2007
    Den ende sanne Guden, och den som han har sänt, Jesus Kristus
    Fotnoter
    Tema

    Den ende sanne Guden, och den som han har sänt, Jesus Kristus

    Vi förkunnar att det är självklart utifrån skrifterna att Fadern, Sonen och den Helige Anden är separata personer, tre gudomliga personer.

    Som äldste Ballard sade tidigare under den här sessionen har motstridiga tendenser i världen i dag gett ökad offentlig uppmärksamhet åt Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Herren sade till forntida folk att detta verk i den sista tiden skulle vara underbart och förunderligt verk”,1 och det är det. Men medan vi inbjuder alla och envar att närmare granska det underbara i detta verk, finns det en sak vi inte vill att någon ska undra över — och det är om vi är ”kristna” eller inte.

    Vanligtvis har alla tvister angående den saken kretsat kring två doktrinära frågor — vår syn på Gudomen och vår tro på principen om fortsatt uppenbarelse som leder till ytterligare kanoniska skrifter. När vi talar om detta behöver vi inte ursäkta vår tro, men vi tycker inte om att bli missförstådda. Så med en önskan att ge ökad kunskap och otvetydigt förklara att vi är kristna, talar jag i dag om den första av de två doktrinära frågor jag just nämnt.

    Vår första och främsta trosartikel i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga lyder: ”Vi tror på Gud den evige Fadern, på hans Son Jesus Kristus och på den Helige Anden.”2 Vi tror att dessa tre gudomliga personer, som tillsammans utgör en enda Gudom, är förenade i syfte, handlingssätt, vittnesbörd och uppgift. Vi tror att de är fyllda av samma gudomliga känsla av barmhärtighet och kärlek, rättvisa och nåd, tålamod, förlåtelse och återlösning. Man kan säga att vi tror att de är ett i varje betydelsefull och evig aspekt man kan tänka sig förutom att dessa tre personer är förenade till ett väsen, ett treenighetsbegrepp som aldrig framställts i skrifterna eftersom det inte är sant.

    I själva verket säger den väl ansedda källan Harper’s Bible Dictionary att ”den formella läran om treenigheten såsom de stora kyrkoråden på tre- och fyrahundratalet beskrev den står inte att finna i [Nya testamentet].”3

    Så all kritik om att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga inte har den nutida kristna synen på Gud, Jesus och den Helige Anden utgör ingen kritik mot vår hängivenhet mot Kristus utan den är snarare ett erkännande (vilket är sant, vill jag tillägga) om att vår syn på Gudomen strider mot kristen historia efter Nya testamentets tid och går tillbaka till den lära som Jesus själv undervisade om. Så, några ord om det som hände efter Nya testamentets tid kan kanske vara till hjälp.

    År 325 e Kr sammankallade den romerske kejsaren Konstantin rådet i Nicaea för att bland annat ta upp den alltmer aktuella frågan om Guds påstådda ”trefaldighet i enighet”. Resultatet av de livliga ordstriderna bland präster, filosofer och kyrkliga ämbetsmän blev (efter ytterligare 125 år och tre stora råd)4 känt som den nicenska trosbekännelsen, tillsammans med senare omformuleringar, till exempel den athanasianska trosbekännelsen. Dessa trosbekännelser som togs fram och upprepades — och andra som skulle skrivas under århundradena — förklarade att Fadern, Sonen och den Helige Anden var abstrakta, fullkomliga, översinnliga, alltid närvarande, av samma väsen, sameviga och omätliga, utan kropp, lemmar eller lidelser och som befinner sig utom tid och rymd. I sådana trosbekännelser är alla tre medlemmar separata personer, men de är ett enda väsen, som ofta kallas ”treenighetens mysterium”. De är tre olika personer, men ändå inte tre gudar utan en. Alla tre personer är obegripliga, ändå är det en enda Gud som är obegriplig.

    Vi instämmer åtminstone med våra kritiker på den punkten — att en sådan uppfattning om Gudomen verkligen är obegriplig. Kyrkan införde en sådan förvirrande beskrivning av Gud att det inte är att undra på att en munk på trehundratalet ropade: ”Ve mig! De har tagit min Gud ifrån mig … och jag vet inte vem jag ska tillbe eller vända mig till i bön.”5 Hur ska vi kunna lita på, älska och tillbe, för att inte tala om sträva efter att likna, någon som är obegriplig och som vi inte vet något om? Hur ska vi förstå Jesu bön till sin Fader i himlen när han säger att ”detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus”?6

    Det är inte vår avsikt att förringa någon persons tro eller någon annan religions lära. Vi hyser samma respekt för deras lära som vi ber dem hysa för vår. (Det är också en av våra trosartiklar.) Men om någon säger att vi inte är kristna för att vi inte har fjärde eller femte århundradets syn på Gudomen, hur var det då med de första kristna heliga, bland vilka många var ögonvittnen till den levande Kristus. De hade inte heller denna syn på Gudomen.7

    Vi förkunnar att det är självklart utifrån skrifterna att Fadern, Sonen och den Helige Anden är separata personer, tre gudomliga personer, och vill fästa uppmärksamheten på sådana tydliga exempel som Frälsarens underbara förbön, som jag just nämnde, när han döptes av Johannes, upplevelsen på Förklaringsberget och Stefanus martyrdöd — för att bara nämna fyra exempel.

