Kapitel 6

Jesu Kristi försoning och uppståndelse

”Vi ska uppstå från kroppslig död och få evigt liv, tack vare Frälsarens försoningsoffer och uppståndelse.”

Ur Howard W. Hunters liv

Den 20 mars 1934 föddes Howards och Claires första barn, en son som de gav namnet Howard William Hunter Jr och kallade Billy. Under sommaren lade de märke till att Billy verkade apatisk. Läkare gav honom diagnosen anemi, och Howard lämnade blod för transfusioner två gånger, men Billys tillstånd förbättrades inte. Ytterligare prover påvisade ett allvarligt tarmproblem som gjorde att Billy förlorade blod. Läkarna opererade med Howard liggande bredvid sonen för att ge blod, men resultaten var inte uppmuntrande. Tre dagar senare, den 11 oktober 1934, dog lille Billy stilla med föräldrarna vid sin sida. ”Vi var förlamade av sorg då vi lämnade sjukhuset och gick ut i natten”, skrev Howard.¹

I sina upplevelser med Billys död och andra nära och käras död, höll president Hunter sig uppe tack vare sitt vittnesbörd om Frälsarens försoning och uppståndelse. ”Det är vår fasta tro att [försoningen] är verklig”, vittnade han, ”och ingenting är viktigare i hela den gudomliga frälsningsplanen än Jesu Kristi försoningsoffer. Vi tror att frälsning kommer på grund av försoningen. I dess frånvaro skulle hela skapelsens plan omintetgöras … Utan detta försoningsoffer skulle den timliga döden innebära slutet, och det skulle inte finnas någon uppståndelse och ingen mening med vårt andliga liv. Det skulle inte finnas något hopp om evigt liv.”²

Under generalkonferenserna i april, som hålls kring påsk, talade president Hunter ofta om Jesu Kristi uppståndelse. På generalkonferensen i april 1983 sa han:

”Den här påsken känner jag starkt hur viktigt mitt uppdrag är att vittna om att Frälsaren verkligen uppstod. Mina bröder och systrar, det finns en Gud i himlen som älskar och bryr sig om er och mig. Vi har en Fader i himlen som sände den förstfödde av sina andebarn, sin Enfödde i köttet, för att vara ett exempel på jorden för oss, för att ta på sig världens synder och därefter korsfästas för världens synder och uppstå …

Det är sannerligen ett vackert budskap – det finns ett liv efter döden – vi får återvända och leva tillsammans med vår Fader i himlen än en gång, tack vare det offer som Frälsaren utförde för vår skull, och genom vår egen omvändelse och lydnad mot buden.

I påskmorgonens härliga gryning, då den kristna världens tankar vänts till Jesu uppståndelse under några korta ögonblick, vill vi uttrycka vår tacksamhet till vår himmelske Fader för den stora frälsningsplan som beretts för oss.”³

Frälsarens tomma grav förkunnar för hela världen: ”Han är inte här, han har uppstått” (Luk. 24:6).

Howard W. Hunters lärdomar

Försoningen var vår himmelske Faders och hans älskade Son Jesu Kristi yttersta kärleksgärning.

Jesu Kristi försoning var ett förutordinerat uppdrag från vår himmelske Fader för att återlösa hans barn efter deras fallna tillstånd. Det var en kärleksgärning av vår himmelske Fader att låta sin Enfödde utföra ett försoningsoffer. Och det var den yttersta kärleksgärningen av hans älskade Son att genomföra försoningen.

Jag har stått i Getsemane trädgård vid många tillfällen. Jag har begrundat Frälsarens smärta – den smärta som han upplevde när vår himmelske Fader lät honom, på ett sätt som vi inte alls kan förstå, ta på sig hela människosläktets smärta och synder. Min själ fylldes med sorg när jag tänkte på hans stora offer för mänskligheten.

