Från kust till kust: Vår resa till templet
Författaren bor i Utah, USA.
Fastän min fru och jag hade ont om pengar och en riskfylld resa framför oss visste vi att vi behövde beseglas i templet.
I oktober 1979, dagen efter att min fru Maria Onida och jag hade gift oss borgerligt, lämnade vi vår hemstad Arequipa i Peru, nära Stilla havets kust, för att resa till São Paulo tempel i Brasilien, vid Atlantens kust, för att beseglas. Vi var det första paret från Arequipa att resa landvägen för att beseglas i det nyligen invigda templet – det första som byggts i Sydamerika. Vi hade planerat att göra resan fram och tillbaka på tio dagar, men allt som allt tog det 30 dagar på grund av det farliga politiska klimatet. Jag visste inte hur allt skulle ordna sig – allt jag visste var att jag hade lovat Gud att jag skulle beseglas till en värdig kvinna efter min mission.
Från Arequipa till Juliaca till Puno
Efter att ha rest i nio timmar nattetid kom vi fram till Juliaca i Peru. Det var torsdag, och vi behövde få stämplar i våra pass och utresetillstånd så att vi kunde lämna landet. Följande dag var en nationell helgdag och alla myndigheter skulle vara stängda under resten av veckan. Därför ställde vi oss i kö vid Banco de la Nación på morgonen för att ha tillräckligt med tid innan alla kontor stängde vid lunchtid.
När vi slutligen kom fram till luckan klockan 11, kunde mannen där bara beklaga. ”Tyvärr”, sa han. Vi behandlar inte sådana dokument här. Ni måste åka till kontoret i Puno.” Vi blev båda överraskade och frustrerade – det skulle ta 45 minuter att ta sig till Puno.
Från Puno till La Paz till Cochabamba
När vi äntligen hade fått tag på en taxi var vi framme vid kontoret i Puno halv två. Dörrarna hade stängts. Jag slog med dörrklappen så hårt jag kunde. En mycket upprörd man öppnade dörren och frågade: ”Vad vill du?” Jag bad en tyst, innerlig bön och tittade främlingen i ögonen. ”Señor”, sa jag. ”Jag är mormon och ska gifta mig i templet i São Paulo i Brasilien, och du kan hjälpa mig.” Hans fientliga attityd förändrades. ”Jag är ledsen, señor”, sa han, ”men kontoren stängde för över en timme sedan, och nästan alla har gett sig av.” Jag svarade: ”Låt mig komma in och låt min Gud hjälpa mig hitta det jag söker.” Han släppte in mig.
Efter att ha hittat Rosa som var chef förklarade jag min situation. Hon svarade artigt: ”De där blanketterna behandlas av tre olika anställda, och jag tror att alla har gett sig av.” Men alla tre männen var fortfarande kvar, och hon bad dem att stanna kvar och hjälpa mig.
Den första mannen frågade efter blanketter som jag inte hade. ”Du skulle ha åkt till Ekonomiministeriet, köpt sex blanketter och tagit hit dem för behandling”, förklarade han. ”Du måste vänta till måndag.”
Jag blev helt stel – jag kunde inte tro det! Återigen bad jag en tyst bön. ”Señor, sa jag. ”Jag är mormon och ska åka till templet i São Paulo i Brasilien för att gifta mig. Och du kan hjälp mig.” Han verkade inte längre ha bråttom. Han tittade i alla lådor och hittade till slut de eftertraktade blanketterna. Nästa person kontrollerade dem snabbt och satte en stämpel i våra pass.
När jag vid nästa lucka skulle betala utreseskatten i amerikanska dollar verkade kassören mycket road över att kunna säga: ”Tyvärr. Ser du den här skylten?” På en skylt på väggen stod det: ”Dollar accepteras ej.” Vår plan höll på att misslyckas – det fanns inget jag kunde göra.
”Ta emot betalningen”, hörde jag Rosa säga bakom oss. Kassören tog emot pengarna och gav mig dokumenten. Vi var på väg!
När vi anlände till stadskärnan i La Paz i Bolivia höll det på att bli mörkt, och plötsligt kastades stenar mot bussen. Genom fönstren kunde vi se arga människor på gatorna som kastade stenar och satte upp barriärer för att stoppa trafiken. Vår buss åkte snabbt till stadens centrum. Den kvällen var början på en revolution i Bolivia.
