2008
’Mina ord … upphöra aldrig’
Maj 2008


”Mina ord … upphöra aldrig”

Vi inbjuder alla att närmare undersöka undret i det som Gud har sagt sedan Bibelns dagar och fortfarande säger.

Bild
Elder Jeffrey R. Holland

President Monson, tillåt mig uttrycka några personliga tankar.

Som den förste av bröderna att tala sedan ditt ojämförliga tal till kyrkan denna morgon, tillåt mig säga något å alla dina bröders, generalauktoriteternas, vägnar och även å alla kyrkans medlemmars vägnar.

Av de många privilegier vi fått under denna historiska konferens, inklusive vår närvaro vid en högtidlig församling där vi fick möjlighet att stå upp och stödja dig som profet, siare och uppenbarare, kan jag inte låta bli att känna att det största privilegiet vi alla fått är att personligen få bevittna hur den heliga profetiska manteln har lagts på dina axlar, nästan som om den lades där av änglarna själva. De som var närvarande vid generalkonferensens prästadömssession i går kväll och alla som såg den världsomfattande utsändningen av morgonens session i dag är ögonvittnen till denna händelse. Å alla deltagarnas vägnar uttrycker jag vår tacksamhet för detta. Jag säger detta i kärlek till president Monson och särskilt i kärlek till vår Fader i himlen för det underbara tillfället det var att få vara ”ögonvittnen till [hans] majestät” (2 Pet 1:16), som aposteln Paulus en gång sade.

Vid generalkonferensen i oktober i fjol sade jag att det finns två huvudsakliga skäl till att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga felaktigt anklagas för att inte vara kristen. Vid det tillfället inriktade jag mig på den ena av frågorna rörande vår lära: på vår skriftenliga syn på gudomen. I dag vill jag inrikta mig på den andra viktiga lära som kännetecknar vår tro men som bekymrar somliga: det djärva påståendet att Gud fortsätter att tala och uppenbara sin sanning, uppenbarelser som utgör fortlöpande kanonisk skrift.

Några kristna, huvudsakligen av uppriktig kärlek till Bibeln, har förkunnat att det inte kan finnas ytterligare auktoriserad skrift förutom Bibeln. Genom att sålunda förklara uppenbarelsens kanon avslutad, förkastar våra vänner i en del andra kyrkor de gudomliga dokument som vi i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga omhuldar: Mormons bok, Läran och förbunden, Den kostbara pärlan samt den fortlöpande vägledning vi får av Guds smorda profeter och apostlar. Utan att se ner på dem som har denna åsikt tillbakavisar vi högaktningsfullt men bestämt en sådan oskriftenlig beskrivning av sann kristendom.

Ett av de skäl som ofta anförs till försvar för en stängd kanon är skriftstället i Nya testamentet som återfinns i Johannes Uppenbarelse 22:18: ”För var och en som hör … [orden] i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok.” Men det råder idag en överväldigande enighet bland i stort sett alla bibelforskare om att den här versen endast hänför sig till Uppenbarelseboken och inte till hela Bibeln. Dagens bibelforskare håller med om att ett antal ”böcker” i Nya testamentet med största sannolikhet skrevs efter det att Johannes mottog uppenbarelsen på ön Patmos. I den här kategorin ingår åtminstone Judas brev, de tre Johannesbreven och förmodligen hela Johannesevangeliet.1 Kanske finns till och med fler än dessa.

Men det finns ett enklare svar på varför det skriftstället i den sista boken i det nuvarande Nya testamentet inte kan hänföra sig till hela Bibeln. Och det är att hela Bibeln såsom vi känner den – en samling texter hopbundna i ett band – ännu inte förelåg då den versen skrevs. I århundraden efter det att Johannes lade fram denna skrift var Nya testamentets böcker visserligen i omlopp enskilt eller kanske tillsammans med några få andra texter, men nästan aldrig som en fullständig samling. Av alla 5 366 kända grekiska manuskript av Nya testamentet innehåller endast 35 av dem hela Nya testamentet såsom det är idag, och 34 av dessa sammanställdes efter år 1000 e Kr.2

Faktum är att i stort sett varje profet i Gamla och Nya testamentet lade skrifter till dem som de hade fått av sina föregångare. Om det räckte med Moses ord i Gamla testamentet, vilket några felaktigt kunde mena,3 varför tillkom då de senare profetiorna av Jesaja, eller Jeremia, som båda levde efter honom? För att inte tala om Hesekiels och Daniels, Joels, Amos och de andras profetior. Om en uppenbarelse till en profet vid ett tillfälle räcker för all framtid, vad berättigar då de många andra? Vad som berättigar dem klargjordes av Jehova själv då han sade till Mose: ”Mina verk äro oändliga och … mina ord … upphöra aldrig.”4

En lärd protestant har träffande granskat den felaktiga läran om en stängd kanon. Han skriver: ”Av vilka bibliska eller historiska skäl inskränker man Guds inspiration till de skrivna dokument som kyrkan nu kallar Bibeln? … Om Anden endast inspirerade till skrivna dokument i det första århundradet, innebär det då att samme Ande inte talar i kyrkan i dag i fråga om viktiga angelägenheter?”5 Vi ställer ödmjukt samma frågor.

