Kapitel 4

Hjälp från ovan

”Det finns kanske inget mer uppmuntrande löfte i livet än löftet om gudomlig hjälp och andlig vägledning i nödens stund.”

Ur Howard W. Hunters liv

Howard W. Hunter lärde sig att be som liten pojke. ”Min mor hade lärt mig att be och att tacka min himmelske Fader för allt jag hade”, sa han. ”Jag tackade honom ofta för det vackra på jorden och för de härliga tiderna jag hade på bondgården, vid ån och med scouterna. Jag lärde mig också att be honom om sådant som jag önskade eller behövde … [Jag] visste att Gud älskade mig och lyssnade på mig.”¹

Under hela sitt liv vände sig president Hunter till bönen som en källa till gudomlig hjälp, och han lärde andra att göra detsamma. När han till exempel verkade som biskop, gav en man i hans församling uttryck för bitterhet mot en annan man. President Hunters råd återspeglade hans vittnesbörd om den hjälp som kommer genom bön.

”Jag sa till honom: ’Min broder, om du går hem och ber för honom varje morgon och kväll, ska vi träffas om två veckor från i dag på samma tid och då ska vi bestämma vad som bör göras’”.

Efter att ha följt det här rådet, kom mannen tillbaka till mig och sade ödmjukt om den andre: ”Han behöver hjälp.”

”Är du villig att hjälpa honom?” frågade president Hunter.

”Ja, det är klart”, svarade mannen.

”Allt gift var borta och all bitterhet var borta”, berättade president Hunter senare. ”Det är så det är när vi ber för varandra.”²

”Herren [lovade] att vi, om vi är ödmjuka i nödens stund och vänder oss till honom för att få hjälp, ska ’göras starka och välsignas från höjden’” (L&F 1:28).

Howard W. Hunters lärdomar

Vår himmelske Fader lovar att han ska hjälpa och vägleda oss i nödens stund.

Vi alla upplever tillfällen i livet, när vi är i trängande behov av himmelsk hjälp på ett alldeles särskilt sätt. Vi upplever alla stunder när vi överväldigas av omständigheterna eller förvirras av de råd vi får av andra, och vi känner stort behov av andlig vägledning, stort behov av att finna den rätta vägen och göra det som är rätt. I det skriftliga förordet till denna de sista dagarnas utdelning, lovade Herren att vi, om vi är ödmjuka i nödens stund och vänder oss till honom för att få hjälp, ska ”göras starka och välsignas från höjden och ta emot kunskap tid efter annan”. (L&F 1:28.) Den hjälpen får vi om vi bara söker den, litar på den och följer det som kung Benjamin i Mormons bok kallade ”den Helige Andens maningar”. (Mosiah 3:19.)

Det finns kanske inget mer uppmuntrande löfte i livet än löftet om gudomlig hjälp och andlig vägledning i nödens stund. Det är en gåva från himlen, en gåva som vi behöver från vår tidigaste ungdom ända till vårt livs allra sista dagar …

Genom Jesu Kristi evangelium får vi hjälp från höjden. ”Var dock vid gott mod”, säger Herren, ”ty jag skall leda er”. (L&F 78:18.) ”Jag skall ge dig av min Ande, som skall upplysa ditt förstånd, vilket skall fylla din själ med glädje.” (L&F 11:13.)

Jag vittnar om Jesu Kristi gudomlighet. Gud lever och skänker oss sin Ande. Må vi i alla livets problem och uppgifter ta emot den gåvan från Gud, vår Fader, och finna andlig glädje.³

Liksom Joseph Smith kan vi vända oss till skrifterna för att få undervisning från ovan.

Den unge profeten Joseph Smith … försökte ta reda på Herrens sinne och vilja vid en tidpunkt av förvirring och oro i sitt liv … Området runt Palmyra i New York [hade] blivit en plats för ”stor upphetsning över religion” i Josephs barndom. Han upplevde faktiskt att hela landsändan greps därav och ”stora skaror”, enligt vad han skrev, slöt sig till de olika religiösa grupperna och förorsakade ”inte så liten uppståndelse och strid bland folket” [Joseph Smith – Historien 1:5].