Jag har stått nedanför Golgata, huvudskalleplatsen, och begrundat korsets förödmjukelse som ledde till vår Frälsares kroppsliga död, men som åstadkom hans och hela mänsklighetens odödlighet. Och än en gång har min själ betvingats.

Och jag har stått framför Jesu grav och föreställt mig den där underbara dagen då Frälsaren levande kom fram ur graven, uppstånden, odödlig. Vid den tanken har mitt hjärta svällt av glädje.

Under dessa upplevelser har jag velat utgjuta min själ i tacksamhet och uppskattning till vår himmelske Fader för den kärlek som han och hans Son har givit oss genom det storslagna försoningsoffret. Med Charles Gabriels ord: ”Oändlig är kärleken Jesus förunnar mig. Jag kan ej förstå all den nåd han förkunnar mig. Jag bävar vid tanken att korsfäst för mig han var, att en gång på korset han oskyldig bördan bar. O vilken kärlek stor att han till jord kom ned och för mig döden led! O vilken kärlek stor, himmelsk kärlek stor! …

Jag vittnar för er, mina bröder och systrar, att vår himmelske Fader sände sin älskade Son Jesus Kristus till världen för att uppfylla villkoren enligt vilka frälsningsplanen skulle kunna verkställas. Försoningen representerar hans stora kärlek till oss.⁴

Frälsaren tog på sig alla våra synder, svagheter, sorger och smärtor.

När Jesus och hans apostlar kom tillsammans för att fira påsken tog de del av de sakramentsemblem som han instiftade vid den sista gemensamma måltiden, och sedan begav de sig till Oljeberget.

Som lärare ända till slutet, fortsatte han sin predikan på temat om offerlammet. Han talade om för dem att han skulle bli slagen och att de skulle skingras som får utan herde (se Matt. 26:31). ”Men när jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen” (Matt. 26:32).

Under de timmar som följde svettades han blod, gisslades av samma ledare som hävdade att de var lagens förvaltare, och han korsfästes tillsammans med brottslingar. Det var som kung Benjamin i Mormons bok profeterade: ”Och se, han skall uthärda frestelser och kroppslig smärta, hunger, törst och utmattning, ja, mer än människan kan uthärda utan att dö därav. Ty se, blod kommer ur varje por, så stor skall hans ångest vara på grund av folkets ogudaktighet och avskyvärdheter …

Han kommer till sina egna, för att frälsning skall kunna komma till människobarnen genom tro på hans namn. Och trots allt detta skall de anse honom vara en människa och säga att han är besatt av en djävul, och de skall gissla honom och skall korsfästa honom” (Mosiah 3:7, 9).

Vi står i tacksamhetsskuld till Alma för vår kunskap om den fulla omfattningen av hans lidande: ”Och han skall gå ut och lida smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag, och detta för att det ord skall kunna uppfyllas som säger att han skall ta på sig sitt folks smärta och sjukdomar.

Och han skall ta på sig döden så att han kan lossa de dödens band som binder hans folk. Och han skall ta på sig deras skröpligheter så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet i köttet, så att han i köttet kan veta hur han skall bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (Alma 7:11–12).

Tänk på det! När hans kropp togs ner från korset och hastigt lades i en lånad grav, hade den syndfrie Guds Son redan inte bara tagit på sig alla människors synder och frestelser som omvänder sig, utan också alla våra sjukdomar och bedrövelser och smärtor. Han led dessa bedrövelser som vi lider av dem, enligt köttet. Han led dem alla. Han gjorde det för att hans barmhärtighet och hans förmåga att lyfta upp oss över varje jordisk prövning skulle bli fullkomlig.⁵

Vi kan faktiskt fatta felaktiga beslut, dåliga beslut, skadliga beslut. Och det är vad som sker ibland, men det är där Jesu Kristi mission och barmhärtighet träder in med full kraft och härlighet … Han har berett en försoning för de felaktiga beslut som vi fattar. Han är vår förespråkare hos Fadern och har i förväg betalat skulden för de felsteg och dåraktigheter som vi ofta gör när vi utövar vår frihet. Vi måste ta emot hans gåva, omvända oss från dessa felsteg, och hålla hans bud för att få de fulla välsignelserna av denna återlösning. Erbjudandet finns alltid där – vägen är alltid öppen. Vi kan alltid, även i våra mörkaste stunder och under våra mest katastrofala misstag, fästa blicken på Guds Son och leva.⁶

Jesus Kristus uppstod från graven och var uppståndelsens förstling.