Fortsatt uppenbarelse varken förringar eller misskrediterar befintliga uppenbarelser. Gamla testamentet blir inte mindre värdefullt i våra ögon då vi stiftar bekantskap med Nya testamentet och Nya testamentet får enbart ett ännu större värde då vi läser Mormons bok: Ännu ett testamente om Jesus Kristus. När vi tar i betraktande de ytterligare skrifter som sista dagars heliga erkänner, kan vi fråga oss: Var de forna kristna som i årtionden bara hade tillgång till det enkla Markusevangeliet (vilket allmänt anses vara det första nytestamentliga evangelium som skrevs) – var de stötta över att de senare fick Matteus och Lukas mer detaljerade redogörelser, för att nu inte tala om de enastående avsnitt och uppenbarelsebaserade betoning som Johannes ännu senare kom med? Säkerligen gladde de sig åt att de fick allt fler övertygande bevis på Kristi gudomlighet. Och vi gläder oss också.

Men missförstå oss inte. Vi älskar och vördar Bibeln, det klargjorde äldste M Russell Ballard för bara ett år sedan i den här talarstolen.6 Bibeln är Guds ord. Den nämns alltid först i den kanon som utgör våra ”standardverk”. Ja, det var genom gudomlig skickelse som Joseph Smith läste den femte versen i det första kapitlet av Jakobs brev i Bibeln, vilket ledde till hans syn av Fadern och Sonen och gav upphov till återställelsen av Jesu Kristi evangelium i vår tid. Men redan då visste Joseph att Bibeln ensam inte kunde besvara alla religiösa frågor som han, och andra som han, hade. Som han själv sade tvistade prästerna på orten – ibland hätskt – med varandra om sin lära. ”Präst stred mot präst och omvänd mot omvänd … i ordstriden och kampen för olika åsikter”, sade han. Det enda som dessa stridande religioner hade gemensamt var ironiskt nog tron på Bibeln, men som Joseph skrev: ”De olika sekternas religionslärare tolkade … samma skriftställe så olika, att allt hopp om att avgöra frågan [om vilken kyrka som var den rätta] genom att vädja till Bibeln tillintetgjordes.”7 Bibeln som så ofta på den tiden beskrevs som ”gemensam”, var allt annat än gemensam – den var dessvärre ett slagfält.

Ett av de stora syftena med fortsatt uppenbarelse genom levande profeter är att förkunna för världen genom ytterligare vittnen att Bibeln är sann. ”Dessa uppteckningar äro skrivna”, sade en forntida profet om Mormons bok, ”i den avsikten att I skolen tro de andra” och menade därmed Bibeln.8 I en av de första uppenbarelser som Joseph Smith fick, sade Herren: ”Se, jag bringar … icke [Mormons bok] för att förstöra, vad de mottagit [Bibeln], utan för att uppbygga det.”9

Det finns ytterligare en sak som behöver klargöras. Eftersom det är uppenbart att det fanns kristna långt innan Nya testamentet sammanställts, långt innan det ens förelåg någon samling av Jesu yttranden, kan man därför inte hävda att det är Bibeln som gör någon till kristen. Som den ansedde nytestamentlige forskaren N T Wright säger: ”Den uppståndne Jesus säger inte i slutet av Matteusevangeliet: ’Jag ger all makt i himlen och på jorden åt de böcker ni alla kommer att skriva’, utan snarare: ’Jag har fått all makt i himlen och på jorden.’”10 Med andra ord: ”Skrifterna pekar … bort från sig själva och på det faktum att den definitiva och sanna makten tillhör Gud själv.”11 Så skrifterna är inte den definitiva källan till kunskap för sista dagars heliga. De är yttringar av den definitiva källan. Den definitiva källan till kunskap och myndighet för sista dagars heliga är den levande Guden. Denna kommunikation får vi från Gud genom levande, kraftfull, gudomlig uppenbarelse.12

