Kapitel 15

Herrens nattvards sakrament

”När han tog brödet och bröt det och tog bägaren och välsignade den, betonade han att han var Guds Lamm som skulle ge andlig näring och evig frälsning.”

Ur Howard W. Hunters liv

Howard W. Hunter fostrades av en aktiv sista dagars heliga mor och en god far som då inte tillhörde någon kyrka. Hans far hade inget emot familjens aktivitet i kyrkan – han var till och med vid sakramentsmöten med dem då och då – men han ville inte att hans barn skulle döpas när de var åtta år gamla. Han ansåg att de inte skulle fatta det beslutet förrän de var äldre. När Howard fyllde tolv kunde han inte ta emot aronska prästadömet och ordineras till diakon eftersom han inte var döpt. Även om han kunde delta i andra aktiviteter med de unga männen, var Howard djupt besviken över att han inte kunde dela ut sakramentet med dem.

”Jag satt tillsammans med de andra pojkarna på sakramentsmötena”, berättade han. ”När det var dags för dem att dela ut sakramentet, sjönk jag ner på min plats. Jag kände mig så utanför. Jag ville dela ut sakramentet, men jag fick inte eftersom jag inte hade blivit döpt.”¹

Nästan fem månader efter sin tolfte födelsedag övertalade Howard sin far att låta honom döpa sig. Strax därpå ordinerades Howard till diakon. ”Jag kommer ihåg första gången jag delade ut sakramentet”, sa han. ”Jag var rädd men glad över denna förmån. Efter mötet berömde biskopen mig för hur jag skött uppgiften.”²

När Howard W. Hunter kallades till apostel, deltog han regelbundet i sakramentsförrättningen med de andra generalauktoriteterna i Salt Lake Citys tempel. Äldste David B. Haight, som verkade med äldste Hunter i de tolvs kvorum, beskrev hur det var att höra honom välsigna sakramentet:

”Jag önskar att pojkar inom aronska prästadömet i hela kyrkan skulle få samma möjlighet som vi att höra äldste Howard W. Hunter välsigna sakramentet i templet. Han är ett särskilt vittne om Kristus. Då jag hört honom be vår himmelske Fader välsigna sakramentet, har jag känt den djupa andligheten i hans själ. Varje ord var klart och meningsfullt. Han hade inte bråttom, skyndade sig inte. Han var talesman för alla apostlarna då han talade till vår himmelske Fader.”³

Dessa betraktelser belyser president Hunters livslånga vördnad för Kristi försoningsoffers heliga emblem.

Som lärdomarna i det här kapitlet visar, försökte president Hunter hjälpa kyrkans medlemmar att förstå vikten av sakramentet genom att förklara dess samband med det forna firandet av påskhögtiden och att berätta om Frälsarens instiftande av denna förrättning under påskmåltiden med sina lärjungar.

”Gör detta till minne av mig” (Luk. 22:19).

Howard W. Hunters lärdomar

Påskhögtiden förkunnar att döden inte har någon beständig makt över oss.

[Påsken] är den äldsta bland de judiska högtiderna, då man firar en händelse som inträffade före mottagandet av den mosaiska lagen. Detta firande påminner varje generation om Israels barns återkomst till det utlovade landet och om de stora umbärandena i Egypten som föregick den. Den högtidlighåller ett folks vandring från underkastelse och fångenskap till frihet och befrielse. Det är Gamla testamentets vårfest, då naturens värld vaknar till liv för att växa och bära frukt.

Påskhögtiden är sammanlänkad med det kristna påskfirandet … Påsken i Gamla testamentet [och den kristna påsken] vittnar om den stora gåva som Gud har skänkt och om det offer som var inbegripet i dess förlänande. Båda dessa stora religiösa minnesfester uttrycker att döden skulle ”gå förbi” oss [påsk kommer av hebreiskans ”pesach”, ”gå förbi”] och inte ha någon beständig makt över oss, och därför får graven inte någon seger.

Jehova talade själv till Mose ur en brinnande buske vid Sinai, i samband med att Israels barn skulle befrias ur Egypten, och sa:

”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande …

Gå nu! Jag skall sända dig till farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.” (2 Mos. 3:7, 10.)

Eftersom farao var ohörsam, drabbades Egypten av många plågor, men fortfarande ”[förblev] faraos hjärta hårt och han släppte inte Israels barn.” (2 Mos. 9:35.)

Som svar på faraos vägran, sa Herren: ”Då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos farao som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan som arbetar vid handkvarnen och även allt förstfött bland boskapen.” (2 Mos. 11:5.)

Som skydd mot denna sista och mest fruktansvärda plåga som egyptierna utsattes för, befallde Herren Mose att låta varje familjefar bland Israels barn ta ett felfritt lamm.

”Och man skall ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det.

Köttet skall ätas samma natt. Det skall vara stekt över eld och ätas tillsammans med osyrat bröd och bittra örter …

På detta sätt skall det ätas: Ni skall ha kläderna uppfästa med bältet kring höfterna och ha skor på fötterna och stav i handen. Och ni skall äta det snabbt. Detta är HERRENS påsk …

När era barn frågar er: Vad betyder den här gudstjänsten?

skall ni svara: Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus.” (2 Mos. 12:7–8, 11, 26–27.)