Följ med tillbaka till de där avgörande ögonblicken i det heliga landet. Slutet på Herrens jordiska liv var nära. Han hade botat sjuka, uppväckt döda och förklarat skrifterna, också profetiorna om hans egen död och uppståndelse. Han sa till sina lärjungar:

”Se, vi går nu upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda.

De skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall håna och gissla och korsfästa honom. Och på tredje dagen skall han uppstå” (Matt. 20:18–19) …

I gryningen den tredje dagenkom Maria från Magdala och ”den andra Maria” till graven där hans livlösa kropp hade lagts [Matt. 28:1; se även Mark. 16:1; Luk. 24:10]. Tidigare hade översteprästerna och fariséerna gått till Pilatus och övertalat honom att placera en vakt vid ingången till graven, ”så att hans lärjungar inte kommer och stjäl hans kropp och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda” (Matt. 27:64). Men två mäktiga änglar hade rullat bort stenen från gravöppningen, och de som skulle vara vakter hade flytt i skräck när de såg det.

När kvinnorna kom till graven, fann de den öppen och tom. Änglarna hade stannat kvar för att ge dem den största nyhet som någonsin nått mänskliga öron: ”Han är inte här. Han har uppstått, så som han har sagt” (Matt. 28:6).⁷

Ingen annan Iära inom kristendomen är viktigare för hela människosläktet än läran om Guds Sons uppståndelse. Genom honom kommer alla män, kvinnor och barn att uppstå som någonsin har fötts – eller kommer att födas till världen.

Trots den stora betydelse vi tillmäter uppståndelsen i vår Iära, kanske många ännu inte helt uppfattat dess andliga betydelse och eviga skönhet. Om vi hade gjort det, skulle vi förundras över dess skönhet på samma sätt som Jakob, Nephis bror, och vi skulle skälva inför alternativet som vi ställts inför om vi inte hade tagit emot denna gudomliga gåva. Jakob skrev:

”O, vilken Guds visdom, vilken barmhärtighet och nåd! Ty se, om köttet aldrig mer skulle uppstå skulle våra andar underkastas den ängel som föll från den evige Gudens närhet och blev djävulen för att aldrig mer uppresas” (2 Nephi 9:8).

Uppståndelsen är sannerligen det centrala i varje kristens tro – den är det största av alla under som utfördes av världens Frälsare. Utan den skulle vi verkligen befinna oss i ett hopplöst tillstånd. Låt mig låna Paulus ord: ”Om det inte finns någon uppståndelse från de döda … då är vår predikan meningslös … Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud, att han uppväckte Kristus … Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder” (1 Kor. 15:13–15, 17).⁸

Utan uppståndelsen blir Jesu Kristi evangelium en litania av kloka uttalanden och till synes oförklarliga under – men uttalanden och under utan slutgiltig seger. Nej, den slutliga segern ligger i det slutliga undret – för första gången i mänsklighetens historia, upprestes en som var död till levande odödlighet. Han var Guds Son, sonen till vår odödlige Fader i himlen, och hans seger över fysisk och andlig död är det glädjebudskap som varje kristen tunga ska förkunna.

Den eviga sanningen är den att Jesus Kristus steg upp ur graven som uppståndelsens förstling. (Se 1 Kor. 15:23.) Vittnena till denna underbara händelse kan inte ifrågasättas.

