Ge akt på profeternas ord
Som kyrkans prästadömsbärare är det vår heliga plikt att följa vår profet.
Mina kära bröder i prästadömet, jag är tacksam över att denna historiska dag få vara tillsammans med er under denna session av generalkonferensen.
Vi beundrar dem som riskerar livet för att rädda dem som är i fara.1 När jag var i södra Kalifornien i fjol under de förödande bränder som spreds av Santa Ana-vindarna, reste jag därifrån med två bestående intryck. Det första var hur kyrkans medlemmar kom till deras hjälp som var i nöd. Det andra var hur man uppskattade brandmännen. En villaägare beskrev det han såg brandmännen göra. Han påpekade att Santa Ana-vindarna blåser från den heta öknen ut mot havet. När det väl har börjat brinna driver de heta ökenvindarna lågorna framåt med en hastighet av 25 till 35 meter per sekund. Villaägaren beskrev sin tacksamhet och beundran när han såg brandmännen med sina slangar bakom ett röjt område, där de stod och väntade på den tre meter höga mur av eld som kom emot dem med denna enorma hastighet. Dessa modiga män och kvinnor räddade både människor och hus samtidigt som de själva var i ständig fara.
Då och då går vi som enskilda och som kyrka igenom perioder av kriser och faror. Somliga uppstår snabbt som en eldsvåda. Andra är smygande och förblir nästan oupptäckta tills de plötsligt är över oss. Några kräver hjältemodigt ingripande, men de flesta är mindre uppseendeväckande. Det som är avgörande är hur vi reagerar. Det är min avsikt i kväll att på nytt betona för oss prästadömsbärare hur viktigt det är att lyssna till profeternas ord. Det är ett säkert sätt att möta fysiska eller andliga faror av alla slag. Det kan vara på sin plats med några exempel.
Många av er har deltagit i mödosamma vandringar för att uppleva och uppskatta den dramatiska undsättningen av Willies och Martins handkärrekompanier. Jag blev först medveten om den när jag var i tonåren. Min mor gav mig en bok som skrivits av Orson F Whitney, en framtida apostel.2 Äldste Whitneys bok gjorde mig bekant med den heroiska insatsen under Brigham Youngs ledning för att undsätta handkärrekompanierna. De hade överraskats av vinterstormar uppe på Wyomings högslätter. Några hade dött och många andra var på dödens brant. Brigham Young fick höra talas om deras svåra belägenhet och vid generalkonferensen i oktober 1856 uppmanade han de heliga att släppa allt och rädda dem som satt fast på slätterna.3
Gensvaret var dramatiskt. Äldste Whitney skriver: ”Med sitt hjältemod – ty det var med fara för livet som de sålunda trotsade vinterstormarna på slätterna – odödliggjorde dessa tappra män sig själva och vann hundratals människors eviga tacksamhet, vilka genom deras insats i rätt tid utan tvivel räddades från att förgås.”4
Ett skäl till att min mor gav mig boken var att äldste Whitney särskilt omnämnde min morfars far David Patten Kimball, som hade deltagit i undsättningen då han var 17 år. Räddningsmanskapet fick kämpa mot djup snö och bitande kyla under stor del av undsättningen av handkärrekompanierna. Under stora personliga uppoffringar hjälpte David och hans kamrater många av pionjärerna till andra sidan av den isfyllda Sweetwater-floden.5 Den här sanna skildringen gjorde stort intryck på mig. Jag ville visa min hängivenhet för Herren genom någon dramatisk handling. Men en gång när jag besökte min morfar förklarade han för mig att då president Brigham Young skickade i väg hans far David och de unga männen på deras räddningsexpedition, hade president Young sagt åt dem att göra allt som stod i deras makt för att rädda handkärrekompanierna, även om deras eget liv var i fara.6 Deras hjältedåd bestod i själva verket av att ”följa profeten Brigham Young” och därigenom visa sin tro på Herren Jesus Kristus. Min morfar sade att konsekvent, trofast hängivenhet för profetens råd var det jag i själva verket borde lära mig av min morfars fars tjänande. Hur hjältemodigt det än var av David och hans kamrater att hjälpa till att rädda pionjärerna, så är det också modigt att följa vår profets råd i dag.
