Omsorg om den enskilde
Jesus Kristus är vårt största föredöme. Han omgavs av folkskaror och talade till tusenden, men hade alltid omsorg om den enskilde.
Jag är tacksam över att få vara med er i dag i detta storslagna konferenscenter. Även om detta är en stor församling så blir man ödmjuk när man inser att detta bara är en bråkdel av de miljoner som ser, hör och läser de ord som sägs under denna stora konferens.
Vi saknar naturligtvis vår älskade president Gordon B Hinckley. Vi är alla bättre människor tack vare hans inflytande. Kyrkan är starkare tack vare hans ledning. Ja, världen är en bättre plats tack vare att det funnits en sådan ledare som president Gordon B Hinckley.
Jag vill säga några ord om vårt nya första presidentskap.
Jag har känt president Monson länge. Han är en mäktig man i Israel som förutordinerats till att presidera över denna kyrka. Han är välkänd för sina fängslande berättelser och liknelser, men vi som känner honom bäst vet att han i sitt liv är ett föredöme i att tillämpa dessa berättelser. Det talar till hans förmån att många av de stora och mäktiga i världen känner och hedrar honom, men det är kanske än mer positivt att många av de små kallar honom sin vän.
President Monson är allt igenom vänlig och medkännande. Hans ord och gärningar uttrycker hans omsorg om den enskilde.
President Eyring är en vis, lärd och andlig man. Han är känd och respekterad inte bara i kyrkan utan också av personer som inte delar vår tro. Han är en sådan man som alla lyssnar på när han talar. Han är en heder för namnet Eyring.
Jag kände president Uchtdorf när jag verkade som områdespresident i Europa. Från den stund jag träffade honom såg jag i honom en man med stort andligt djup och en enorm förmåga. Jag visste att Herren var medveten om honom. För tjugo år sedan hade jag hedersuppdraget att kalla honom till stavspresident i Frankfurt. Och under åren som gått har jag sett att allt under hans ledning haft framgång. Herren är med honom. När jag tänker på president Uchtdorf, tänker jag på två ord: Alles wohl – tyska för ”allt är väl”.
Sanna Jesu Kristi lärjungar har alltid haft omsorg om den enskilde. Jesus Kristus är vårt största föredöme. Han omgavs av folkskaror och talade till tusenden, men hade alltid omsorg om den enskilde. ”Ty människosonen har kommit för att frälsa det som var förlorat”1, sade han. ”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?”2
Denna instruktion gäller alla som följer honom. Vi är befallda att söka upp dem som gått vilse. Vi ska ta vara på vår broder. Vi får inte försumma detta uppdrag från vår Frälsare. Vi måste ha omsorg om den enskilde.
I dag vill jag tala om dem som är vilsna – en del för att de är annorlunda, andra för att de är trötta och andra för att de gått fel vägar.
En del är vilsna för att de är annorlunda. De tycker att de inte hör hemma någonstans. Kanske känner de att de glider bort från fårhjorden för att de är annorlunda. De kanske ser ut, handlar, tänker och talar annorlunda än människor omkring dem, och det kan få dem att tro att de inte passar in. De drar slutsatsen att de inte behövs.
Förbundet med denna tanke är det felaktiga antagandet att alla kyrkans medlemmar bör se ut, tala och vara lika. Herren befolkade inte jorden med en intensiv orkester av personligheter för att endast värdera världens piccolaflöjter. Varje instrument är dyrbart och bidrar till symfonins komplexa skönhet. Alla vår himmelske Faders barn är i viss mån olika, men alla har en egen vacker ton som berikar helheten med djup och skönhet.
Själva denna variation i skapelsen vittnar om hur högt Herren värderar alla sina barn. Han aktar inte ett kött framför ett annat, men ”inbjuder dem alla att komma till sig och deltaga av hans godhet. Han förmenar ingen som kommer till honom, svart eller vit, träl eller fri, man eller kvinna … alla äro jämlika för Gud”.3
Jag minns när jag var ung, att där fanns en äldre pojke med fysiskt och mentalt handikapp. Han hade ett talfel och gick med svårighet. Pojkarna brukade reta honom. De retade och hånade honom ibland tills han började gråta.
Jag kan fortfarande höra hans röst: ”Ni är inte snälla mot mig”, sade han. Och ändå hånade de honom, knuffade honom och skämtade om honom.
En dag stod jag inte ut längre. Fastän jag bara var sju år, gav Herren mig modet att trotsa mina vänner.
”Rör honom inte”, sade jag till dem. ”Sluta reta honom. Var snälla. Han är ett Guds barn!”
Mina vänner gick undan och vände sig bort.
Jag undrade då om min djärvhet skulle förstöra min relation till dem. Men motsatsen hände. Från den dagen kom mina vänner och jag närmare varandra. De visade större medkänsla med pojken. De blev bättre människor. Såvitt jag vet retade de honom aldrig mer.
Bröder och systrar, om vi bara hade mer medkänsla med dem som är annorlunda så skulle detta lindra många problem och sorger i dagens värld. Det skulle verkligen göra vår familj och vår kyrka till en mer helgad och himmelsk plats.