För en pojke som nätt och jämt fyllt fjorton år blev sökandet efter sanningen än svårare och mer förvirrande på grund av att olika medlemmar i familjen Smith hade olika religiösa uppfattningar vid den här tiden.

Med denna välkända bakgrund vill jag be er tänka över dessa ganska anmärkningsvärda tankar och känslor hos en pojke i så unga år. Han skrev:

”Under denna tid av stor upphetsning väcktes mitt sinne till allvarlig begrundan och stor oro, men fastän jag hade djupa och starka känslor, höll jag mig ändå undan alla dessa grupper … så stor var förvirringen och stridigheterna bland de olika samfunden att det var omöjligt för en person så ung som jag, och med så liten erfarenhet av människor och ting som jag hade, att komma till en säker slutsats om vem som hade rätt och vem som hade fel.

Mitt sinne var tidvis mycket upprört, ty ropet och tumultet var så stort och oavbrutet …

Mitt i denna ordstrid och detta åsiktstumult sade jag ofta till mig själv: Vad skall jag göra? Vilken av alla dessa grupper har rätt, eller har de alla fel? Om någon av dem har rätt, vilken är det då och hur skall jag kunna veta det?

Medan jag kämpade med dessa stora svårigheter som striden mellan de olika religionssamfunden orsakat, läste jag en dag i Jakobs brev, första kapitlet och femte versen: Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.

Aldrig har något skriftställe gjort större intryck på en människas hjärta, än vad detta den gången gjorde på mitt. Det tycktes med stor kraft tränga in i mitt hjärtas innersta känslor. Jag begrundade det om och om igen eftersom jag visste att om någon människa behövde visdom från Gud så var det jag, ty jag visste inte vad jag skulle göra, och om jag inte fick mera visdom än jag då hade, skulle jag aldrig kunna veta det” [Joseph Smith – Historien 1:8–12].

Det som sedan skedde förändrade ju hela mänsklighetens historia. Den unge Joseph bestämde sig för att ”be till Gud” och begav sig till en lund nära gården där han bodde. Där, som svar på hans brinnande bön, besökte Gud, den evige Fadern, och hans Son, Jesus Kristus, Joseph och gav honom råd. Denna stora uppenbarelse, som jag ödmjukt vittnar om, besvarade många fler frågor för vår tidsutdelning än enbart vilken kyrka den unge Joseph borde eller inte borde ansluta sig till.

Men min avsikt … är inte att beskriva återställelsens första stunder, även om det är en av de heligaste berättelserna i skrifterna. Jag skulle i stället helt enkelt vilja framhålla den imponerande andliga lyhördhet som visades av denne mycket unge, olärde pojke.

Hur många av oss skulle vid fjorton års ålder, eller någon annan ålder, hålla huvudet kallt när så många olika krafter ryckte och drog i oss, särskilt i ett så viktigt ämne som vår eviga frälsning? Hur många av oss skulle kunna stå emot den känslomässiga konflikt som kan uppstå när föräldrarna har olika religiös övertygelse? Hur många av oss, vid fjorton eller vid femtio års ålder, skulle söka i vår själ och i de heliga skrifterna för att finna svar på det som aposteln Paulus kallar ”djupen i Gud”? (1 Kor. 2:10.)

Nog är det anmärkningsvärt … att denne unge pojke valde att forska i skrifterna och därefter ta bönen till hjälp – de kanske två främsta källorna till andlig insikt och andlig inspiration som finns för alla människor. Han slets förvisso mellan olika åsikter, men var fast besluten att göra det rätta och att finna den rätta vägen. Han trodde, precis som du och jag måste tro, att han kunde få undervisning och välsignelser från höjden, vilket han fick.

Men, säger vi kanske, Joseph Smith var en alldeles särskild ande, och hans fall var unikt. Hur är det med oss andra som kanske nu är äldre – åtminstone äldre än fjorton år – och inte fått i uppgift att inleda en evangeliets tidsutdelning? Vi måste också fatta beslut och skingra förvirring och ta oss igenom alla ordstrider om de många ämnen som rör vårt liv. Världen är full av sådana svåra beslut, och ibland när vi ställs inför dem kanske vi känner av vår ålder eller våra svagheter.

