingen betydelse vilka riskerna, uppgifterna och tragedierna än må vara - om ni bygger ert hus på berggrunden kommer ni inte att falla. Ni får gå igenom den fruktansvärda erfarenheten att förlora någon som ni har kär, men ni kommer inte att vackla. Slutligen, när ni har gått igenom det hela, har ni ännu större tro än någonsin tidigare.⁸

Ju mer komplicerade våra liv och omständigheterna i världen blir, desto viktigare är det för oss att ha målsättningarna och principerna i Jesu Kristi evangelium klara för oss. Det är inte religionens uppgift att besvara alla frågor om Guds moraliska styre över universum, utan att ge oss mod, genom tro, att gå vidare trots de frågor vi aldrig finner svar på i vårt nuvarande tillstånd.⁹

Idag, till åminnelse av den största segern i världen, inbjuder jag de i hjärtat uppriktiga överallt att i djup ödmjukhet höja sig över sin mänskliga rädsla och sina besvikelser och glädja sig på samma sätt som aposteln gjorde inför hedningarna: “Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus” (1 Kor 15:57).¹⁰

Förslag till studier och diskussion

Vad menade Frälsaren när han sade: “Jag är uppståndelsen och livet”? (Johannes 11:25.) Vad känner du när du tänker på Frälsarens uppståndelse?
Hur har insikten om uppståndelsens realitet påverkat dig i ditt dagliga liv?
Hur hjälper oss ett vittnesbörd om uppståndelsen när någon som vi älskar går bort? Under vilka andra omständigheter ger oss ett vittnesbörd om uppståndelsen tröst och hur hjälper det oss att övervinna rädsla?
Vad kan vi göra för att få större insikt och ett starkare vittnesbörd om uppståndelsen?