Bland de utvalda vittnena finns Herrens apostlar. Kallelsen till det heliga apostlaskapet innebär att bära vittne inför världen om Herren Jesu Kristi gudomlighet. Joseph Smith sa: ”De fundamentala principerna i vår religion är apostlarnas och profeternas vittnesbörd om Jesus Kristus, att han dog, begravdes och uppstod igen på den tredje dagen och uppsteg till himlen. Allt annat som tillhör vår religion är endast tillägg till detta.” (History of the Church, 3:30.) …

”När Kristus undervisade sina apostlar gjorde han klart för dem ”att Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och uppstå efter tre dagar”. (Mark. 8:31.) Så skedde. Han blev korsfäst och lades i graven. På tredje dagen uppstod han för att leva igen – människosläktets Frälsare och förstlingen av de uppståndna. Genom hans försoningsoffer ska alla människor frälsas från graven och leva igen. Detta har alltid varit apostlarnas vittnesbörd, till vilka jag lägger mitt eget vittnesbörd.⁹

Jesus Kristus visade sig för Maria från Magdala kort efter att han uppstått (se Joh. 20:1–18).

Jesus visade sig för många efter sin uppståndelse.

Under de dagar som följde på hans uppståndelse, uppenbarade sig Herren för många. Han visade sina fem särskilda sår för dem. Han vandrade och talade och åt med dem som om han bortom allt tvivel ville visa att en uppstånden kropp verkligen är en fysisk kropp av kött och ben. Senare betjänade han nephiterna, som han befallde: ”Stå upp och kom hit till mig så att ni kan sticka era händer i min sida och så att ni även kan känna märkena efter spikarna i mina händer och i mina fötter, så att ni kan veta att jag är Israels Gud, och hela jordens Gud, och har blivit dräpt för världens synder.

Och mängden … gick fram och stack sina händer i hans sida och kände märkena efter spikarna i hans händer och i hans fötter. Och detta gjorde de, och de gick fram den ene efter den andre till dess de alla hade gått fram och sett med sina ögon och känt med sina händer och visste med säkerhet och bar vittne om, att han var den som profeterna hade skrivit skulle komma” (3 Nephi 11:14–15).

Det är alla mäns och kvinnors ansvar och glädje överallt att ”söka denne Jesus om vilken profeterna och apostlarna har [vittnat]” (Ether 12:41) och att få en andlig bekräftelse på hans gudomlighet. Det är allas rättighet och välsignelse som ödmjukt söker att höra den Helige Andens röst vilken bär vittne om Fadern och hans uppståndne Son.¹⁰

Deras vittnesbörd vilka såg [Jesus] som en levande person efter hans död har aldrig motsagts. Han visade sig åtminstone tio eller elva gånger – för Maria från Magdala och de andra kvinnorna i trädgården, för de två lärjungarna på vägen till Emmaus, för Petrus i Jerusalem, för apostlarna när Thomas inte var närvarande och återigen när han var närvarande, för apostlarna vid Galileiska sjön, och på ett berg för mer än 500 bröder samtidigt, för Jakob, Herrens bror, och för apostlarna vid tiden för himmelsfärden.¹¹

Som en som är kallad och ordinerad att bära vittne om Jesu Kristi namn för hela världen, vittnar jag denna påskhögtid om att han lever. Han har en förhärligad, odödlig kropp av kött och ben. Han är Faderns enfödde Son i köttet. Han är Frälsaren, världens ljus och liv. Efter sin korsfästelse och död uppenbarade han sig som en uppstånden person för Maria, för Petrus, för Paulus och för många andra. Han visade sig för nephiterna. Han har visat sig för Joseph Smith, den unge profeten, och för många andra i vår tidsutdelning.¹²

Vi ska uppstå från döden och få evigt liv.

Påsken är firandet av odödlighetens gåva som har givits till alla människor, återställandet av liv och helandet av alla sår. Även om alla kommer att dö som del av den eviga planen för tillväxt och utveckling, så kan vi likväl finna tröst i psalmistens ord: ”Om aftonen gästar gråt, om morgonen kommer jubel”. (Ps. 30:6.)