En ofta återgiven skildring i Gamla testamentet belyser den här principen. Naaman, en framstående ledare i Syrien, hade spetälska. Han fick höra att profeten Elisa i Israel kanske skulle kunna bota honom. Elisa sände bud att Naaman skulle tvätta sig sju gånger i Jordan. I början var Naaman förargad över rådet. Men hans tjänare sade: ”Om profeten hade begärt något svårt av dig, skulle du då inte ha gjort det?” Då följde Naaman profeten Elisas råd och han blev frisk.7
Kanske har ni unga prästadömsbärare i likhet med Naaman en åstundan efter att göra ”något svårt” eller delta i någonting dramatiskt som undsättningen av handkärrekompaniet. Men ert beslut bör vara att följa profetens råd. Första presidentskapet har på nytt bekräftat sitt åtagande att öka värdigheten hos dem som rekommenderas till missionärstjänst. Att vara fri från världens synder och uppfylla de höga kraven för missionärstjänst bör vara ett mål. Att förbereda er för att förkunna evangeliet och rädda några av vår himmelske Faders barn är både meningsfullt och hjältemodigt. Ni kan klara den utmaningen.
Under historiens gång har vår kärleksfulle himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus, som är kyrkans överhuvud, välsignat oss med profeter som råder oss och varnar oss för framtida faror.8 I Läran och förbunden, kapitel 21, säger Herren i fråga om profeten:
”Du [skall] … giva akt på alla hans ord och bud, som han skall giva dig såsom han mottager dem, och vandra i all helighet inför mig, ty hans ord skolen I taga emot som från min egen mun, i all tålamod och tro.”9
Vi hade den stora förmånen i morse att i en högtidlig församling stödja president Thomas S Monson som vår profet, siare och uppenbarare och som den 16:e presidenten för kyrkan i denna tidsutdelning. Senare under den här prästadömssessionen kommer vi att ha glädjen att få höra hans första tal som kyrkans president vid en generalkonferens. Vi bör önska att stödja honom med vårt hjärta och våra handlingar och vara noggrant uppmärksamma på vad han undervisar om och på vad vi känner.
Min kärlek till och uppskattning för vår förre profet president Gordon B Hinckley är djupt rotad i mitt hjärta och ska förbli hos mig för evigt. Men på samma sätt som det finns rum i vårt hjärta för alla barn som kommer till vår familj, hyser vi samma kärlek till, samma tillgivenhet för varje profet som Herren kallar att leda sin kyrka.
Profeter är inspirerade att ge oss profetiska prioriteringar för att skydda oss från faror. För att ta ett exempel: President Heber J Grant, som var profet från 1918 till 1945, inspirerades att betona vikten av att leva efter visdomsordet,10 den grundsats med åtföljande löften som Herren uppenbarade för profeten Joseph.11 Han betonade vikten av att inte röka eller dricka alkoholhaltiga drycker och gav biskopar anvisning om att ta upp dessa principer i intervjuer för tempelrekommendation.
På den tiden var rökning allmänt accepterad i samhället som ett lämpligt och till och med glamoröst beteende. Läkarna accepterade rökning med föga oro, för de vetenskapliga undersökningar som kopplade cigarrettrökning till flera olika slags cancer låg långt i framtiden. President Grant manade oss kraftfullt, och vi blev kända som en grupp som avstod från att dricka och röka.
Sedan slutet av 1960-talet har missbruket av illegala droger nått epidemiska proportioner runtom i världen. Även om det fanns medlemmar som var upproriska, lyckades det övervägande antalet ungdomar i kyrkan hålla sig ifrån det förödande drogmissbruket.
Genom att lyda visdomsordet fick våra medlemmar, i synnerhet våra ungdomar, en förebyggande vaccination mot drogmissbruk och därav följande hälsoproblem och moraliska faror. Dessvärre tycks det som om drogmissbruket återigen ökar explosionsartat i vår tid. Efterlevnad av visdomsordet idag befriar dig från några av de största faror du kan ställas inför här i livet.
Ibland undervisar profeter oss om profetiska prioriteringar som skyddar oss nu och i framtiden. Ett exempel: President David O McKay var profet från 1951 till 1970. Något som var viktigt för honom var familjen. Han lärde att ingen framgång kan uppväga ett misslyckande i hemmet.12 Han uppmuntrade medlemmar att stärka familjen genom att öka den religiösa efterlevnaden. Hans undervisning var ett skydd mot den upplösning av familjeinstitutionen som kom efter hans död.13 Tack vare president McKays undervisning stärkte de sista dagars heliga sitt åtagande gentemot familj och evigt äktenskap.