Ibland kan vi känna att vår andliga egg har blivit avtrubbad. Vissa mycket prövande dagar kanske vi till och med upplever att Gud har glömt oss, att han lämnat oss ensamma i vår förvirring och oro. Men denna känsla är lika lite berättigad för de äldre ibland oss som för de yngre och mindre erfarna. Gud känner oss och älskar oss alla. Vi är var och en hans döttrar och hans söner, och vad än livet medfört för oss, gäller fortfarande löftet: ”Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.” (Jak. 1:5.)⁴

Vi kan följa Joseph Smiths exempel och söka visdom hos Gud.

Bönen är ett sätt att få andlig kunskap och vägledning.

Jordisk lärdom och visdom och allt som är timligt kommer till oss genom våra fysiska sinnen på fysiska, timliga sätt. Vi känner, ser, hör, smakar och luktar och lär. Däremot får vi enligt Paulus andlig kunskap på andligt sätt, från dess andliga källa. Paulus fortsätter:

”En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.” (1 Kor. 2:14.)

Vi har funnit och vet att det enda sättet att få andlig kunskap är att vända sig till vår Fader i himlen genom den Helige Anden i Jesu Kristi namn. När vi gör det, och om vi är andligt förberedda, ser vi sådant som våra ögon tidigare inte skådat, och vi hör sådant som vi kanske inte tidigare hört – ”vad Gud har berett”, för att använda Paulus ord. (1 Kor. 2:9.) Dessa ting tar vi emot genom Anden.

Vi tror, och vittnar för världen om, att vi i dag kan samtala med vår Fader i himlen och få ledning från Herren. Vi vittnar om att Gud talar till människan liksom han gjorde på Frälsarens tid och på Gamla testamentets tid.⁵

Vi kan be ständigt, inte bara i stunder av nöd.

Vår moderna tid tycks anse att andäktig hängivenhet och vördnad för det heliga är orimlig eller icke önskvärd, eller bådadera. Och ändå har skeptiska ”moderna” människor ett behov av bön. Farliga händelser, stora ansvar, djup oro, överväldigande sorg – sådana utmaningar som skakar oss ur gammal liknöjdhet och fastställd rutin, för våra medfödda impulser till ytan. Om vi låter dem göra det, ödmjukar de oss, mjukar upp oss och leder oss till respektfulla böner.

Om bönen bara är ett krampaktigt skri i kriser, så är den ytterst självisk och vi tänker på Gud som en reparatör eller serviceverkstad som hjälper oss bara i nödsituationer. Vi bör komma ihåg den Högste dag och natt – alltid – inte bara vid tillfällen när all annan hjälp har misslyckats och vi förtvivlat behöver hjälp. Om det finns någon aspekt av människans liv om vilken vi har en uppteckning över förunderliga framgångar av omätligt värde för människosjälen, så är det andäktig, vördnadsfull, hängiven kommunikation med vår himmelske Fader.

”Lyssna till mina ord, HERRE! Ge akt på mina suckar!”, sjöng psalmisten.

”Hör mig när jag ropar om hjälp, du min konung och min Gud, ty till dig ber jag.

HERRE, om morgonen hör du min röst, om morgonen vänder jag mig till dig och väntar ivrigt.” (Ps. 5:2–4.)

Vad den har världen kanske behöver lika mycket som något annat, är att vända sig till Herren, som psalmisten säger, att vi vänder oss till Herren i såväl glädje som prövning, i överflöd lika väl som brist. Vi måste ständigt blicka uppåt och erkänna Gud som alla goda gåvors och vår frälsnings källa …

Det finns stora områden i vårt samhälle från vilka bönens och vördnadens och andaktens anda har försvunnit. Män och kvinnor i många kretsar är duktiga, intressanta eller lysande, men de saknar en mycket viktig del av ett fullkomligt liv. De blickar inte uppåt. De avger inte sina löften i rättfärdighet [se L&F 59:11]. Deras konversation är briljant, men inte helig. De är kvicka och slagfärdiga, men inte visa. Vare sig det är på kontoret, i omklädningsrummet eller i laboratoriet, har de kommit alltför långt ner på värdighetens skala, de som visar sina egna begränsade krafter och sedan finner det nödvändigt att förhåna de obegränsade krafter som kommer uppifrån.