Vi kom av bussen och började leta efter ett hotell. Det enda vi kunde hitta var mycket dyrt, men efter att ha upprepat min förklaring för en god man som arbetade där, lät han oss sova i hotellets rum för städartiklar mycket billigt. Han lade en madrass på golvet och gav oss filtar som skyddade oss mot kylan och ljudet av pistolskott som ekade utanför hela natten.
Vi gav oss därifrån nästa morgon, ängsligt och brådstörtat. På vägen till busshållplatsen såg vi soldater uppbackade av pansarvagnar som fyrade av gevär mot dem som protesterade mot revolutionen.
Det började bli ont om bensin, och i stället för tre bussavgångar per dag, som var det vanliga, var det bara en som annonserades. Sittplatserna hade varit slutsålda flera dagar i förväg. Jag letade reda på chefen och sa samma sak som jag sagt till alla andra: ”Señor, vi är mormoner, och vi ska åka till templet för att gifta oss. Och du kan hjälp oss.” Han frågade: ”Vart behöver ni åka?” ”Cochabamba, señor.” Han öppnade en låda och tog fram två biljetter. Jag kunde se att det inte fanns några fler. ”Skynda er”, sa han. ”Bussen ska just åka.” Våra resväskor verkade vara tyngdlösa och våra fötter rörde knappt vid marken – i våra händer hade vi dagens välsignelse.
Från Cochabamba till Santa Cruz
Vi anlände till Cochabamba mitt under ytterligare kaos på grund av revolutionen. Vi såg en marknad full av tält där en vänlig peruan lät oss tvätta oss och lämna våra resväskor medan vi gick till bussterminalen. Med samma vädjan kom vi till en sista minuten-kö och sedan på en annan buss. Flera dagar senare kom vi fram till Santa Cruz, nära brasilianska gränsen. Tre morgnar i rad gick jag till tågstationen och frågade om det fanns några avgångar. Svaret var alltid nej. Men den fjärde dagen hörde vi att ett tåg snart skulle avgå till Brasilien.
Vid det laget hade vi nästan inga pengar kvar. Jag berättade om min oro för min fru som bestämt svarade: ”Även om vi måste gå till fots eller rida på en åsna så ska vi klara det.” Hennes svar gladde mig. Jag oroade mig inte för pengarna under resten av resan eftersom vi litade till vår tro.
Medan vi pratade kom en gammal dam fram till oss. Hon ställde sig framför min fru och sa: ”Unga dam, skulle du vilja ha två biljetter för resan i dag?” Min fru nästan ryckte biljetterna ur kvinnans hand. Jag betalade den gamla kvinnan och hon försvann i folkmängden. Det tog några sekunder innan vi förstod att Herren och hans änglar fortfarande var vid vår sida.
Från Santa Cruz till São Paulo
När vi äntligen var framme vid templet i São Paulo tack vare en sista skjuts av en vän vi hade fått på tåget var gästhemmet stängt. Resignerade men glada satte vi oss tillrätta på några bänkar utanför templet. Där var det, lika vackert som vi hade drömt om att det skulle vara, med statyn av ängeln Moroni på toppen. Det var nu midnatt, och vi grät medan vi höll om varandra, trötta och blöta av det fallande regnet. Vi kände inte fukten, hungern eller kylan, bara en obeskrivlig glädje över att vara så nära Herrens hus. Vi hade varit lydiga, och där var vår belöning.
Medan vi njöt av det ögonblicket var det någon som klappade mig på axeln. Det var en av mina tidigare missionärskamrater som hade beseglats i templet den dagen och var på väg tillbaka efter att ha ätit middag med sin fru. Han lät oss sova i deras lägenhet den natten, och nästa dag var han ett av vittnena vid vår besegling som förrättades av tempelpresidenten själv. Vad vackert det var att se min fru i celestiala rummet, helt klädd i vitt.
Med ett lån från min missionärsvän och hjälp av tempelpresidenten gjorde vi tillbakaresan på mindre än fem dagar, utan några förseningar – och med bara tjugo dollar att påbörja ett liv med min fru Maria Ondina som evig följeslagare.