Kapitel 11

Sann storhet

”Att ständigt anstränga sig i det lilla i vardagslivet leder till sann storhet.”

Ur Howard W. Hunters liv

President Howard W. Hunter lärde att sann storhet inte kommer av världslig framgång utan av ”de tusentals små goda gärningar, tjänster och uppoffringar varigenom vi ger eller mister vårt liv för andra och för Herren”.¹ President Hunter levde som han lärde. Han eftertraktade inte rampljuset eller andras beröm, utan utförde dagligen tjänande och uppoffrande gärningar som ofta inte uppmärksammades.

Ett exempel på president Hunters relativt obemärkta tjänande var hur han vårdade sin hustru när hennes hälsa sviktade under mer än tio år. I början av 1970-talet började Claire Hunter få känningar av huvudvärk och minnesförlust. Hon drabbades senare av flera små slaganfall, vilket gjorde det svårt för henne att tala eller använda händerna. När hon började kräva ständig vård, gjorde president Hunter så mycket han kunde, samtidigt som han uppfyllde sina ansvar som apostel. Han såg till att någon var med Claire under dagen, men han tog hand om henne på kvällen.

På grund av en hjärnblödning 1981 förlorade Claire förmågan att gå eller tala. Trots det hjälpte president Hunter ibland henne upp ur rullstolen och höll henne tätt intill sig så att de kunde dansa som de gjort många år tidigare.

Efter att Claire drabbats av en andra hjärnblödning, insisterade läkarna på att hon skulle placeras på ett vårdhem, och där blev hon kvar de sista 18 månaderna av sitt liv. Under den tiden besökte president Hunter henne dagligen, utom då han reste på uppdrag av kyrkan. När han kom hem igen, åkte han raka vägen från flygplatsen till henne. Oftast sov hon djupt eller så kände hon inte igen honom, men han fortsatte att betyga henne sin kärlek och såg till att hon hade det bra.

Äldste James E. Faust i de tolvs kvorum sa senare att president Hunters ”ömma och kärleksfulla omsorg om sin hustru Claire under de mer än tio år då hon inte mådde bra var den ädlaste hängivenhet en man visat sin hustru som många av oss någonsin sett”.²

Efter president Hunters död, citerade en biografi i Ensign hans lärdomar om sann storhet och sammanfattade hur de hade väglett honom i livet:

”Även om en djupt rotad blygsamhet skulle ha hindrat honom från att någonsin göra jämförelsen, motsvarade president Hunter sin egen definition av storhet. Hans storhet visade sig under perioder av hans liv långt ifrån rampljuset, när han fattade avgörande beslut att arbeta hårt, att försöka på nytt efter misslyckanden, och att hjälpa sina medmänniskor. Dessa egenskaper återspeglades i hans anmärkningsvärda förmåga att lyckas inom så vitt skilda strävanden som musik, juridik, affärsverksamhet, internationella relationer, snickeri och, framför allt, att vara en god och trogen Herrens tjänare [se Matt. 25:21] …

Kyrkans fjortonde president fullbordade Herrens avsikter lika osjälviskt och naturligt som han hade utfört sitt arbete som skolpojke, ung far, hängiven biskop och oförtröttlig apostel. Herrens vingård, som Howard W. Hunter såg det, kräver ständig skötsel, och allt som hans Mästare krävde var att han skulle vara en ’god och trogen tjänare’. Detta uppfyllde president Hunter med sann storhet, med ständig uppmärksamhet på Frälsarens exempel, vilken han tjänade intill änden.”³

Howard och Claire Hunter

Howard W. Hunters lärdomar

Världens definition av storhet är ofta vilseledande och kan leda till skadliga jämförelser.

Många sista dagars heliga är lyckliga och njuter av de möjligheter livet erbjuder. Men jag är bekymrad över att somliga av oss är olyckliga. Somliga av oss känner att vi inte når upp till våra ideal. Jag oroar mig särskilt för dem som levt rättfärdigt men som tror att de har misslyckats, eftersom de inte uppnått samma saker i världen eller i kyrkan som andra har gjort. Vi vill alla uppnå någon form av storhet i detta liv. Och varför skulle vi inte det? Någon har sagt att det inom oss alla finns en jätte som kämpar med celestial hemlängtan. (Se Hebr. 11:13–16; L&F 45:11–14.)