En del är vilsna för att de är trötta. Det är lätt att känna sig överväldigad. Med alla påfrestningar och alla tidskrav och den stress vi möter varje dag är det inte underligt att vi blir trötta. Många känner sig modfällda eftersom de inte förverkligat sina möjligheter, Andra känner sig bara för svaga för att hjälpa till. Och när flocken rör sig framåt kan några gradvis – nästan omärkligt – sacka efter.
Alla har vi känt oss trötta och nedstämda en eller annan gång. Jag verkar känna det så oftare nu än när jag var yngre. Joseph Smith, Brigham Young, till och med Jesus visste vad trötthet är. Jag vill inte underskatta den tyngd som kyrkans medlemmar bär på sina axlar eller förringa de känslomässiga och andliga prövningar de får utstå. Dessa kan vara tunga och ofta svåra att bära.
Men, jag har ett vittnesbörd om Jesu Kristi evangeliums förnyande kraft. Profeten Jesaja förkunnade att Herren ”ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka”.4 När jag känner mig trött, minns jag profeten Joseph Smiths ord:
”Skola vi icke fortsätta i denna stora sak! Gån framåt och ej tillbaka! Mod bröder! Framåt, framåt till seger! Edra hjärtan fröjde sig och vare övermåttan glada! Jorden briste ut i sång! …
Skogarna och markens träd prise Herren … och alla Guds barn juble!”5
Till er medlemmar som hålls tillbaka av känslor av otillräcklighet vädjar jag att ni ska stiga fram, sätta handen till verket och skjuta på. Även när du känner att din styrka inte kan bidra med så mycket, så behöver kyrkan dig. Herren behöver dig. Kom ihåg att Herren ofta väljer de svaga i världen till att genomföra hans verk.6
Alla som är trötta, låt Frälsarens lugnande ord trösta er: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.”7 Låt oss lita på det löftet. Guds kraft kan genomsyra vår ande och kropp med energi och livskraft. Jag uppmanar er att söka denna välsignelse från Herren.
Håll er till honom så ska han hålla sig till er, för han har lovat: ”De som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.”8
När vi visar omsorg om dem som är trötta, kan vi ”hjälpa de svaga, upplyfta de slappnande händerna och styrka de matta knäna”.9 Goda ledare i kyrkan är medvetna om personliga begränsningar, men ändå ivriga att använda medlemmarnas fulla styrka och förmåga. Ledarna undervisar och stödjer, men stressar inte någon att springa fortare eller arbeta hårdare än krafterna tillåter.10
Kom ihåg att ibland är det de som startar långsammast som till sist kommer längst.
En del är vilsna för att de har gått fel väg. Bortsett från Herren har vi alla gjort misstag. Frågan är inte om vi ska snubbla och falla, utan hur ska vi reagera på det? En del förirrar sig bort från fållan efter att ha gjort några misstag. Det är sorgligt. Vet ni inte att kyrkan är en plats för ofullkomliga att samlas på – med alla sina jordiska svagheter – och bli bättre människor? Varje söndag i alla möteshus över hela världen ser vi dödliga, ofullkomliga män, kvinnor och barn som möts i broderskap och kärlek i strävan att bli bättre människor, att lära av Anden och ge andra uppmuntran och stöd. Såvitt jag vet finns det ingen skylt på våra möteshus med texten: ”Tillträde endast för fullkomliga.”
På grund av våra ofullkomligheter behöver vi Herrens kyrka. Det är där hans återlösande lära predikas och hans frälsande förordningar handhas. Kyrkan uppmuntrar och motiverar oss till att bli bättre och gladare. Det är också en plats där vi kan förlora oss själva i att tjäna andra.
Herren vet att vi gör misstag. Det var därför han led för våra synder. Han vill att vi ska komma på fötter och sträva efter att bli bättre. Guds änglar gläder sig över en syndare som omvänder sig.
Du som gått vilse på grund av en oförrätt, kan du inte lägga din smärta och vrede åt sidan? Kan du inte fylla ditt hjärta med kärlek? Det finns en plats för dig här. Kom med i fållan, helga din förmåga och dina talanger. Du mår bättre, och andra välsignas av ditt exempel.
Till dem som gått vilse på grund av lärosatser: Vi kan inte be om ursäkt för sanningen. Vi kan inte förneka den lära som givits oss av Herren själv. Om den principen kan vi inte kompromissa.
Jag förstår om människor ibland är oense om läran. De går så långt att de kallar den dåraktig. Men jag upprepar aposteln Paulus ord om att ett andligt budskap kan verka dåraktigt för människor. Men ”Guds dårskap är visare än människor”.11
Ja, det som är andligt uppenbaras genom anden. ”En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.”12
Vi vittnar om att Jesu Kristi evangelium finns på jorden i dag. Han sade om sin Faders lära: ”Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”13
Jag vet att var och en känner oro för någon de älskar. Uppmuntra, betjäna och stöd dem. Älska dem. Var god mot dem. I några fall kommer de att återvända. I andra fall gör de inte det. Men låt oss under alla omständigheter vara värdiga det namn vi tar på oss, ja, Jesu Kristi namn.
Till alla som bor på denna vackra jord höjer jag min röst och bär högtidligt vittne om att Gud lever och att Jesus är Kristus, vår Frälsare och Kung! Han återgav sin sanning och sitt evangelium genom profeten Joseph Smith. Han talar till sina profeter och apostlar. President Thomas S Monson är Herrens smorde och vägleder hans kyrka i dag. Detta vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.