Som kyrkans prästadömsbärare är det vår högtidliga plikt att följa vår profet. Vi stödjer president Monson och hans rådgivare president Eyring och president Uchtdorf.
Vi vill att ni ungdomar ska veta att president Thomas S Monson från sin ungdom blivit förberedd av Herren att bli profet.14 Han tjänstgjorde i flottan i slutet av andra världskriget och blev sedan vid 22 års ålder ordinerad till biskop och verkade därefter i ett stavspresidentskap. Vid 32 års ålder verkade han som missions-president i Canada tillsammans med sin käresta och livskamrat Frances Monson. Han var bara 36 år när han kallades som apostel av president McKay. Han är den yngste man som kallats till apostel under de senaste 98 åren och har verkat i över 44 år. Under de senaste 22 åren har han verkat som rådgivare till presidenterna Ezra Taft Benson, Howard W Hunter och Gordon B Hinckley.15
Kapitel 81 i Läran och förbunden ger instruktioner till en rådgivare i första presidentskapet. Det innehåller viktiga prästadömsprinciper. Den första instruktionen är att vara ”trogen i att giva råd”. President Monson har troget rådgjort tillsammans med var och en av de tre profeter som han verkat under. Första presidentskapets enighet i alla viktiga beslut har varit ett föredöme för oss alla som prästadömsbärare när det gäller att utöva ledning i kyrkan.
Den andra instruktionen är att ”predika evangeliet”. President Monson har varit en stor missionär i hela sitt liv. Hans egen missionsinsats, tillsynsarbetet på missionärsavdelningen och kallandet och utbildandet av missions-presidenter har alltid skett med entusiasm. Hans bidrag till den nya missionärshandledningen Predika mitt evangelium är betydande. Förutom att på ett värdefullt sätt bidra till innehållet, var det hans idé att ta med sanna skildringar för att göra handledningen mer åskådlig. Med sin boktryckarblick förbättrade han utseende och layout. Han är i sanning en stor missionär.
Den tredje instruktionen lyder: ”Var därför trofast. Sköt det ämbete vartill jag kallat dig. Hjälp de svaga, upplyft de slappnande händerna och styrk de matta knäna.”16 Många av våra bröder och systrar står inför förödande problem. Det är genom att kristuslikt sträcka ut en hjälpande hand till dem, som vi som prästadömsledare, föräldrar, vänner och hemlärare kan vara som de som räddade handkärrekompaniet.
President Monsons räddningsinsatser har i det avseendet varit särskilt förebildliga. Som biskop lärde han sig att tjäna medlemmarna i sin församling. Han har hållit kontakt med och tjänat deras barn och barnbarn. Trots ett pressat program talade han vid var och en av begravningarna för de 84 änkor som tillhörde hans församling då han var biskop.
Han har på ett utmärkande och personligt sätt sträckt ut en hjälpande hand till dem som varit i nöd. Hans mångåriga tillsyn av den humanitära verksamheten har varit till välsignelse för människor runtom i världen, både för medlemmar och för dem som inte tillhör vår tro. Hans personliga tjänande har varit kristuslikt och har skänkt tröst och frid åt oräkneliga människor. En god vän till mig som miste en sonson i en tragisk olycka berättade för mig att hans sorg nästan var ofattbar. Med president Monsons hjälp vändes en nästan överväldigande sorg till den frid som övergår allt förstånd. Hans strävan att personligen hjälpa dem som är sjuka och plågade har varit något utöver det vanliga.
President Monson har gjort sitt allra bästa för att följa uppmaningen att ”hjälpa de svaga, upplyfta de slappnande händerna och styrka de matta knäna”. Han har ärat sitt ämbete som rådgivare i första presidentskapet på ett utomordentligt sätt. Han har modigt vittnat om Jesu Kristi namn i hela världen, vilket är alla apostlars första skyldighet.
När jag nu i februari som den då nyaste medlemmen av de tolv deltog i min första omorganisation av första presidentskapet i ett rum på de övre våningarna i templet i Salt Lake City, fick jag uppleva Andens bekräftelse då de tolv enskilt och enhälligt gav sitt stöd åt president Monson som Herrens profet och kyrkans president.
Jag är tacksam för vår Fader i himlen som älskar oss och för hans Son Jesus Kristus som är vår Frälsare. Genom försoningen är han den som slutligen räddar oss från livets fysiska och andliga faror. Han för vår talan inför Fadern. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.