När vi inser vilka vi är och vad vi kan bli, blir vi förvissade om att för Gud är ingenting omöjligt. Från det att vi lär oss att vi kan vara en solstråle och under det att vi mer fullständigt lär oss evangeliets grundläggande principer, får vi lära oss att sträva efter fullkomlighet. Det är alltså inte något nytt för oss att tala om vikten av att uppnå saker och ting. Svårigheterna uppstår när världens uppblåsta förväntningar ändrar definitionen av storhet.

Vad är sann storhet? Vad är det som ger en människa storhet?

Vi lever i en värld som tycks dyrka sin egen form av storhet och frambringa sina egna hjältar. En undersökning nyligen bland ungdomar mellan arton och tjugofyra visade att dagens ungdom föredrar personer som är starka, tar saken i egna händer och segrar mot alla odds, och att de försöker forma sina liv efter de glamorösa och ”omätligt rika”. Under 1950-talet var hjältarna människor som Winston Churchill, Albert Schweitzer, president Harry Truman, drottning Elizabeth och Helen Keller – den dövstumma författaren och föreläsaren. Det här var personligheter som antingen bidrog till att forma historien eller uppmärksammades för sina inspirerande liv. I dag är många av de populäraste hjältarna filmstjärnor eller andra underhållare, vilket antyder en förändring av våra attityder. (Se U.S. News & World Report, 22 apr. 1985, s. 44–48.)

Visserligen blir världens hjältar inte ihågkomna av allmänheten särskilt länge, men det saknas aldrig mästare och framgångsrika människor. Vi hör nästan dagligen talas om idrottsmän som slår nya rekord, forskare som uppfinner nya, fantastiska apparater, maskiner och metoder, och läkare som finner nya sätt att rädda liv. Ständigt ser vi oerhört begåvade musiker och underhållare, ovanligt talangfulla konstnärer, arkitekter och byggare. Tidningar, löpsedlar och tevereklam bombarderar oss med bilder av människor med perfekta tänder och anletsdrag, som bär moderiktiga kläder och gör det som ”framgångsrika” människor gör.

Eftersom vi ständigt utsätts för världens definition av storhet, är det förståeligt att vi jämför oss med hur de andra är – eller verkar vara – och även jämför det vi har med det som andra har. Även om det är sant att jämförelser kan vara nyttiga och kan motivera oss att uppnå mycket gott och förbättra vårt liv, tillåter vi ofta orättvisa och olämpliga jämförelser att förstöra vår lycka då de får oss att känna oss otillfredsställda, otillräckliga eller misslyckade. Dessa känslor kan få oss att älta våra brister och bortse från de aspekter av vårt liv som kan inrymma verklig storhet.⁴

”Sann storhet [kommer av] de tusentals små gärningar, tjänster och uppoffringar varigenom vi ger eller mister vårt liv för andra och för Herren”.

Att ständigt anstränga sig i det lilla i vardagslivet leder till sann storhet.

År 1905 sa president Joseph F. Smith dessa viktiga ord om sann storhet:

”Det som vi kallar utomordentligt, anmärkningsvärt eller ovanligt kanske skriver historia, men det utgör inte det verkliga livet.

När allt kommer omkring ligger den sanna storheten i att väl utföra det som Gud har bestämt som alla människors lott. Det är större att vara en framgångsrik far eller mor än att vara en framgångsrik general eller statsman.” (Juvenile Instructor, 15 dec. 1905, s. 752.)

De här orden väcker en fråga: Vad har Gud bestämt som ”alla människors lott”? Det innefattar helt säkert det vi måste göra för att vara en god far eller en god mor, en god son eller en god dotter, en god elev, rumskamrat eller granne …

Envist arbete med de små tingen i vardagslivet leder till sann storhet. Mer konkret är det de tusentals små goda gärningar, tjänster och uppoffringar varigenom vi ger eller mister vårt liv för andra och för Herren. Dessa innefattar att vi skaffar oss kunskap om vår Fader i himlen och evangeliet. De innefattar också att föra in andra i tron och gemenskapen i hans rike. Sådant drar vanligen inte till sig världens uppmärksamhet och beundran.⁵

Joseph Smith var upptagen av att dagligen tjäna och visa omsorg om andra.

