Vet vi att vi vet?
Andras vittnesbörd kan vara gnistan till och främja en önskan om tro och ett vittnesbörd, men förr eller senare måste varje människa ta reda på sanningen för egen del.
För många år sedan stod en man anklagad för ett grovt brott. Åklagarsidan kallade tre vittnen som alla hade sett mannen föröva brottet. Försvaret kallade tre vittnen som ingen av dem hade sett brottet förövas. De enkla nämndemännen var förvirrade. Med tanke på antalet vittnen tycktes bevisningen för och mot väga jämnt. Mannen frikändes. Det var naturligtvis ovidkommande att ett otal människor inte hade sett brottet. Det behövdes bara ett vittne.
Det som präglar evangelieplanen är att det, när allt kommer omkring, bara krävs ett vittne, och det är du som måste vara det vittnet. Andras vittnesbörd kan vara gnistan till och främja en önskan om tro och ett vittnesbörd, men förr eller senare måste varje människa ta reda på sanningen för egen del. Ingen kan i det långa loppet klara sig på lånat ljus.
Det återställda evangeliet är inte sannare i dag än det var år 1820, då en pojke gick ut ur den heliga lunden. Sanningen har aldrig varit beroende av det antal som omfattar den. När Joseph gick ut ur lunden fanns det bara en människa på jorden som visste sanningen om Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus. Likväl måste var och en ta reda på sanningen för egen del och bära med sig detta brinnande vittnesbörd in i nästa liv.
Då Heber J Grant som tjugotreåring utsågs till president för Tooele stav, sade han till de heliga att han trodde att evangeliet var sant. President Joseph F Smith, som var rådgivare i första presidentskapet, frågade: ”Heber, du sade att du tror på evangeliet av hela ditt hjärta, men du vittnade inte om att du vet att det är sant. Vet du inte med säkerhet att evangeliet är sant?”
”Nej, det vet jag inte.” Joseph F Smith vände sig då till John Taylor, kyrkans president, och sade: ”Jag röstar för att vi i eftermiddag upphäver det vi gjorde i morse. Jag tycker inte att någon ska presidera över en stav som inte har fullkomlig och orubblig kunskap om att detta verk är gudomligt.”
President Taylor svarade: ”Joseph, Joseph, Joseph, [Heber] vet det lika säkert som du. Det enda han inte vet är han faktiskt vet det.”
Inom några få veckor fick den unge Heber J Grant det vittnesbördet och grät av tacksamhet för det fullkomliga och orubbliga vittnesbörd han hade fått.1
Det är något stort att veta — att veta att man vet — och att man inte har lånat ljuset av någon annan.
För många år sedan presiderade jag över en mission vars huvudkontor låg i Mellanvästern. En dag samtalade jag och några av våra missionärer med en ansedd representant för en annan kristen kyrka. Denne blide man berättade om sin religions historia och lära och upprepade slutligen de välbekanta orden: ”Av nåd är ni frälsta. Varje man och kvinna måste utöva tro på Kristus för att bli frälst.”
En av de närvarande var en nyanländ missionär. Han var obekant med andra religioner. Han måste helt enkelt fråga: ”Men vad händer då med barnet som dör innan det är gammalt nog för att förstå och utöva tro på Kristus?” Den lärde mannen sänkte huvudet, tittade ner i golvet och sade: ”Det borde finnas ett undantag. Det borde finnas ett kryphål. Det borde finnas ett sätt, men det gör det inte.”
Missionären såg på mig och sade med tårar i ögonen: ”Vi har verkligen sanningen, eller hur!”
Detta ögonblick när man vet att man har ett vittnesbörd är sublimt — man vet att man vet! Det vittnesbördet, om det vårdas, kommer att vila över oss likt en mantel. När vi ser ljus, innesluts vi i det ljuset. Insiktens ljus tänds inom oss.
Jag samtalade en gång med en ung man som inte tillhörde vår kyrka, men som i över ett år hade kommit till de flesta av våra gudstjänster. Jag frågade honom varför han inte hade blivit medlem i kyrkan. Han svarade: ”Därför att jag inte vet om det är sant. Jag menar att det mycket väl kan vara sant, men jag kan inte ställa mig upp och vittna som ni gör och säga: ’Jag vet att det är sant.’”
Jag frågade: ”Har du läst Mormons bok?” Han sade att han hade läst i den.
Jag frågade om han hade bett att få veta om boken är sann. Han svarade: ”Jag har nämnt den i mina böner.”
Jag sade till honom att så länge han bara läste och bad flyktigt skulle han aldrig någonsin få reda på sanningen. Men om han reserverade tid för fasta och bön skulle sanningen brännas in i hans hjärta, och då skulle han veta att han visste. Han sade inget mer till mig, men morgonen därpå talade han om för sin hustru att han tänkte fasta. Lördagen därpå döptes han.
Om du vill veta att du vet att du vet, måste du betala priset. Och du måste betala det priset själv. Det finns ställföreträdare för förrättningar, men ingen för att få ett vittnesbörd.
Alma berättade om sin omvändelse i dessa vackra ordalag: ”Se, jag har fastat och bett många dagar, att jag själv måtte få kunskap om dessa sanningar, och nu vet jag för min egen del, att de äro sanna, ty Herren Gud har uppenbarat dem för mig.” (Alma 5:46)
När någon har fått ett vittnesbörd, har han eller hon en brinnande önskan att bära det vittnesbördet för andra. Brigham Young sade då han kom upp ur dopets vatten: ”Herrens ande vilade på mig och det kändes som om benen i min kropp skulle förtäras om jag inte talade till folket … Den första predikan jag någonsin höll varade i över en timme. Jag öppnade munnen och Herren fyllde den.”2 Liksom en eld inte kan brinna utan att lågan uppenbaras, kan ett vittnesbörd inte bestå om det inte kommer till uttryck.
”Om broder Orson höggs i småbitar skulle varje liten bit ropa: ’Mormonismen [är] sann!’”3 Fader Lehi sade när han prisade sin ädle son Nephi: ”Men se, det var icke han, utan det var Herrens Ande, som var i honom, vilken öppnade hans mun till att tala, varför han icke kunde tillsluta den.” (2 Nephi 1:27)
Möjligheten och ansvaret att bära vittnesbörd ges först i familjekretsen. Våra barn bör kunna minnas ljuset i våra ögon, hur vårt vittnesbörd ringer i deras öron och vad de känner i hjärtat då vi vittnar för vår käraste åhörarskara att Jesus verkligen var Guds egen Son och att Joseph var hans profet. Våra efterkommande måste veta att vi vet, därför att vi så ofta säger det till dem.
Tidiga ledare i kyrkan betalade ett högt pris för att upprätta denna tidsutdelning. Kanske träffar vi dem i nästa liv och hör deras vittnesbörd. När någon ber oss att vittna, vad säger vi då? Det kommer att finnas andliga barn och andliga jättar i nästa liv. Evigheten är en lång tid att leva utan ljus, särskilt om vår make eller maka och våra efterkommande också vistas i mörker därför att det inte fanns något ljus i oss och de därför inte kunde tända sina lampor.
Vi bör knäböja varje morgon och kväll och vädja till Herren om att vi aldrig ska förlora vår tro, vårt vittnesbörd eller vår dygd. Det krävs bara ett vittne, och det måste vara du själv.
Jag har ett vittnesbörd. Det pockar på att bli buret. Jag vittnar om att den levande Gudens kraft finns i denna kyrka. Jag vet det jag vet och mitt vittnesbörd är sant. I Jesu Kristi namn, amen.