Skrifterna
Mose 4


Kapitel 4

(Juni–oktober 1830)

Hur Satan blev djävulen – Han frestar Eva – Adam och Eva faller, och döden kommer in i världen.

1 Och jag, Herren Gud, talade till Mose och sa: ”Denne Satan som du har befallt i min Enföddes namn är densamme som var från begynnelsen, och som kom inför mig och sa: ’Se, här är jag, sänd mig. Jag ska vara din son, och jag ska återlösa hela människosläktet så att inte en enda själ ska gå förlorad, och jag ska förvisso göra det, ge mig därför din ära.’”

2 Men se, min älskade Son, som var min Älskade och Utvalde från begynnelsen, sa till mig: ”Fader, ske din vilja, och äran vare din för evigt.”

3 Och eftersom denne Satan nu gjorde uppror mot mig och försökte omintetgöra människans handlingsfrihet som jag, Herren Gud, hade gett henne, och även ville att jag skulle ge honom min egen makt, lät jag nedstörta honom genom min Enföddes makt.

4 Och han blev Satan, ja, djävulen, alla lögners fader, för att bedra och förblinda människorna och leda dem som fångar enligt sin vilja, ja, alla som inte vill hörsamma min röst.

5 Och ormen var nu listigare än alla andra markens djur som jag, Herren Gud, hade skapat.

6 Och Satan ingav ormen i hjärtat (för han hade dragit många till sig) och han försökte också bedra Eva, för han kände inte till Guds avsikt och därför försökte han förgöra världen.

7 Och han sa till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt: ’Ni ska inte äta av varje träd i lustgården?’” (Och han talade genom ormens mun).

8 Och kvinnan sa till ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården,

9 men om frukten på det träd som du ser mitt i lustgården har Gud sagt: ’Ni ska inte äta därav, inte heller ska ni röra vid det, för då dör ni.’”

10 Och ormen sa till kvinnan: ”Ni ska förvisso inte dö,

11 för Gud vet att den dag ni äter därav ska era ögon öppnas, och ni ska bli som gudar, med kunskap om gott och ont.”

12 Och när kvinnan såg att trädet var gott till föda, och att det var tilltalande för ögonen och var ett träd som var lockande, för det kunde göra henne vis, tog hon av dess frukt och åt, och hon gav också till sin man som var med henne, och han åt.

13 Och bådas ögon öppnades, och de insåg att de hade varit nakna. Och de sydde ihop fikonlöv och gjorde sig förkläden.

14 Och de hörde Herren Guds röst när de vandrade i lustgården i dagens svalka. Och Adam och hans hustru gick bort för att gömma sig från Herren Guds närhet bland träden i lustgården.

15 Och jag, Herren Gud, kallade på Adam och sa till honom: ”Vart går du?”

16 Och han sa: ”Jag hörde din röst i lustgården och jag blev förskräckt, eftersom jag såg att jag var naken, och jag gömde mig.”

17 Och jag, Herren Gud, sa till Adam: ”Vem talade om för dig att du var naken? Har du ätit av det träd som jag befallde dig att du inte skulle äta av, för om du gjorde det skulle du förvisso ?”

18 Och mannen sa: ”Den kvinna du gav mig, och som du befallde skulle stanna hos mig, hon gav mig av frukten från det trädet och jag åt.”

19 Och jag, Herren Gud, sa till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Och kvinnan sa: ”Ormen bedrog mig och jag åt.”

20 Och jag, Herren Gud, sa till ormen: ”Eftersom du har gjort detta, ska du förbannas mer än alla kreatur och mer än markens alla djur. På din buk ska du kräla, och stoft ska du äta i alla dina livsdagar.

21 Och jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes avkomma, och han ska krossa ditt huvud och du ska krossa hans häl.”

22 Till kvinnan sa jag, Herren Gud: ”Jag ska storligen mångfaldiga din möda och ditt havandeskap. Med möda ska du föda barn. Och din åtrå ska vara till din make och han ska råda över dig.”

23 Och till Adam sa jag, Herren Gud: ”Eftersom du har hörsammat din hustrus röst och har ätit av frukten från det träd om vilket jag befallde dig och sa: ’Du ska inte äta därav’, så ska marken vara förbannad för din skull. Med möda ska du äta därav alla dina livsdagar.

24 Även törne och tistel ska den frambringa åt dig, och du ska äta av markens örter.

25 I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden – för du ska förvisso dö – för ut ur den har du tagits. För du var stoft, och till stoft ska du återgå.”

26 Och Adam gav sin hustru namnet Eva, eftersom hon var moder till alla levande, för så har jag, Herren Gud, kallat den första av alla kvinnor, vilka är många.

27 Och jag, Herren Gud, gjorde skinnkläder åt Adam och även åt hans hustru och klädde dem.

28 Och jag, Herren Gud, sa till min Enfödde: ”Se, mannen har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Och för att han nu inte ska sträcka ut sin hand och även äta av livets träd och äta och leva för evigt,

29 vill jag, Herren Gud, därför sända ut honom från Edens lustgård till att bruka jorden från vilken han togs.

30 För lika visst som jag, Herren Gud, lever, lika visst ska mina ord inte återvända tomma, för som de utgår ur min mun måste de uppfyllas.”

31 Därför drev jag ut mannen, och jag satte öster om Edens lustgård keruber och ett flammande svärd, vilket svängde i alla riktningar för att bevaka vägen till livets träd.

32 (Och dessa är de ord som jag talade till min tjänare Mose, och de är sanna och alldeles som jag vill, och jag har talat dem till dig. Se till att du inte visar dem för någon människa förrän jag befaller dig, utom för dem som tror. Amen.)