Hålla ut tillsammans
En församling är så inrättad att den kan hjälpa även dem som ställts inför de svåraste och mest hjärtslitande prövningar.
För några år sedan skrev en kåsör på en lokaltidning om ett allvarligt och tankeväckande ämne. Jag citerar från artikeln: ”Att vara kyrksam mormon i Utah innebär att man lever så nära inpå andra medlemmar i församlingen att nästan ingenting sker utan att hela församlingen vet det högst fem minuter senare.”
Han fortsätter: ”Att leva så inpå varandra kan kännas närgånget … Men det är också en av våra starkaste sidor.”
Skribenten fortsätter: ”I tisdags på jobbet såg jag tolvnyheterna på teve. En minibuss hade totalförstörts i en trafikolycka. En ung mamma och två små barn fördes i ilfart med ambulans och helikopter till sjukhus … Flera timmar senare fick jag veta att minibussen tillhörde ett ungt par som bodde tvärs över gatan hemma i Herriman — Eric och Jeana Quigley.
Jag brukar inte bara träffa familjen Quigley i kyrkan … kvällen före bilolyckan åt vi middag med dem på en gårdsfest. Våra barnbarn lekte med deras döttrar Bianca och Miranda …
Miranda, som var fjorton månader, fick svåra skallskador och dog tre dagar senare på ett barnsjukhus.
Det är här som denna närgångenhet … lönar sig. Trots att olyckan ägde rum flera kilometer hemifrån hade dammet inte hunnit lägga sig innan någon i församlingen stannade och hjälpte till vid olycksplatsen. Resten av församlingen visste vad som hade hänt redan innan polis och ambulans var på plats.
Medlemmar i församlingen åkte till de tre sjukhusen, kontaktade Eric på arbetet och delade upp sig i insatsgrupper. De som inte blev direkt involverade i den omedelbara hjälpen försökte ivrigt komma på andra sätt att hjälpa.
Inom loppet av 48 timmar hade man klippt familjen Quigleys gräsmatta, städat och tvättat åt dem, fyllt kylskåpet, lagat mat åt anhöriga och öppnat ett stödkonto på banken. Vi hade badat hunden åt dem om de hade haft någon.”
Författaren avslutar med dessa insiktsfulla ord: ”Det positiva med det mikroskop som min församling vistas under är … att det som händer några händer alla.” (”Well-Being of Others Is Our Business”, Salt Lake Tribune, 30 jul 2005, s C1)
Den medkänsla som omtänksamma församlingsmedlemmar visade och den hjälp de gav till följd av denna tragiska olycka var inte unik. I Mormons bok förklarar profeten Alma för dem som vill följa Kristus: ”Eftersom I nu åstunden att inkomma i Guds hjord och kallas hans folk samt äro villiga att bära varandras bördor, på det de må vara lätta, ja, eftersom I ären villiga att sörja med dem som sörja, samt trösta dem som behöva tröst”, som Alma förklarade, var de redo att döpas. (Se Mosiah 18:8–9.) Detta skriftställe lägger grunden till att vi tjänar och bryr oss om andra på ett mycket medkännande sätt.
En församling är så inrättad att den kan hjälpa dem som ställts inför de svåraste och mest hjärtslitande prövningar. Biskopen, som ofta betraktas som församlingens ”fader”, finns till hands för att bistå med råd och resurser. Men till hands finns också ledare i melkisedekska och aronska prästadömet, Hjälpföreningens presidentskap, hemlärare, besökslärare och församlingsmedlemmar — alltid församlingsmedlemmarna. De finns alla till hands för att ge tröst och visa sin medkänsla i nödens stund.
Mitt eget nära grannskap har haft sin beskärda del av hjärtslitande tragedier. I oktober 1998 avled 19-årige Zac Newton, som bodde bara tre hus öster om vårt, i en tragisk bilolycka.
Mindre än två år senare, i juli, avled 19-årige Andrea Richards, som bodde tvärs över gatan från familjen Newton, i en bilolycka.
En lördagseftermiddag i juli 2006 avled Travis Bastian, en 28-årig före detta missionär, och hans 15-åriga syster Desiree, vilka bodde på andra sidan gatan, två hus norr om oss, i en fruktansvärd bilolycka.
En månad senare, i augusti 2006, led 32-årige Eric Gold en för tidig död — han hade vuxit upp i huset bredvid vårt. Och andra i grannskapet har haft hjärtslitande erfarenheter som de genomgått på egen hand, utan att någon annan än Gud vetat om dem.
Eftersom fem unga människor avlidit kan man tycka att det är ett ovanligt stort antal prövningar för ett litet område. Själv anser jag att antalet bara tycks stort på grund av en sammansvetsad och omtänksam församling, som vet när det finns ett trängande behov. Det är en församling som har medlemmar som följer Almas och Frälsarens uppmaning — medlemmar som visar omtanke och kärlek och bär varandras bördor, medlemmar som är villiga att sörja med dem som sörjer, medlemmar som är villiga att trösta dem som behöver tröst, medlemmar som håller ut tillsammans.
I var och en av dessa händelser var det inspirerande att se hur kärleken, tjänandet och medkänslan flödade. Biskopar kom, hem- och besökslärare skred till handling, och melkisedekska och aronska prästadömets kvorum och Hjälpföreningen organiserade arbetet för att kunna tillgodose både andliga och timliga behov. Man fyllde kylskåp, städade, klippte gräsmattor och buskar, målade staket, gav välsignelser och erbjöd en mjuk axel att gråta ut vid. Medlemmarna fanns överallt.
I var och en av dessa händelser gav familjer som förlorat nära och kära uttryck för ökad tro, ökad kärlek till Frälsaren, ökad tacksamhet för försoningen och för innerlig tacksamhet mot en organisation som går till verket för att tillgodose sina medlemmars djupaste känslomässiga och andliga behov. Dessa familjer säger nu att de lärde känna Herren genom sina prövningar. De berättar om många fina upplevelser till följd av sin smärta. De vittnar om att djup smärta kan leda till välsignelser. De prisar Herren och säger som Job: ”HERREN gav och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!” (Job 1:21)
Genom att bära varandras bördor som församlingsmedlemmar har vi lärt oss följande:
-
Herrens organisation är fullt tillräcklig när det gäller att känna till och hjälpa även dem som har de svåraste känslomässiga och andliga behov.
-
Motgångar kan föra oss närmare Gud och få oss att på nytt och med större insikt uppskatta bönen och försoningen, vilket lindrar smärta och lidande av alla slag.
-
Medlemmar som personligen drabbas av tragedier upplever ofta en större förmåga till kärlek, medkänsla och förståelse. De är de första och sista på plats och ofta de effektivaste när det gäller att skänka tröst och visa medkänsla.
-
Såväl en församling som en familj svetsas samman när de håller ut tillsammans — det som händer en händer alla.
-
Och kanske viktigast av allt är att vi kan visa större medkänsla och omsorg därför att vi kan utgå från våra egna prövningar och erfarenheter. Vi kan hålla ut tillsammans.
Jag gläder mig åt att få tillhöra en sådan kärleksfull och omtänksam organisation. Ingen vet bättre hur man bär varandras bördor, sörjer med dem som sörjer och tröstar dem som behöver tröst. Jag kallar detta att ”hålla ut tillsammans”. Det som händer en händer alla. Vi håller ut tillsammans.
Må vi vara redskap till att lätta andras bördor är min bön i Jesu Kristi namn, amen.