Kapitel 20

Att gå den kärlekens väg som Frälsaren visat oss

”Medkänslans prövosten är ett mått på vårt lärjungeskap – ett mått på vår kärlek till Gud och varandra.”

Ur Howard W. Hunters liv

President Howard W. Hunter lärde att Frälsaren ”gav oss sin kärlek, sitt tjänande och sitt liv … Vi bör sträva efter att ge så som han gav.”¹ I synnerhet uppmanade president Hunter medlemmar i kyrkan att följa Frälsarens exempel på kärlek i sina dagliga liv.

Kärleksgärningar var kännetecknande för Howard W. Hunters yrkesliv som advokat. En kollega förklarade:

”Han lade ner mycket tid på att ge [gratis] juridisk hjälp … för han bara inte hade hjärta att skicka räkning … Han sågs som en vän, vägledare, rådgivare och en yrkesman som brydde sig mycket mer om att se till att människor fick den hjälp de behövde än att han själv fick betalt för den.”²

Även president Hunters verksamhet i kyrkan kännetecknades av kärlek. En kvinna som sa att han var hennes mest inflytelserika lärare förklarade några av anledningarna:

”Jag har alltid lagt märke till att denne man älskade andra genom att prioritera dem högt, genom att lyssna för att förstå och genom att dela med sig av sina erfarenheter till andra, vilket var något han tyckte mycket om att göra. Han har lärt mig förstå vikten av dessa dygder och att känna glädjen i att utöva dem.”³

En annan kvinna från president Hunters stav i Kalifornien hyllade honom:

”President Howard W. Hunter var vår stavspresident för många år sedan, när vår familj bodde i Pasadena stav. Min far hade dött och lämnat min mor att fostra min äldre syster och mig. Även om vi inte var en framträdande familj i staven, som täckte ett enormt geografiskt område, kände president Hunter oss ändå personligen.

Mitt tydligaste minne av honom var något som stärkte min självkänsla. Efter varje stavskonferens brukade vi köa för att ta honom i hand. Han tog alltid min mors hand och sa: ’Hur är det med dig, syster Sessions, och hur är det med Betty och Carolyn?’ Det var underbart att höra honom kalla oss vid namn. Jag visste att han kände oss och brydde sig om oss. Det minnet värmer fortfarande i hjärtat.”⁴

President Hunter sa en gång: ”Jag känner att det är vårt uppdrag att tjäna och rädda, att frälsa och upphöja.”⁵ Kommentarer från hans bröder i de tolvs råd visar hur väl han utförde det uppdraget. ”Han har ett sätt att få människor att känna sig väl till mods”, sa en av dem, ”han styr dem inte. Han är en god lyssnare.” En annan sa: ”När man reser med honom, ser han alltid till att alla har det bra och att ingen vållas några besvär.” Ännu en berättade: ”Han är uppmärksam på och bryr sig om andra. Han har kärlek och ett förlåtande hjärta. Han studerar evangeliet, människor och den mänskliga naturen.”⁶

Jesus Kristus ”lärde människorna vad kärlek är, och visade gång på gång vad osjälviskt tjänande är. Alla fick ta emot hans kärlek.”

Howard W. Hunters lärdomar

De två stora buden utgör Herrens prövosten för vårt lärjungeskap.

Förr i tiden prövade man guldets renhet med hjälp av en slät, svart, kiselhaltig sten som kallades prövosten. När guldet gneds mot prövostenen gjorde guldet märken på dess yta. Guldsmeden jämförde märket med sin karta över graderade färgnyanser. Ju rödare märket var, desto högre var kopparhalten, och ju gulare det var, desto högre var guldhalten. Denna process visade guldets renhet med ganska hög träffsäkerhet.

Denna metod att pröva guldets renhet var snabb och fyllde de flesta praktiska syften. Men den guldsmed som fortfarande ifrågasatte renheten utförde ett noggrannare test genom att använda eld.

Jag vill påstå att Gud har berett en prövosten åt er och mig, ett yttre mått på ett inre lärjungeskap som visar vår trofasthet och överlever den eld som ännu ligger framför oss.

Vid ett tillfälle när Jesus undervisade folket, kom en laglärd fram till honom och ställde följande fråga: ”Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?”