Det var Job som ställde vad som kan kallas århundradenas fråga: ”Kan en människa få liv igen som en gång dött?” (Job 14:14.) Svaret Kristus gav, har genljudit ända till denna stund: ”Ty jag lever, och ni kommer att leva.” (Joh. 14:19.)¹³

Vid tiden för döden åtskiljs kropp och ande. Uppståndelsen återförenar anden med kroppen, och kroppen blir en andlig kropp, en kropp av kött och ben som levandegörs av anden i stället för blod. Sålunda ska våra kroppar efter uppståndelsen, levandegjorda av anden, bli odödliga och aldrig dö. Detta är betydelsen av Paulus uttalanden om att ”det finns en jordisk kropp, [det] finns också en andlig kropp” och ”att kött och blod inte kan ärva Guds rike” [se 1 Kor. 15:44, 50]. Den naturliga kroppen består av kött och blod, men om den levandegörs av ande i stället för blod, kan och kommer den att inträda i riket …

Det är min övertygelse att Gud lever och att Jesus är Kristus. Precis som Paulus vittnade för de heliga i Korint i sitt brev den där påskhögtiden för många år sedan, vittnar även jag om att vi ska uppstå från kroppslig död och få evigt liv, tack vare Frälsarens försoningsoffer och uppståndelse. Jag föreställer mig honom med armar utsträckta mot alla som vill höra:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör,

och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” (Joh. 11:25–26.)¹⁴

Kristi uppståndelse [bebådar] odödlighetens välsignelser och möjligheten till evigt liv. Hans tomma grav förkunnar för hela världen: ”Han är inte här, han har uppstått.” (Luk. 24:6.) Dessa ord innehåller allt det hopp, all den visshet och tro som är nödvändig för att stödja oss i vårt liv med påfrestningar och ibland sorger.¹⁵

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Hur visar försoningen vår himmelske Faders och Jesu Kristi kärlek till oss? (Se avsnitt 1.) Hur kan vi visa tacksamhet för denna kärleksgåva? (Se L&F 42:29.)
Läs i avsnitt 2 och sök efter de många sätt varpå försoningen är till välsignelse för oss. Hur bidrar president Hunters lärdomar och användning av skrifterna till att hjälpa dig förstå försoningen? Vilka upplevelser har stärkt ditt vittnesbörd om försoningen? Hur kan försoningens kraft stärka dig i dina prövningar?
Vilka känslor får du när du studerar president Hunters lärdomar om uppståndelsen? (Se avsnitt 3.) Hur kan vi öka vår uppskattning för uppståndelsens betydelse?
Gå igenom avsnitt 4 där president Hunter räknar upp många vittnen till Jesu Kristi uppståndelse. Varför är dessa vittnens vittnesbörd så viktiga?
Fundera över president Hunters undervisning om att uppståndelsen ger ”allt det hopp, all den visshet och tro som är nödvändig för att stödja oss i vårt liv med påfrestningar och ibland sorger” (avsnitt 5). Hur är uppståndelsen en källa till glädje och tröst för dig? Hur har ditt vittnesbörd om uppståndelsen berikat ditt liv?

Hithörande skriftställen:

Joh. 10:17–18; 2 Nephi 2:6–9, 22–27; 9:19–25; 3 Nephi 27:13–16; L&F 18:10–16; 19:15–20; Mose 6:59–60

Studiehjälpmedel

”Utveckla studiemetoder som bygger upp din tro på Frälsaren” (Predika mitt evangelium [2004], s. 22). Exempelvis kan du, när du studerar, ställa frågor som dessa till själv: ”Hur kan dessa lärosatser hjälpa mig att bättre förstå Jesu Kristi försoning? Hur kan dessa lärosatser hjälpa mig att bli mer lik Frälsaren?”