Vi minns i allmänhet inte Joseph Smith som general, borgmästare, arkitekt, redaktör eller presidentkandidat. Vi minns honom som återställelsens profet, en man som eftersträvade Guds kärlek och att främja hans verk. Profeten Joseph var vardagskristen. Han brydde sig om de små tingen, de dagliga uppgifterna att tjäna och hjälpa andra. När Lyman O. Littlefield var 13 år följde han med Sions läger till Missouri. Han berättade senare om den här lilla men personligen betydelsefulla handlingen i profetens liv:

”Färden var extremt påfrestande för alla, och det fysiska lidandet tillsammans med vetskapen om de förföljelser våra bröder fick utstå, vilka vi var på väg för att hjälpa, fick mig att en dag sjunka ner i ett tillstånd av melankoli. När alla i lägret förberedde sig för att ge sig av, satt jag trött och ledsen på vägkanten. Profeten var den som hade allra mest att göra i lägret, men trots det såg han mig och lämnade sina andra tunga plikter för att säga några tröstande ord till ett barn. Han lade handen på mitt huvud och sa: ’Finns det inte plats för dig, min gosse? I så fall får vi ordna det.’ Denna händelse gjorde ett så djupt intryck på mig att den inte förbleknat, trots de många år som gått sedan dess.” (I George Q. Cannon, Life of Joseph Smith the Prophet, Salt Lake City: Deseret Book Co., 1986, s. 344.)

Vid ett annat tillfälle, när guvernör Carlin i Illinois skickade sheriff Thomas King från Adams County och flera andra män för att gripa profeten och överlämna honom till guvernör Boggs agenter i Missouri, blev sheriff King dödligt sjuk. I Nauvoo tog profeten sheriffen hem till sig och vårdade honom som en bror i fyra dagar. (D:o, s. 372.) Små goda gärningar – och ändå av så stor betydelse – var inte något profeten bara gjorde då och då.

Om öppnandet av Joseph Smiths affär i Nauvoo skrev äldste George Q. Cannon:

”Profeten själv tvekade inte att ägna sig åt handel och näringsverksamhet – det evangelium han förkunnade omfattade både den timliga frälsningen och den andliga upphöjelsen, och han var villig att göra sin del i det praktiska arbetet. Han gjorde det utan tanke på personlig vinning.” (D:o, s. 385.)

I ett brev skrev profeten:

”Handelsboden [i en röd tegelstensbyggnad i Nauvoo] har varit full av folk och jag har stått bakom disken hela dagen och delat ut varor som det erfarnaste butiksbiträde, för att glädja dem som annars skulle bli utan julmiddag och nyårsmiddag på grund av att de inte hade socker, sirap, russin och så vidare … Och för att glädja mig själv också, för jag älskar att hjälpa de heliga och tjäna alla, i förhoppningen att jag i Herrens tid ska nå upphöjelse.” (D:o, s. 386.)

George Q. Cannon kommenterade händelsen:

”Vilken bild som målas upp här! En man som utvalts av Herren att lägga grunden till hans kyrka och vara dess profet och president, passar glatt och stolt upp på sina bröder och systrar likt en betjänt … Joseph kände alltid att han tjänade Gud och fann nåd inför Jesus Kristus när han visade vänlighet och omtanke ’mot en av dessa minsta’.” (D:o, s. 386.)⁶

”Profeten Joseph var en vardagskristen. Han brydde sig om de små tingen, de dagliga uppgifterna att tjäna och ha omsorg om andra.”

Sann storhet kommer av att hålla ut i livets svårigheter och tjäna på sätt som ofta inte uppmärksammas.