Jesus, den store läraren, svarade mannen, som uppenbarligen var väl bevandrad i lagen, med en motfråga:, ”Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?”

Mannen svarade med en sammanfattning av de två största buden: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

Jesus godkände svaret och sa: ”Du svarade rätt. Gör det, så får du leva” (Luk. 10:25–28).

Evigt liv, Guds liv, det liv vi eftersträvar, är grundat på två bud. I skriften står det: ”På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna” (Matt. 22:40). Älska Gud och älska din nästa. De två buden hör ihop – de är oskiljaktiga. De kan i sin högsta bemärkelse betraktas som liktydiga. Och det är bud som var och en av oss kan leva efter.

Jesus svar till den laglärde kan ses som Herrens prövosten. Vid ett annat tillfälle sa han: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” (Matt. 25:40). Han mäter vår hängivenhet till honom genom hur vi älskar och tjänar vår nästa. Vilket märke lämnar vi på Herrens prövosten? Är vi verkligen goda medmänniskor? Visar provet att vi består av 24 karat guld, eller finns där spår av kattguld?⁷

Frälsaren lärde oss att älska alla, även dem som kan vara svåra att älska.

Som om han ville ursäkta sig för att ha ställt en sådan enkel fråga, försökte den laglärde rättfärdiga sig genom att närmare fråga: ”Vem är då min nästa?” (Luk. 10:29.)

Vi borde alla vara evigt tacksamma för den frågan, för med Frälsarens svar följde en av hans finaste och mest uppskattade liknelser – en som vi alla har läst och hört, om och om igen:

”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd.

En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi.

På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi.

En samarit som färdades samma väg kom också dit. När han såg mannen, förbarmade han sig över honom.

Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom.

Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka” (Luk. 10:30–35).

Jesus frågade den laglärde:, ”Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som hade råkat ut för rövare?” (Luk. 10:36.) Här håller Mästaren fram kristenhetens prövosten. Han ber oss mäta vårt märke på den.

Både prästen och leviten i Kristus liknelse borde ha kommit ihåg lagens krav: ”Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, får du inte låta dem vara. Du skall hjälpa honom att resa upp djuret” (5 Mos. 22:4). Och om detta gällde en oxe, hur mycket mer borde vi då inte vara villiga att hjälpa en broder i nöd! Men som äldste James E. Talmage skrev: ”Det är lätt att finna ursäkter [att inte göra det]. De skjuter upp lika snabbt och ymnigt som ogräset vid vägkanten” (Jesus Kristus, 1964, s. 421).

Samariten visade oss ett exempel på ren kristlig kärlek. Han hyste medlidande – han gick fram till mannen som hade skadats av rövarna och förband hans sår. Han tog honom med sig till ett värdshus, skötte om honom, betalade hans utgifter och erbjöd sig att betala mer om så behövdes. Detta är en berättelse om en nästas kärlek till sin nästa.

Ett gammalt axiom säger att den som är självupptagen är i grund och botten mycket liten. Kärlek har en förmåga att få oss att växa. Nyckeln är att älska vår nästa – även den nästa som är svår att älska. Vi måste komma ihåg att även om vi själva skapar oss vänner, är det Gud som har skapat vår nästa – överallt. Kärleken borde inte ha några gränser – vår lojalitet borde vara oinskränkt. Kristus sa: ”Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också?” (Matt. 5:46.)⁸

Herren ”mäter vår hängivenhet till honom genom hur vi älskar och tjänar vår nästa”.

Vi bör älska och tjäna andra i deras nöd.

Joseph Smith skrev ett brev till de heliga som publicerades i Messenger and Advocate om att vi måste älska varandra för att vara rättfärdiggjorda inför Gud. Han skrev:

”Kära bröder! Det är varje heligs plikt mot sina bröder att alltid älska och hjälpa dem. Om vi vill vara rättfärdiggjorda inför Gud måste vi älska varandra – vi måste övervinna det onda. Vi måste ta oss an den faderlöse och änkan i deras nöd, och vi måste hålla oss obesmittade av världen, eftersom sådana dygder kommer ur den rena religionens källa. Genom att tillägna oss varje god egenskap som pryder vår helige Jesus barn, kan vi be i bönens stund, älska vår nästa som oss själva och vara trofasta i prövningar, eftersom vi vet att lönen för detta är större i himmelriket. Vilken tröst! Vilken glädje! Låt mig leva en rättfärdig människas liv, och låt mig få en sådan lön!” (History of the Church, 2:229.)