När israeliterna hade undkommit faraos grepp, och död drabbat allt förstfött bland egyptierna, passerade israeliterna till slut Jordan. Det står skrivet: ”På kvällen den fjortonde dagen i månaden, medan Israels barn hade sitt läger i Gilgal, firade de påskhögtid på Jerikos hedmarker.” (Jos. 5:10.) Och så firade judiska familjer år efter år, däribland den familj som bestod av Josef, Maria och den unge pojken Jesus.⁴

Vid en måltid till firande av påskhögtiden instiftade Frälsaren sakramentsförrättningen.

Så som Johannes evangelium klargör, markerade påskhögtiden en viktig milstolpe under Kristi tjänande i dödligheten. Vid den första påskhögtiden under sin verksamhet tillkännagav Jesus sin mission genom att rensa templet, då han från dess portar drev ut penningväxlare och dem som sålde djur. Under den andra påskhögtiden manifesterade Jesus sin kraft genom underverket med bröden och fiskarna. Kristus introducerade här de symboler som senare skulle få ännu större innebörd i det övre rummet. ”Jag är livets bröd”, sa han. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. (Joh. 6:35.)

Naturligtvis skulle det bli den sista påskhögtiden som skulle ge det fulla uttrycket för detta forntida firande. Under denna sista vecka under sin jordiska verksamhet visste Jesus vad denna särskilda påskhögtid skulle innebära för honom. Det var redan oro i luften. Matteus skriver:

”När Jesus hade avslutat hela detta tal, sade han till sina lärjungar:

’Ni vet att det om två dagar är påsk. Då skall Människosonen bli utlämnad till att korsfästas.’” (Matt. 26:1–2.)

Fullt medveten om det som väntade honom, bad Jesus Petrus och Johannes att förbereda påskmåltiden. Han bad dem att fråga ägaren till ett närbeläget hus: Var finns det rum där jag kan äta påskalammet med mina lärjungar? (Luk. 22:11.)

Ensamheten vid hans födelse kom, på ett sätt, att upprepas genom ensamheten vid hans död. Rävarna hade kulor och fåglarna hade bon, men Människosonen hade ingen plats där han kunde vila sitt huvud, varken vid sin födelse eller under sina sista timmar i dödligheten [se Matt. 8:20].

Slutligen var förberedelserna för påskmåltiden färdiga, och de följde en nära nog femtonhundraårig tradition. Jesus satte sig ner tillsammans med sina lärjungar och, efter att ha ätit av offerlammet och av brödet och vinet i detta forntida firande, undervisade han dem om en ny och mer helig innebörd i denna forntida välsignelse från Gud.

Han tog ett av de platta, runda osyrade bröden, uttalade välsignelsen över det och bröt det i bitar som han gav till apostlarna och sa: ”Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.” (Luk. 22:19.)

När bägaren blivit fylld, tog han den, tackade Gud och bjöd dem att dricka ur den, med orden: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.” (Luk. 22:20.) Paulus sa om det här: ”Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.” (1 Kor. 11:26.)

Brödet och vinet, i stället för djuren och örterna, skulle bli sinnebilder för Guds Lamms kropp och blod, emblem som ska ätas och drickas med andakt och till evig åminnelse av honom.

På detta enkla men mäktiga sätt instiftade Frälsaren den förrättning som nu är känd som Herrens nattvards sakrament. Genom lidandet i Getsemane, offret på Golgata och uppståndelsen från trädgårdsgraven, uppfyllde Jesus den forntida lagen och inledde en ny tidsutdelning grundad på en högre och heligare förståelse av offerlagen. Aldrig mer skulle det komma att krävas av människor att offra det förstfödda lammet i sina hjordar, eftersom Guds förstfödde hade kommit för att offra sig själv som ett ”oändligt och evigt offer”.

Detta är det storslagna i försoningen och uppståndelsen, inte bara att döden ”gick förbi”, utan att det eviga livets gåva gavs genom ett oändligt offer.⁵

Hur passande var det inte att Jesus vid firandet av detta gamla förbund om skydd skulle instifta emblemen i det nya förbundet om trygghet – det emblem som var hans eget kött och blod. När han tog brödet och bröt det och tog bägaren och välsignade den, betonade han att han var Guds Lamm som skulle ge andlig näring och evig frälsning.⁶

”När han tog brödet och bröt det och tog bägaren och välsignade den, betonade han att han var *Guds Lamm*”.

Vårt deltagande i sakramentet är ett tillfälle att fundera över vårt liv och förnya våra förbund.

För inte så länge sedan … [hade] jag … privilegiet att vara på sakramentsmötet i vår egen hemförsamling … Medan prästerna förberedde sakramentet, sjöng vi:

Gud, vår Fader, vi dig be. 
Må du nådigt till oss se! 
Vattnets kalk och brutet bröd 
njuta vi som du oss bjöd. 