Att vara en framgångsrik sekreterare i äldstekvorumet eller lärare i Hjälpföreningen eller kärleksfull granne eller en lyssnande vän är till stor del vad sann storhet handlar om. Att göra sitt bästa i livets vardagliga strider – och kanske trots misslyckanden – och att fortsätta uthärda och framhärda i livets pågående svårigheter när dessa svårigheter och uppgifter bidrar till andras framgång och lycka och ens egen eviga frälsning – detta är sann storhet.

Vi vill alla uppnå ett mått av storhet i det här livet. Många har redan uppnått stora ting, andra strävar efter att uppnå storhet. Låt mig uppmuntra dig att prestera och samtidigt komma ihåg vem du är. Låt dig inte övervinnas av illusionen om flyktig världslig storhet. Många människor förlorar sina själar till sådana frestelser. Ditt goda namn är inte värt att sälja – till något pris. Sann storhet är att förbli trofast – ”fasta i tron våra fäder förfäktat, trogna den sak, varför helgon försmäktat”. (Psalmer, nr 176.)

Jag är säker på att det finns många stora, ouppmärksammade och glömda hjältar bland oss. Jag talar om dem av er som ständigt och i tysthet gör det ni bör göra. Jag talar om dem som alltid är där och alltid är villiga. Jag talar den ovanliga tapperheten hos modern som timme efter timme, dag och natt, stannar hos och tar hand om ett sjukt barn medan hennes man är på jobbet eller i skolan. Jag talar även om dem som frivilligt erbjuder sig att ge blod eller arbetar med äldre. Jag tänker på dem av er som troget uppfyller era ansvar i prästadömet och i kyrkan och på de studerande som regelbundet skriver hem och tackar sina föräldrar för deras kärlek och stöd.

Jag talar också om dem som ingjuter tro i andra och en önskan att efterleva evangeliet – de som aktivt arbetar på att stärka och forma andras liv fysiskt, socialt och andligt. Jag talar om dem som är ärliga, vänliga och flitiga i sina dagliga sysslor, men som också är Mästarens tjänare och herdar för hans får.

Det är dock inte min avsikt att bortse från det fina som världen har uppnått och som har gett oss så många möjligheter och som bidrar till kultur, ordning och glädje i våra liv. Jag vill bara föreslå att vi kan försöka fokusera mer på de ting i livet som blir av störst värde. Ni minns att det var Frälsaren som sa: ”Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare.” (Matt. 23:11.)⁷

Sann storhet kräver stadiga, små och ibland helt vanliga steg under längre tid.

Var och en av oss har sett människor bli förmögna eller framgångsrika nästan ögonblickligen – nästan över en natt. Men jag tror att även om vissa kan få den sortens framgång utan långvarig ansträngning, finns det inget sådant som ögonblicklig storhet. Uppnåendet av storhet är en långsiktig process. Den kan innebära tillfälliga bakslag. Slutresultatet är kanske inte alltid klart synligt, men det tycks som om det alltid krävs regelbundna, stadiga, små och ibland helt vanliga och vardagliga steg under en lång tidsperiod. Vi bör minnas att det var Herren som sa: ”Av det ringa kommer det som är stort”. (L&F 64:33.)

Sann storhet är aldrig resultatet av slumpartade händelser eller enstaka ansträngningar och prestationer. Storhet kräver utvecklandet av en karaktär. Den kräver ett stort antal rätta beslut i de vardagliga valen mellan gott och ont som äldste Boyd K. Packer talade om när han sa: ”Allt eftersom åren går, visar dessa små val vad vi värdesätter i livet.” (Nordstjärnan, apr. 1981, s. 34.) Dessa val visar även tydligt vad vi är.⁸

Alldagliga sysslor har ofta den största positiva inverkan på andra.

När vi bedömer vårt liv är det viktigt att vi inte bara ser på vad vi uträttat, utan också på de förhållanden under vilka vi arbetat. Vi är alla olika och unika – var och en har fått olika utgångsläge i livets lopp, var och en har fått en unik blandning av talanger och förmågor, och vi har våra alldeles egna utmaningar och begränsningar att kämpa med. Därför bör vår bedömning av oss själva och det vi uppnått inte bara handla om mått och mängd – de förhållanden som rått och den inverkan våra ansträngningar haft på andra bör också beaktas.