Dessa två dygder, kärlek och tjänande, krävs av oss om vi vill vara goda medmänniskor och finna frid i livet. Säkerligen fanns de i äldste Willard Richards hjärta. Medan han var i Carthago-fängelset den eftermiddag som Joseph och Hyrum led martyrdöden, föreslog fångvaktaren att de skulle vara tryggare inne i cellerna. Joseph vände sig mot äldste Richards och frågade: ”Om vi går in i cellen, följer du då med oss?”

Äldste Richards svar var fyllt av kärlek: ”Broder Joseph, du bad mig inte följa med dig över floden – du bad mig inte komma till Carthago – du bad mig inte gå i fängelse med dig – tror du då att jag skulle överge dig nu? Jag ska tala om för dig vad jag ska göra: Om du blir dömd till hängning för ’förräderi’, ska jag låta mig hängas i ditt ställe, så att du går fri.”

Joseph måste ha varit påtagligt rörd när han svarade: ”Men det kan du inte.”

Äldste Richards svarade bestämt: ”Jag ska göra det” (se B. H. Roberts, A Comprehensive History of the Church, 2:283).

Äldste Richards prövning var kanske större än de prövningar de flesta av oss ställs inför: ett eldprov snarare än en prövosten. Men om vi ombads att ge vårt liv för vår familj – våra vänner – vår nästa – skulle vi då kunna göra det?

Medkänslans prövosten är ett mått på vårt lärjungeskap – ett mått på vår kärlek till Gud och varandra. Efterlämnar vi ett märke av rent guld, eller går vi förbi likt prästen och leviten?⁹

Vi behöver mer beslutsamt gå den kärlekens väg som Jesus visat oss.

I ett viktigt budskap till de sista dagars heliga i Nauvoo ett år före sin tragiska och alltför tidiga martyrdöd, sa profeten Joseph Smith:

Om vi vill vinna och odla andras kärlek, måste vi älska andra, både våra fiender och våra vänner … Kristna människor bör upphöra med att gräla och strida med varandra och i stället omhulda enighetens och vänskapens principer sinsemellan.” (History of the Church, 5:498–499.)

Detta är ett storslaget råd i dag, precis som det var [då]. Världen vi lever i, nära hemmet eller långt borta, behöver Jesu Kristi evangelium. Det erbjuder världen det enda sättet att någonsin finna frid. Vi behöver vara vänligare mot varandra, mer ömsinta och förlåtande. Vi bör vara mer sena till vrede och mer snara att hjälpa till. Vi bör räcka fram en vänskapshand och stå emot hämndens hand. Kort sagt bör vi älska varandra med Kristi rena kärlek, med äkta barmhärtighet och medkänsla och, när så behövs, delad sorg, för det är så Gud älskar oss.

Vid våra gudstjänster sjunger vi ofta en vacker psalm med en text som skrivits av Susan Evans McCloud. Låt mig läsa några rader ur denna psalm för er.

Herre, lär mig älska dig och
gå den väg du visat har.
Ge mig kraft att lyfta andra,
att till kärlek vara snar …

Hjälp mig aldrig döma andra –
är jag själv från synder fri?
Jag vill glömma och förlåta
innan stunden är förbi …

Jag vill skänka tröst och lindring,
hela varje hjärtesår;
ta min broders hand i kärlek
när hans väg är mörk och svår.
Herre, hjälp mig skänka lindring,
lär mig att följa dig.

(Psalmer nr 150.)

Vi behöver mer beslutsamt och med större kärlek gå den väg som Jesus visat oss. Vi behöver ”kraft att lyfta andra” och helt visst ska vi få den kraften. Om vi skulle anstränga oss mer att Iära oss att ”skänka tröst och lindring”, skulle vi få otaliga möjligheter att göra detta – att ”hela varje hjärtesår” och ”ta [vår] broders hand i kärlek”. Ja, Herre, vi ska följa dig.¹⁰

Den kärlek som är Kristi rena kärlek sviker inte.

