Reflektioner
Soluppgång
Författaren bor i Idaho, USA.
Det här livet är inte slutet. Det finns fortfarande mycket skönhet och lycka och glädje att uppleva.
Bild från Getty Images
Vintermorgonen var klar och kall när jag under de tidiga timmarna utförde sysslorna på min mjölkgård. Mitt hjärta var tungt när jag tänkte på det som hänt under veckan. Vår lilla dalgång hade drabbats av en tragedi. En gammal high school-kamrat till mig, hans lille son och tonårsdotter samt tre av hennes vänner hade dödats i en hemsk bilolycka. Mina barn hade varit vän med flickorna i olyckan. Vår familj och många andra hade sörjt tragedin tillsammans med offrens familjer. Vi hade redan varit på tre begravningar den veckan och skulle vara med på den sista i dag, för fadern och hans två barn.
Jag grubblade över två frågor i min strävan att finna någon rim och reson i det som hade hänt.
För det första sörjde jag barnen och undrade varför de hade tagits bort innan de knappt hade fått uppleva något av allt som livet har att erbjuda. De skulle inte växa upp, gifta sig, verka som missionärer, få barn eller uppleva många av jordelivets andra glädjeämnen.
För det andra kände jag att vi som kommun så gärna ville trösta familjerna, men det verkade inte finnas något vi kunde göra, inget som kunde mildra deras sorg.
Medan jag arbetade blev jag överraskad över ett besök av svärfadern till min vän som hade dött. Han var bonde liksom jag och vårt arbete tar aldrig slut. Han behövde köpa en kalv omedelbart. När köpet var genomfört pratade vi ett tag om hur det gick för honom och hans familj. Jag sa till honom att jag önskade att jag kunde gör något mer för dem. Jag var hopplöst oförmögen att mildra deras smärta. Men jag blev imponerad av hur lugn och fridfull han verkade vara trots det som hans familj gick igenom.
Plötsligt insåg jag att svaret på en av mina frågor hade funnits där hela tiden. Jag hade oroat mig för hur jag skulle trösta mina sörjande vänner, men glömde att den sanna trösten och friden kommer från den Helige Anden. De här familjerna välsignades med ett större mått av den trösten från vår himmelske Fader som bara han kan ge. Jag insåg att de fick den tröst av Herren som det talas om i Mormons bok.
”Han [skall] trösta er i era bedrövelser, och han skall tala för er sak …
O alla ni som är renhjärtade, lyft upp era huvuden och ta emot Guds behagliga ord och mätta er med hans kärlek, ty det kan ni för evigt göra, om ert sinne är ståndaktigt” (Jakob 3:1–2).
När vi hade sagt hej då gick jag ut ur ladugården och såg fullmånen gå ner i väster. Det var en vacker syn. Sedan vände jag mig om och såg solen gå upp i öster. Det var som om hela himlen brann av färger. Månens nedgång hade varit vacker, men soluppgången var enastående. När jag stannade upp och tänkte på den kontrasten slog det mig att hur vackert och glatt vi än tycker att våra liv på jorden är så bleknar det i jämförelse med den skönhet och glädje som vi har framför oss om vi är trofasta och lydiga. Jag insåg att de som hade dött egentligen inte hade förlorat något alls. De hade varit trofasta under jordelivet och skulle gå vidare mot större upplevelser och glädjeämnen.
Senare den dagen var jag med på den sista begravningen med min familj. Vi träffades i ett överfullt tabernakel som bokstavligt talat bågnade av stödet från hela kommunen. Den dagen och en tid därefter upplevde folket i vår dalgång ett större mått av frid. Föräldrarna höll sina barn lite närmare, och vi insåg att våra jordeliv är korta och att vi måste ge uttryck för vår kärlek till familj och vänner oftare. Jag blev påmind om Herrens kärlek till oss och om frälsningsplanens skönhet. Det här livet är inte slutet. Det finns fortfarande mycket skönhet och lycka och glädje att uppleva.