Tyvärr finner vi ibland den här bristen på vördnad till och med inom kyrkan. Då och då pratar vi alltför högljutt med varandra, kommer till och lämnar möten utan respekt för vad som bör vara en timme av bön och renande gudsdyrkan. Vördnad är himlens atmosfär. Bönen är själens samtal med Gud Fadern. Vi gör klokt i att bli mer lika vår Fader genom att blicka upp mot honom, genom att alltid minnas honom och genom att bry oss mycket om hans värld och hans verk.⁶

”Bönen är själens samtal med Gud Fadern.”

Vi utvecklar vår förmåga att ta emot andlig kunskap när vi tar oss tid att meditera, begrunda och be.

Att utveckla vår andlighet och bringa oss i samklang med gudaktighetens högsta inflytande är inte Iätt. Det tar tid och innebär ofta kamp. Det sker inte av en slump, utan uppnås endast genom medveten ansträngning och genom att vi anropar Gud och håller hans bud …

Profeten Joseph Smith … har givit oss det kanske tydligaste uttalandet av alla om behovet att bli andlig och om den tid och det tålamod vi måste inse är en del av denna process. Han sa: ”Vi tror att Gud har skapat människan med ett sinne som är mottagligt för lärdom, och med förmåga som kan utvecklas i förhållande till den flit och uppmärksamhet varmed hon följer det ljus som himlen skänker intellektet. Ju närmare människan kommer fullkomligheten, desto klarare blir hennes syn och större hennes glädje, till dess hon slutligen har övervunnit sitt livs onda och förlorat varje önskan att synda. Liksom de gamle når hon till sist den grad av tro att hon omsluts av sin Skapares makt och härlighet och tas upp för att bo hos honom. Men vi anser att detta är ett tillstånd som ingen människa någonsin når på ett ögonblick” [Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith (2007), s. 208].⁷

Vi måste ta oss tid att förbereda våra sinnen för andliga ting. Utveckling av andlig förmåga är inte en följd av att auktoritet förlänas. Det måste finnas en önskan, ansträngning och personlig förberedelse. Detta kräver naturligtvis … fasta, bön, skriftstudier, erfarenhet, meditation och en hunger och törst efter ett rättfärdigt liv.

Jag finner det nyttigt att läsa dessa råd från Gud den Allsmäktige:

”Om du ber skall du få uppenbarelse på uppenbarelse, kunskap på kunskap, så att du kan lära känna hemligheterna och de fridgivande tingen – det som ger glädje, det som ger evigt liv” (L&F 42:61).

”Be till Fadern i mitt namn, i tro och med tillit till att ni skall få, så skall ni få den Helige Anden som uppenbarar allt som är lämpligt för människobarnen” (L&F 18:18).

”Låt evighetens allvar vila över era sinnen” (L&F 43:34).

”Samla ständigt livets ord i era sinnen, och det skall i samma stund bli givet er den del som skall tilldelas var och en” (L&F 84:85).

”Sök flitigt, be alltid och ha tro, och allt skall samverka till ert bästa om ni vandrar rättrådigt och kommer ihåg det förbund varmed ni har förbundit er till varandra” (L&F 90:24).

”Gud skall ge er kunskap genom sin Helige Ande, ja, genom den Helige Andens outsägliga gåva” (L&F 121:26).

Dessa är löften som Herren med visshet kommer att uppfylla om vi förbereder oss.

Ta er tid att meditera, begrunda och be angående andliga ting.⁸

Gud hjälper oss att gå framåt andligen, ett steg i taget.

En del av vår svårighet när vi strävar efter andlighet är känslan att det finns så mycket att göra och att vi inte alls räcker till. Fullkomning är något som ännu ligger framför var och en av oss, men vi kan dra fördel av våra starka sidor, börja där vi är och söka den lycka som står att finna i strävan efter det som hör Gud till. Vi bör minnas Herrens råd:

”Bli därför inte trötta av att göra gott, ty ni lägger grundvalen till ett stort verk. Och av det ringa kommer det som är stort.

