Rättfärdiga traditioner
Gör traditionerna vi skapar i vår familj det lättare för våra barn att följa de levande profeterna?
Så länge jag kan minnas har min far burit en vacker röd rubinring på sin vänstra hand. Min ende bror fick ärva den. Jag förmodar att det kommer att bli en tradition i vår familj – ett arv som förs vidare från generation till generation. Det blir en fin tradition, som för med sig härliga minnen.
Var och en av oss har traditioner i vår familj. Några av dem är materiella. Några av dem har en djupare innebörd. De allra viktigaste traditionerna har att göra med sättet varpå vi lever vårt liv, och består bortom oss då våra barns liv påverkas och formas. I Mormons bok läser vi om lamaniterna som var djupt påverkade av sina fäders traditioner. Kung Benjamin sade att de var ett folk som inte visste något om evangeliets principer, ”ej heller tro de dem när de undervisas om dem som en följd av deras förfäders traditioner, vilka icke äro riktiga”. (Mosiah 1:5)
Vilka slags traditioner har vi? Några av dem kan ha kommit från våra fäder och nu för vi dem vidare till våra egna barn. Är de vad vi vill att de ska vara? Är de grundade på gärningar av rättfärdighet och tro? Är de för det mesta materiella till sin natur eller är de eviga? Skapar vi medvetet rättfärdiga traditioner, eller är livet något som bara händer oss? Skapas våra traditioner som gensvar på de högljudda rösterna i världen, eller under inflytande av Andens stilla röst? Gör traditionerna vi skapar i vår familj det lättare för våra barn att följa de levande profeterna, eller försvåra de det för dem?
Hur kan vi bestämma vilka våra traditioner ska vara? Skrifterna ger oss en bra förebild. I Mosiah 5:15 står det: ”Fördenskull önskar jag, att I förbliven ståndaktiga och orubbliga, alltid överflödande av goda gärningar.”
Jag älskar detta eftersom vi vet att traditioner formas med tiden när vi upprepar samma handlingar om och om igen. När vi är ståndaktiga och orubbliga i att göra det som är gott, blir våra traditioner fast rotade i rättfärdighet. Men jag har en fråga. Hur kan vi avgöra vad som är gott, eller än viktigare, vad som är tillräckligt gott? Ett annat skriftställe som ger oss lite mer upplysning finner vi i 3 Nephi 6:14. Det talar om människor ”som blivit omvända till den sanna tron, och de ville ej avvika därifrån, ty de voro fasta, ståndaktiga, orubbliga och villiga till att med all iver hålla Herrens bud”.
Vi får veta att vår omvändelse till den ”sanna tron” föregår vår förmåga att förbli starka, ståndaktiga och orubbliga i att hålla buden. Denna omvändelse utgörs av en stark tro på Jesus Kristus som vår Återlösare. Ett vittnesbörd om detta återfinns i Mormons bok, som är ännu ett testamente om Jesus Kristus. Den går hand i hand med Bibeln i det att den förkunnar Jesu Kristi gudomlighet och mission och att en levande Fader i himlen är en realitet. Varje profet som upptecknats i dessa heliga böcker bär sitt personliga vittnesbörd om allt detta, och de undervisar om hur vi behöver leva vårt liv för att kunna ta del av försoningen och uppnå personlig frid och lycka.
Det finns bara ett sätt att bli personligt omvänd på. Det sker genom att Anden vittnar när vi studerar just de skrifter som vittnar om Jesus Kristus. Det sker när vi ber och när vi fastar. Det sker bara om vi har en djup önskan att få veta sanningen. Vår drivkraft måste vara att öppet söka sanningen istället för att rättfärdiga våra handlingar genom att finna fel i skrifterna, profeternas lärdomar eller på själva kyrkan. Vi måste anstränga oss att höra Andens tolkningar i stället för världens förståelse. Vi måste vara villiga att öppna vårt hjärta och sinne, att erkänna Herrens väg, och om så krävs, att förändra vårt liv. Vi blir personligen omvända när vi börjar leva på det sätt Herren vill att vi ska leva – ståndaktiga och orubbliga i att hålla alla buden, inte bara de som är bekväma. Detta blir då en reningsprocess, när vi strävar efter att göra varje dag lite bättre än den förra. Våra traditioner blir då traditioner av rättfärdighet.
Jag vill uppmana var och en av oss att fundera en stund över traditionerna i vårt liv och hur de kan påverka vår familj. Våra traditioner när det gäller sabbatsdagen, familjebön, familjens skriftstudier, tjänande och nivå av aktivitet i kyrkan, och hur man visar respekt och lojalitet i hemmet, kommer att utöva ett stort inflytande på våra barn och deras framtid. Om vårt föräldraskap är grundat på skrifternas och de nutida profeternas lärdomar kan vi inte misslyckas. Om vårt hjärta, varje gång vi ställs inför en utmaning, först och främst vänds till vår Fader i himlen för att få vägledning, befinner vi oss på säker mark. Om våra barn vet var vi står, och vi alltid står på Herrens sida, så vet vi att vi är där vi behöver vara.
Det viktiga är att vi konsekvent arbetar på att göra allt detta. Vi blir inte fullkomliga på det, och vår familj reagerar inte alltid positivt, men vi bygger en stark grundval av rättfärdiga traditioner som våra barn kan luta sig mot. De kan hålla fast vid denna grundval när svårigheter uppstår, och de kan återvända till denna grundval om de för en tid skulle gå vilse.
I slutet av sitt liv efterlämnade min far mycket mer till oss, sina barn, än en röd rubinring. Hans kropp var slut, men i verkligheten framstod han som en stöttepelare, ett exempel på rättfärdighet och sanning. Hela hans liv uppbar de traditioner som stärker oss idag, även om han inte längre finns ibland oss. Han var ”[ståndaktig och orubblig] och [villig] till att med all iver hålla Herrens bud”.
Kan vi göra detsamma för våra barn? Vilket arv håller vi på att ge dem idag? Vad blir det i morgon? Det kan börja med oss. Kommer deras hjärta och liv att vara fulla av traditioner som gör det lätt för dem att ta till sig och följa Herren och de nutida profeterna? Kommer vi som familjer att kunna göra anspråk på de utlovade välsignelserna, ”på det Kristus, Herren Gud Allsmäktig, måtte sätta sitt insegel på eder, så att I kunnen komma till himmelen och hava evig frälsning och evigt liv”. (Mosiah 5:15)
Bröder och systrar, jag vet att vi kan det! Jag vet att Gud älskar oss och väntar på att få hjälpa oss att komma till honom. Var och en av oss kan veta att allt detta är sant. Jag vet att det är det! Jag vet att Gud lever. Jesus Kristus är hans Son och vår Återlösare. Jesu Kristi evangelium är sant. Skrifterna innehåller det och vittnar om det. Och vi har en sann och levande profet idag – president Thomas S Monson. Han har förberetts för att komma fram i denna tid och leda Herrens kyrka.
När vi blir ”ståndaktiga och orubbliga” i att hålla Herrens bud, säkrar vi himmelens välsignelser för oss själva och för våra familjer.
Min bön är att vi ska känna detta djupt i vårt hjärta och i vårt liv, i Jesu Kristi namn, amen.