Kyrkans presidenters lärdomar
Kapitel 2: ’Min frid ger jag er’


Kapitel 2

”Min frid ger jag er”

”Frid kan endast komma till en individ som överlämnar sig villkorslöst – överlämnar sig åt honom som är Fridsfursten, som har makt att skänka frid.”

Ur Howard W. Hunters liv

En av president Howard W. Hunters bröder i de tolvs kvorum beskrev honom som en man med ett ”enastående tålamod som kommer av stor inre frid”.1 President Hunter talade ofta om inre frid och lärde att en människa endast kan få den genom att vända sig till Gud – genom att lita på honom, utöva tro och försöka göra hans vilja. Sådan frid höll honom uppe under många svåra stunder.

I slutet av 1975 rekommenderade en läkare att president Hunters hustru Claire skulle genomgå en operation i hjärnan. Det var svårt för president Hunter att avgöra om operationen skulle vara för Claires bästa, eftersom den skulle vara påfrestande för hennes sköra kropp och kanske inte förbättra hennes tillstånd. Han besökte templet, rådgjorde med familjemedlemmar och kände snart att operationen var det som gav mest hopp om lindring för Claire. Dagen för operationen uttryckte han sina känslor skriftligen:

”Jag följde med henne ända till operationssalens dörrar, gav henne en kyss, och hon togs vidare genom entrén. Tiden gick, och jag väntade och undrade … Plötsligt förvandlades oron till en känsla av frid. Jag visste att rätt beslut fattats och att mina böner hade besvarats.”2

1989 hade president Hunter ännu en upplevelse när han kände frid i en svår stund. Han var i Jerusalem för att inviga Brigham Young-universitetets center i Jerusalem för Mellanösternstudier. Flera grupper hade protesterat mot kyrkans närvaro i Jerusalem, och några hade hotat med våld. En av talarna vid invigningen var äldste Boyd K. Packer i de tolv apostlarnas kvorum, som senare berättade:

”När jag talade rådde viss upphetsning längst bak i lokalen. Män i militäruniformer hade kommit in i rummet. De skickade ett meddelande till president Hunter. Jag vände mig om och bad om instruktioner. Han sa: ’Det har varit ett bombhot. Är du rädd?’ Jag svarade: ’Nej.’ Han sa: ’Det är inte jag heller – fortsätt tala.’”3 Invigningsmötet fortsatte utan att något hände – ingen bomb detonerade.

I situationer som dessa litade president Hunter på Frälsarens löfte om frid, som han ofta citerade: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa” (Joh. 14:27).

Bild
Kristus med Petrus i vattnet

Vi måste ”fästa vår blick på Jesus” och aldrig ”vända bort blicken från honom som vi måste tro på”.

Howard W. Hunters lärdomar

1

Jesus Kristus är källan till det sanna hoppet.

När Jesaja förutsade Kristi födelse mer än 700 år innan den ägde rum, använde han sig av titlar som uttrycker stor beundran … En av dessa titlar, som är av särskilt intresse i den värld vi lever i, är ”Fridsfurste” (Jes. 9:6). ”Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över [hans] tron”, förkunnade Jesaja (v. 7). Vilket underbart hopp för en krigshärjad, syndtyngd värld!4

Den frid som världen längtar efter är en tid av inställda fientligheter, men människor inser inte att frid är ett tillstånd som endast kan komma till dem på Guds villkor och inte på något annat sätt.

I en psalm i Jesajas bok finns dessa ord: ”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, ty på dig förtröstar han.” (Jes. 26:3.) Denna fullkomliga frid som Jesaja talar om kommer endast genom tro på Gud. Detta förstås inte av en värld som vägrar att tro.

Vid det sista tillfälle när Jesus åt med de tolv tvättade han deras fötter, bröt bröd åt dem, gav dem bägaren och sedan, efter att Judas hade lämnat dem, talade Mästaren ganska utförligt med dem. Han talade bland annat om sin förestående död och om det arv han lämnade dem var och en. Han hade inte samlat vare sig föremål, egendomar eller rikedomar. Uppteckningarna talar inte om några ägodelar förutom de kläder han bar, och följande dag efter korsfästelsen skulle dessa delas upp bland soldaterna, som skulle kasta lott om hans mantel. Hans arv gavs till lärjungarna med dessa enkla men djupsinniga ord: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” (Joh. 14:27.)