Se, Herren fordrar hjärtat och ett villigt sinne, och de villiga och lydiga skall i dessa sista dagar äta Sions lands goda.” (L&F 64:33–34.)

Det har för mig alltid varit en uppmuntran att Herren sa att det är de ”villiga och lydiga [som] i dessa sista dagar [skall] äta Sions lands goda.” Vi kan alla vara villiga och lydiga. Om Herren hade sagt att de fullkomliga i dessa sista dagar ska äta Sions lands goda, tror jag att en del av oss skulle bli missmodiga och ge upp …

Platsen att börja på är här. Tiden att börja är nu. Vi behöver bara ta ett steg i taget. Gud, som utformat vår väg till lycka, leder oss fram som små barn, och på denna väg närmar vi oss fullkomning.

Ingen av oss har uppnått fullkomning eller den nivå av andlig tillväxt som är möjlig i dödligheten. Varje människa kan och måste framåtskrida andligt. Jesu Kristi evangelium är den gudomliga planen för denna eviga andliga tillväxt. Det är mer än en samling moralnormer. Det är mer än en idealisk samhällsordning. Det är mer än positivt tänkande om självförbättring och beslutsamhet. Evangeliet är Herrens Jesu Kristi frälsande kraft med hans prästadöme och stöd och med den Helige Anden. Om vi har tro på Herren Jesus Kristus och lyder hans evangelium, förbättrar oss ett steg i taget, vädjar om styrka och förbättrar vår inställning och vår strävan, är vi i den gode herdens fålla. Detta kräver disciplin och utbildning, ansträngning och styrka. Men som aposteln Paulus sa: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” (Fil. 4:13.)

En nutida uppenbarelse lovar: ”Förlita dig på den Ande som leder till att göra gott – ja, till att handla rättfärdigt, att vandra i ödmjukhet och att döma rättfärdigt, och detta är min Ande.

Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Jag skall ge dig av min Ande, som skall upplysa ditt förstånd, vilket skall fylla din själ med glädje.

Och då skall du få veta, eller härigenom skall du lära känna, allt som du begär av mig rörande det som hör rättfärdigheten till, i tro och med tillit till mig att du skall få.” (L&F 11:12–14.)⁹

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Efter att han läst avsnitt 1, tänk på tillfällen när du har behövt himmelsk hjälp. Hur har löftet om gudomlig hjälp i stunder av nöd varit till hjälp för dig i ditt liv?
Vad kan vi i avsnitt 2 lära oss av Joseph Smiths exempel som skulle kunna vara till hjälp för oss när vi möter förvirring? Hur kan vi utveckla en större andlig känslighet, som Joseph Smiths?
Begrunda president Hunters lärdomar om hur vi tar emot andlig kunskap (se avsnitt 3). Hur kan vi få en större önskan och förmåga att få andlig kunskap? På vilka sätt har andlig kunskap hjälpt dig?
Vilka är farorna med att se Gud ”som en reparatör eller serviceverkstad som hjälper oss bara i nödsituationer”? (Se avsnitt 4.) Hur har bön varit till välsignelse för dig?
I avsnitt 5 undervisar president Hunter oss om hur man utvecklar andlighet. Varför är ansträngning nödvändig för att utveckla andlig styrka? Vad kan vi lära oss av skriftställena som president Hunter citerar i det här avsnittet?
Läs igenom president Hunters undervisning i avsnitt 6 om andlig tillväxt. Hur har andlig tillväxt varit en process som skett steg för steg för dig? Hur kan president Hunters undervisning i det här avsnittet vara till hjälp för dig om du inte känner dig nöjd med din andliga tillväxt?

Hithörande skriftställen:

Ps. 25:5; Ords. 3:6; 2 Nephi 32:8–9; Alma 5:46; 34:17–27; 37:36–37; L&F 8:2–3; 88:63; 112:10; Joseph Smith – Historien 1:13–17

Undervisningstips

Be klassmedlemmarna att i kapitlet leta efter meningar och stycken som är betydelsefulla för dem. Be dem ta upp de här meningarna eller styckena och berätta varför de är betydelsefulla.