Denna lära är själva kärnan i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och vårt budskap till världen. Den belyser på ett dramatiskt sätt betydelsen av den högtidliga församlingen i går vid vilken vi gav vårt stöd till Thomas S Monson som profet, siare och uppenbarare. Vi tror på en Gud som deltar i vårt liv, som inte tiger, som inte är frånvarande, som inte är som Elia sade om baalprästernas Gud att han var ”på resa, kanske sover” och måste väckas.13 I vår kyrka läser till och med våra små barn i Primärföreningen upp orden: ”Vi tror allt vad Gud har uppenbarat, allt vad han nu uppenbarar och vi tror att han ännu kommer att uppenbara många stora och viktiga ting angående sitt rike.”14

Då vi kungör att det finns nya skrifter och fortsatt uppenbarelse är det vår bön att vi aldrig ska vara arroganta eller okänsliga. Men efter det att en helig syn i en nu helig lund besvarade frågan ”Finns det en Gud?” med ja, ställer oss Joseph Smith och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga inför den oundvikliga följdfrågan: ”Talar han?” Vi kommer med den glada nyheten att han gör det och har gjort det. Med kärlek och tillgivenhet som har sitt ursprung i vår kristna tro inbjuder vi alla att närmare undersöka undret i det som Gud har sagt sedan Bibelns dagar och fortfarande säger.

På sätt och vis antar Joseph Smith och hans profetiska efterträdare i kyrkan den utmaning som Ralph Waldo Emerson gav studerande vid Harvarduniversitetets teologiska fakultet för 170 år sedan nu i sommar. Till den gruppen av protestantismens bästa och intelligentaste personer vädjade den vise mannen från Concord att de skulle undervisa om ”en Gud som är, inte var, [en Gud] som talar, inte talade”.15

Jag vittnar om att himlarna är öppna. Jag vittnar om att Joseph Smith var och är en profet, att Mormons bok i sanning är ännu ett testamente om Jesus Kristus, att Thomas S Monson är Guds profet, en nutida apostel som har himmelrikets nycklar i sin hand, en man på vilken jag själv sett manteln falla. Jag vittnar om att närvaron av sådana bemyndigade, profetiska röster och fortsatt kanonisk uppenbarelse har varit kärnan i det kristna budskapet närhelst Kristi bemyndigade verksamhet har funnits på jorden. Jag vittnar om att det återigen finns en sådan verksamhet på jorden och att den återfinns i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

I vår innerliga hängivenhet mot Jesus av Nasaret som Guds egen Son, världens Frälsare, inbjuder vi alla att undersöka vad vi har fått av honom, att förena sig med oss och dricka djupt från den ”källa, som flödar fram och ger evigt liv”,16 dessa oavbrutet flödande påminnelser om att Gud lever, att han älskar oss och att han talar. Jag uttrycker min djupaste personliga tacksamhet över att hans verk och hans ord aldrig upphör. Jag vittnar om att det finns en sådan gudomlig kärleksfull omtanke och att den upptecknas, i Jesu Kristi heliga namn, amen.

Slutnoter

  1. Se Stephen E Robinson, Are Mormons Christians? (1991), s 46. Frågan om kanon diskuteras på sidorna 45-56. Kanon definieras som ”en auktoriserad lista över böcker som accepteras som helig skrift”. (Se Merriam Webster’s Collegiate Dictionary, 11:e upplagan [2003], ”canon”.)

  2. Se Bruce M Metzger, Manuscripts of the Greek Bible: An Introduction to Greek Paleography (1981), s 54–55; se också Are Mormons Christians?, s 46.

  3. Se till exempel 5 Mos 4:2.

  4. Moses 1:4.

  5. Lee M. McDonald, The Formation of the Christian Biblical Canon, rev uppl (1995), s 255–256.

  6. Se ”Bibelns underverk”, Liahona, maj 2007, s 80–82.

  7. Joseph Smiths skrifter 2:6, 12.

  8. Mormon 7:9, kursivering tillagd.

  9. L&F 10:52; se också L&F 20:11.

  10. N T Wright, The Last Word: Beyond the Bible Wars to a New Understanding of the Authority of Scripture (2005), s xi.

  11. Wright, The Last Word, s 24.

  12. För en uttömmande essä om ämnet, se Dallin H Oaks, ”Scripture Reading and Revelation”, Ensign, jan 1995, s 6–9.

  13. 1 Kung 18:27.

  14. Trosartiklarna 1:9.

  15. ”An Address”, The Complete Writings of Ralph Waldo Emerson (1929), s 45.

  16. Joh 4:14.