Det är denna sistnämnda aspekt av vår självbedömning – den inverkan våra liv haft på andra – som hjälper oss förstå varför några av de vanliga göromålen i livet bör värderas så högt. Ofta är det de alldagliga sysslorna vi utför som har störst positiv inverkan på andras liv, jämfört med sådant som världen så ofta anser har med storhet att göra.⁹

De gärningar som Gud anser vara viktiga är de som leder till sann storhet.

Jag tycker mig se att den sortens storhet som vår Fader i himlen vill att vi ska trakta efter finns inom räckhåll för alla inom evangeliet. Vi har obegränsade möjligheter att göra de många enkla och små saker som slutligen gör oss framstående. Till dem som har vigt sina liv åt tjänande och uppoffringar för sina familjer, för andra och för Herren, är det bästa rådet helt enkelt att fortsätta med det.

För dem som främjar Herrens verk på så många tysta men viktiga sätt, för dem som är jordens salt och världens styrka och varje nations ryggrad – för er uttrycker vi helt enkelt vår beundran. Om ni håller ut intill slutet, och om ni är tappra i vittnesbördet om Jesus, kommer ni att uppnå storhet och ni kommer en dag att få leva i vår himmelske Faders närhet.

Som president Joseph F. Smith har sagt: ”Låt oss inte försöka byta ut det sanna livet mot ett konstlat.” (Juvenile Instructor, 15 dec. 1905, s. 753.) Låt oss komma ihåg att när vi gör det som Gud har förordat som viktigt, behövligt och nödvändigt, även om världen betraktar det som oviktigt och obetydligt, leder det oss till sann storhet.

Vi bör sträva efter att minnas aposteln Paulus ord, särskilt om vi inte är nöjda med vårt liv och känner att vi inte har uppnått någon form av storhet. Han skrev:

”Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet.

Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Kor. 4:17–18.)

De små tingen betyder mycket. Vi minns inte hur mycket farisén skänkte, utan änkans gåva, inte styrkan hos filistéernas härar, utan Davids mod och övertygelse.

Må vi aldrig tappa modet när vi utför dessa dagliga sysslor som Gud har bestämt som ”alla människors lott”.¹⁰

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Varför råder det ibland förvirring om vad sann storhet är? (Se avsnitt 1.) Varför får världens definition av storhet en del människor att känna sig otillfredsställda och olyckliga?
Hur skiljer sig president Hunters definition av sann storhet från världens definition? (Se avsnitt 2.) Hur kan denna definition av sann storhet vara till hjälp för dig i ditt liv? Begrunda några specifika ”små ting” som förtjänar mer tid och uppmärksamhet.
Vad gör Joseph Smiths små hjälpsamma handlingar i avsnitt 3 för intryck på dig? Vilka små hjälpsamma handlingar har varit till välsignelse för dig?
Läs igenom exemplen på sann storhet i avsnitt 4. Hur har du sett människor ge uttryck för sann storhet på dessa sätt?
Vad kan vi lära av undervisningen i avsnitt 5 om hur man uppnår sann storhet?
Vilka positiva exempel har du sett på att de ”alldagliga [sysslor] vi utför … har störst positiv inverkan på andras liv”? (Se avsnitt 6.)
Begrunda president Hunters undervisning i avsnitt 7. Hur leder tjänande och uppoffringar till sann storhet? Hur får vi hjälp att uppnå sann storhet genom att vara ”tappra i vittnesbördet om Jesus”?

Hithörande skriftställen:

1 Sam. 16:7; 1 Tim. 4:12; Mosiah 2:17; Alma 17:24–25; 37:6; Moroni 10:32; L&F 12:8; 59:23; 76:5–6; 88:125

Undervisningstips

”När du under bön förbereder dig för att undervisa … kan [du] bli manad att betona vissa principer. Du kan få insikt om hur du bäst ska kunna presentera vissa begrepp. Du kan hitta åskådningsexempel och inspirerande berättelser i vardagslivet … Du kan känna dig manad att be en viss person hjälpa dig med lektionen. Du kan bli påmind om en personlig händelse som du kan återge” (Undervisning: Den högsta kallelsen [2000], s. 47–48).