[Psalmer, nr 113.]

En präst knäböjde vid det brutna brödet och bad: ”Att de kan göra det till minne av din Sons kropp och betyga för dig, o Gud, du evige Fader, att de är villiga att ta på sig din Sons namn och alltid minnas honom samt hålla de bud som han har givit dem.” (L&F 20:77.) Diakonerna spred sig över kapellet för att dela ut det brutna brödet. En av dem kom till vår rad och höll fram silverbrickan medan jag tog av brödet. Sedan höll jag i brickan så att syster Hunter skulle kunna ta, och hon höll den åt den som satt bredvid henne. På så sätt vandrade brickan längs raden och alla tjänade och blev betjänade.

Jag tänkte på de händelser som ägde rum den kvällen för nästan två tusen år sedan då Jesus blev förrådd … Herrens nattvards sakrament [instiftades] för att ersätta offer och vara en påminnelse för alla dem som tar del därav om att han verkligen gjorde ett offer för dem, och vara ytterligare en påminnelse om de förbund som de slutit att följa honom, hålla hans bud och vara trofasta intill slutet.

Medan jag tänkte på detta kom jag att tänka på Paulus uppmaning i sitt brev till kyrkan i Korint. Han sa: ”Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod.

Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren.

Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.” (1 Kor. 11:27–29.)

Jag blev orolig. Jag frågade mig själv: ”Sätter jag Gud före allting annat och håller jag alla hans bud?” Detta ledde till reflektion och ett beslut. Att göra ett förbund med Herren att alltid hålla hans bud är en allvarlig skyldighet, och att förnya detta förbund genom att ta del av sakramentet är lika allvarligt. De högtidliga stunderna av eftertanke medan sakramentet delas ut har stor betydelse. De är stunder av självrannsakan, själviakttagelse, en tid att reflektera och fatta beslut.

Ni stod den andre prästen på knä vid bordet och bad att alla som dricker ”kan göra det till minne av din Sons blod som utgöts för dem, så att de kan betyga för dig, o Gud, du evige Fader, att de alltid minns honom, så att de kan ha hans Ande hos sig.” (L&F 20:79.)

Det var en stund av tyst meditation, tystnaden bröts endast av ett litet barn men vars mamma genast tryckte honom tätt intill sig. Allt som bryter tystnaden under denna heliga förrättning tycks opassande, men ljudet av ett litet barn kan säkerligen inte misshaga Herren. Han hade också vaggats av en kärleksfull mor i början av ett jordeliv som började i Betlehem och slutade på korset på Golgata.

De unga männen avslutade sakramentsutdelningen. Sedan följde uppmuntran och undervisning, en avslutningspsalm och bön och den heliga stunden ”dit jordisk strid ej når” hade kommit till sitt slut [se ”Det finns en stund av frid och ro”, Psalmer, nr 87]. På vägen hem … [kom] denna tanke till mig: Hur underbart skulle det inte vara om alla människor hade förståelse för dopets syfte och var villiga att ta emot det, om de hade en önskan att hålla de förbund de ingått i denna förrättning att tjäna Herren och efterleva hans bud, och dessutom en önskan att ta del av sakramentet på sabbatsdagen för att förnya dessa förbund att tjäna honom och vara trofasta intill änden …

Eftersom jag hade varit närvarande på sakramentsmötet och tagit del av sakramentet blev dagen mer meningsfull och jag kände att jag bättre förstod orsaken till att Herren sade: ”Och för att du mera fullständigt skall kunna hålla dig obefläckad av världen skall du gå till bönehuset och offra dina sakrament på min heliga dag.

Ty sannerligen, detta är en dag bestämd åt dig till att vila från ditt arbete och ägna den Allrahögste din andakt.” (L&F 59:9–10.)⁷

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Gå igenom president Hunters lärdomar om det gamla Israels påskhögtid (se avsnitt 1). Vad kan vi lära av påskhögtiden? Hur är det forna Israels påskhögtid sammanlänkad med vårt påskfirande?
Gå igenom president Hunters berättelse om hur Frälsaren instiftade sakramentet (se avsnitt 2). Hur är denna händelse viktig för dig? På vilka sätt är sakramentet ett ”[förbund] om trygghet” för oss?
Vad gör intryck på dig i det som president Hunter säger om att ta del av sakramentet i avsnitt 3? Vad kan vi lära oss av detta som kan göra sakramentet mer meningsfullt? Hur är det en välsignelse för dig att ta del av sakramentet?

Hithörande skriftställen:

1 Kor 5:7–8; 11:23–29; 3 Nephi 18:3–14; 20:8–9; Moroni 6:5–6; L&F 20:75–79; 27:1–2

Undervisningstips

”När vi undervisar om evangeliet bör vi ödmjukt erkänna att den Helige Anden är den verklige läraren. Vi har förmånen att verka som redskap varigenom den Helige Anden kan undervisa, vittna, trösta och inspirera” (Undervisning: Den högsta kallelsen [2000], s. 41).