”Ett nytt bud ger jag er”, sa [Jesus], ”att ni skall älska varandra … Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.” (Joh. 13:34–35.) Denna kärlek som vi bör hysa till våra bröder och systrar i den mänskliga familjen, och som Kristus hyser till var och en av oss, kallas ”Kristi rena kärlek”. (Moroni 7:47.) Det var denna kärlek som framkallade Kristi försonings lidande och offer. Det är den högsta punkt som människosjälen kan nå och människohjärtats djupaste känsla …

Kärleken omfattar alla andra goda dygder. Den utmärker både början och slutet av frälsningsplanen. När allt annat sviker, sviker inte Kristi kärlek. Den är den största av alla gudomliga egenskaper.

Jesus talade ur djupet av sitt hjärta till de fattiga, de förtryckta, änkorna, de små barnen, till bönder och fiskare och till dem som vaktade getter och får, till främlingar, till rika, till de politiskt mäktiga, liksom till de ovänliga fariséerna och skriftlärda. Han betjänade fattiga, hungrande, utblottade, sjuka. Han välsignade lama, blinda, döva och andra fysiskt handikappade. Han drev ut de orena andar som hade orsakat psykiska eller känslomässiga störningar. Han renade dem som var nedtyngda av synd. Han lärde människorna vad kärlek är och tjänade andra osjälviskt gång på gång. Alla fick ta emot hans kärlek. ”Alla människor [hade] samma förmån, den ene som den andre, och ingen [förmenades].” (2 Nephi 26:28.) Allt detta är exempel på hans obegränsade kärlek.

Världen vi lever i skulle vinna mycket på att män och kvinnor överallt utövade Kristi rena kärlek, som är vänlig, mild och ödmjuk. Den är utan avund eller högmod. Den är osjälvisk, för den begär ingenting i gengäld. Den stöder inte ondska eller illvilja och gläds inte åt orättfärdighet. Den kan inte överse med trångsynthet, hat eller våld. Den vägrar att acceptera hån, råhet, misshandel eller utfrysning. Den uppmuntrar olika människor att leva tillsammans i kristlig kärlek, oavsett religiös tro, ras, nationalitet, ekonomisk ställning, utbildning eller kultur.

Frälsaren har befallt oss att älska varandra så som han har älskat oss, att klä oss med ”kärlekens band” (L&F 88:125), precis som han gjorde. Vi är uppmanade att rena våra inre känslor, förändra vårt hjärta och att se till att vårt yttre och våra yttre handlingar stämmer överens med det som vi säger att vi tror på och känner inom oss. Vi ska vara Kristi sanna lärjungar.¹¹

Att älska andra är ”en väg som vida överträffar alla andra”.

Som ung man sa broder Vern Crowley att han lärde sig något av den viktiga undervisning som profeten Joseph gav de första heliga i Nauvoo då han sa åt dem att de skulle ”älska andra, både våra fiender och vänner”. Det kan vi alla dra lärdom av.

När Vern Crowleys far blev sjuk, fick Vern ta över ansvaret för den familjeägda bilskroten fastän han bara var femton år. Det hände att en del kunder utnyttjade hans ungdom, och bildelar försvann under natten. Vern var arg och lovade sig själv att få tag i någon och statuera exempel. Hämnden var hans.

Strax efter att Verns far hade börjat tillfriskna, gjorde Vern sin vanliga runda på bilskroten vid stängningsdags. Det var nästan mörkt. I ett avlägset hörn av området fick han syn på någon som bar på en tung bildel på väg mot stängslet på baksidan. Han sprang som en toppidrottsman och fångade den unge tjuven. Hans första impuls var att avreagera sig med knytnävarna och sedan släpa med sig pojken till kontoret på framsidan och ringa polisen. Hans hjärta var fyllt av vrede och hämndlystnad. Han hade fångat sin tjuv, och han tänkte ta ut sin rätt.