    Med dessa exempel från Nya testamentet och ännu fler8 ringande i våra öron, kan det vara överflödigt att fråga vad Jesus menade när han sade: ”Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra.”9 Vid ett annat tillfälle sade han: ”Jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig.”10 Om sina motståndare sade han: ”Nu har de … sett … och hatat både mig och min Fader.”11 Och naturligtvis finns alltid detta vördnadsfulla underordnande till Fadern som fick Jesus att säga: ”Varför frågar du mig om det goda? En är den Gode.”12 ”Fadern är större än jag.”13

    Vem var det Jesus bad så innerligt till under alla åren, när han bland annat i sin ångest ropade: ”Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig”,14 och ”min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”?15 Att erkänna bevisen i skrifterna på att medlemmarna i Gudomen som för övrigt är fullkomligt förenade ändå är separata och olika personer är inte att göra sig skyldig till mångguderi. Det utgör snarare en del av den stora uppenbarelse som Jesus kom för att ge angående gudomliga varelsers natur. Kanske aposteln Paulus sade det bäst: ”Kristus Jesus … var till i Gudsgestalt [men] räknade … inte tillvaron som Gud såsom segerbyte.”16

    En liknande anledning till att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga av några utesluts från den kristna kategorin är att vi, liksom de forna profeterna och apostlarna, tror på en förkroppsligad — men förvisso förhärligad — Gud.17 Till dem som kritiserar denna tro, som är baserad på skrifterna, vill jag ställa denna retoriska fråga: Om tanken på en förkroppsligad Gud är motbjudande, varför är då de viktigaste lärdomarna och det mest utmärkande för hela den kristna läran Herren Jesu Kristi inkarnation, försoning och fysiska uppståndelse? Om det inte är vare sig nödvändigt eller önskvärt för Gudomen att ha en kropp, varför återlöste då mänsklighetens Frälsare sin kropp från dödens grepp och från graven, och försäkrade att den aldrig mer i tid eller evighet skulle vara skild från hans ande?18 Den som avfärdar tanken om en förkroppsligad Gud avfärdar också den jordiske och uppståndne Kristus. Ingen som gör anspråk på att vara en sann kristen vill göra det.

    Nu, för alla inom hörhåll för min röst som har ställt sig frågande till om vi är kristna bär jag detta vittnesbörd. Jag vittnar om att Jesus Kristus är den bokstavlige levande Sonen till vår bokstavlige levande Gud. Denne Jesus är vår Frälsare och Återlösare som, under Faderns ledning, skapade himmel och jord och allt som finns i dem. Jag bär vittne om att han föddes av en jungfrulig mor, att han under sin livstid utförde mäktiga underverk som stora skaror av hans lärjungar och likaså hans fiender uppmärksammade. Jag vittnar om att han hade makt över döden eftersom han var gudomlig, men att han villigt underkastade sig döden för vår skull eftersom han under en period också var dödlig. Jag förkunnar att han, genom sin villighet att underkasta sig döden, tog på sig världens synder, betalade ett oändligt pris för varje sorg och sjukdom, varje sorg och olycka från Adams tid till världens ände. Genom att göra så besegrade han både graven fysiskt och helvetet andligen, och frigjorde den mänskliga familjen. Jag bär vittne om att han bokstavligen uppstod från graven och att han, efter det att han uppstigit till sin Fader för att slutföra uppståndelseprocessen, flera gånger visade sig för hundratals lärjungar i gamla och nya världen. Jag vet att han är Israels Helige, den Messias som en dag kommer tillbaka i slutlig härlighet för att regera på jorden som herrarnas Herre och konungarnas Konung. Jag vet att det inte finns något annat namn givet under himlen varigenom en människa kan bli frälst och att det endast är genom fullkomlig förtröstan på hans förtjänster, barmhärtighet och eviga nåd19 som vi kan få evigt liv.

    Mitt eget vittnesbörd om denna underbara lära är att Jesus, som förberedelse för sin tusenåriga regering i den sista tiden, redan har kommit, mer än en gång, i förkroppsligad majestätisk härlighet. På våren 1820 gick en fjorton år gammal yngling, förvirrad över de många olika läror som ännu förvillar en stor del av kristenheten, till en skogsdunge för att be. Som svar på denna uppriktiga bön vid så unga år, visade sig Fadern och Sonen som förkroppsligade och förhärligade varelser för honom, den unge profeten Joseph Smith. Den dagen inleddes återkomsten av Herren Jesu Kristi sanna, nya testamentliga evangelium och återställelsen av andra profetiska sanningar som undervisats om sedan Adams tid ända till idag.

    Jag vittnar om att mitt vittnesbörd om detta är sant och att himlarna är öppna för alla som söker samma bekräftelse. Genom sanningens Helige Ande kan vi alla lära känna ”den ende sanne Guden, och den som [han] har sänt”.20 Må vi sedan leva enligt deras lärdomar och verkligen vara sanna kristna i såväl handling som i ord, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.