Plötsligt kom Verns far från ingenstans. Han lade sin svaga, kraftlösa hand på sin sons axel och sa: ”Jag märker att du är lite upprörd, Vern. Jag kanske kan ta hand om det här?” Sedan gick han fram till den unge mannen som försökte stjäla, lade armen om axeln på honom, såg honom i ögonen ett ögonblick och sa: ”Min gosse, säg mig varför du gör så här? Varför försökte du stjäla växellådan?” Sedan började Verns far gå mot kontoret med armen runt pojken. Han frågade ut den unge mannen om hans bilproblem medan de gick. När de hade kommit fram till kontoret, sa fadern: ”Jag tror att du har fel på kopplingen och att det är orsaken till problemet.”

Vern var rasande. ”Fel på kopplingen – än sen då?” tänkte han. ”Vi ringer polisen och får det undanstökat.” Men hans far fortsatte att tala. Vern, ge honom en koppling. Ge honom ett begagnat lager också. Och skaffa en trycklamell åt honom. Det borde räcka.” Verns far gav alla delarna till den unge mannen som hade försökt stjäla och sa: ”Ta det här. Och här är växellådan också. Du behöver inte stjäla, unge man. Fråga i stället. Det finns en lösning på alla problem. Människor är villiga att hjälpa.”

Broder Vern Crowley sa att han den dagen lärde sig en evig läxa om vad kärlek är. Den unge mannen kom ofta tillbaka till bilskroten. Månad efter månad betalade han frivilligt av alla delarna som Vic Crowley hade gett honom, inklusive växellådan. Under dessa besök frågade han Vern varför dennes far var som han var och varför han gjorde det som han gjorde. Vern berättade lite om deras tro på kyrkan och hur mycket hans far älskade Herren och älskade människor. Till slut blev den unge mannen som hade försökt stjäla döpt. Vern sa senare: ”Det är svårt för mig nu att beskriva de känslor jag hade och vad jag upplevde den gången. Också jag var ung. Jag hade fångat min tjuv. Jag tänkte straffa så hårt jag kunde. Men min far lärde mig en annan väg.”

En annan väg? En bättre väg? En högre väg? Ett väg som vida överträffar alla andra? Tänk vad världen kunde lära av detta! Som Moroni förkunnade:

”Därför kan var och en som tror på Gud förvisso hoppas på en bättre värld …

Genom att utge sin Son som gåva har Gud berett en långt bättre väg.” (Ether 12:4, 11.)¹²

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Vad menar president Hunter när han kallar de två stora buden ”Herrens prövosten”? (Se avsnitt 1.) Fundera över hur du skulle besvara de frågor som president Hunter ställer i slutet av avsnitt 1.
Läs igenom president Hunters redogörelse för liknelsen om den gode samariten (avsnitt 2). Vad kan vi lära oss av dessa lärdomar om att älska våra medmänniskor? Hur kan vi få större kärlek till den som kan vara ”svår att älska”?
I avsnitt 3 undervisar president Hunter om att vi bör älska och tjäna andra i deras nöd. Hur har du fått hjälp av någon som har älskat och tjänat dig i en svår stund?
Begrunda president Hunters undervisning om att följa Frälsarens exempel på kärlek (se avsnitt 4). Hur kan vi få större kärlek till andra? På vilka sätt kan vi mer aktivt visa vår kärlek?
I avsnitt 5 går president Hunter igenom några sätt varpå Kristus visat sin kärlek. När har du känt Frälsarens kärlek i ditt liv? Vilka välsignelser har du fått när du har ”utövat Kristi rena kärlek”?
Vad kan vi lära oss av president Hunters berättelse om Vern Crowley? (Se avsnitt 6.) Hur kan vi ersätta ”vrede och hämndlystnad” med kristuslik kärlek? Vilka upplevelser har hjälpt dig att lära dig att kristuslik kärlek är ”en väg som vida överträffar alla andra”?

Hithörande skriftställen:

Matt. 25:31–46; 1 Kor. 13; Ef. 4:29–32; 1 Joh. 4:20; Mosiah 4:13–27; Alma 34:28–29; Ether 12:33–34; Moroni 7:45–48; L&F 121:45–46

Studiehjälpmedel

”Att tillämpa det du lärt dig för med sig ytterligare och varaktig insikt (se Joh. 7:17)” (Predika mitt evangelium [2004], s. 19). Fundera över hur du kan tillämpa lärdomarna hemma, på jobbet och i dina ansvar i kyrkan.