Han använde sig av den judiska formen av hälsning och välsignelse: ”Min frid ger jag er.” Denna hälsning och detta arv skulle inte uppfattas av dem på det vanliga sättet, för han sa: ”Inte ger jag er [så] som världen ger.” Inte tomma önskningar, inte bara artig formalitet, så som människor i världen vanligtvis använder orden, utan som fridens upphovsman och furste gav han den. Han förlänade dem den och sa: ”Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” Inom några få timmar skulle de utsättas för svårigheter, men med denna frid kunde de övervinna rädslan och stå fasta.

Hans sista ord till dem före tacksägelsen den där minnesvärda kvällen löd: ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.” (Joh. 16:33.)5

2

Vi får frid när vi lever efter evangeliets principer.

Det finns endast en styrande hand i universum, endast ett osvikligt ljus, en strålande ledfyr för världen. Det ljuset är Jesus Kristus, världens ljus och liv, det ljus som en profet i Mormons bok beskrev som ”ett ljus som är oändligt, som aldrig kan förmörkas”. (Mosiah 16:9.)

I vår strävan att nå den trygga, lugna hamnen är Kristus den enda ledfyr som vi alltid kan lita på, oavsett om vi är enskilda kvinnor och män, familjer, samhällen eller folk. Han är den som sa om sin egen mission: ”Jag är vägen och sanningen och livet.” (Joh. 14:6.) …

Beakta till exempel Kristi uppmaningar till sina lärjungar. Han sa: ”Älska era ovänner [välsigna dem som förbannar er, gör gott mot dem som hatar er välsigna dem som förbannar er] och be för dem som förföljer er.” Se (Matt. 5:44, Luk. 6:28.)

Tänk på vad de här uppmaningarna skulle åstadkomma om de följdes i området där vi bor, i samhället där vi och våra barn bor, i de länder som utgör vår stora världsomfattande familj. Jag inser att den här läran utgör en stor utmaning, men visst är det en angenämare utmaning än de hemska följderna av krig, fattigdom och lidande som världen ständigt utsätts för.6

När vi försöker hjälpa dem som har försyndat sig mot oss, när vi ber för dem som handlar illa mot oss, kan vårt liv vara underbart. Vi kan känna frid när vi är eniga med Anden och med varandra när vi tjänar Herren och håller hans bud.7

Världen vi lever i, där vi bor eller långt borta, behöver Jesu Kristi evangelium. Evangeliet visar den enda vägen för världen att någonsin uppnå fred … Vi behöver en mer fridfull värld, vilket är en följd av mer fridsamma familjer och bostadsområden och samhällen. För att försäkra och vårda oss om denna frid ”måste vi älska [andra], såväl våra fiender som våra vänner” [Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith (2007), s. 390] … Vi behöver räcka ut vänskapens hand. Vi behöver vara vänligare, mer ömsinta, mer förlåtande och mindre snara till vrede.8

Guds handlingssätt är främst genom övertalning och tålamod, inte genom tvång och konfrontation. Han verkar genom mild övertalning och överbevisning.9

Det finns inget löfte om frid för dem som förkastar Gud, för dem som inte håller hans bud eller för dem som bryter hans lagar. Profeten Jesaja talade om förfall och korruption hos ledare och fortsatte sedan sina förmaningar med orden: ”Men de ogudaktiga är som ett upprört hav, ett som inte kan vara stilla, ett hav vars vågor rör upp dy och orenlighet. Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger min Gud.” (Jes. 57:20–21.) …

Likgiltighet för Frälsaren eller underlåtenhet att hålla Guds bud medför osäkerhet, inre oro och stridigheter. Dessa är fridens motsats. Frid kan bara komma till den som överlämnar sig villkorslöst – överlämnar sig åt honom som är Fridsfursten, som har makt att skänka frid.10

Världens bekymmer, som ofta uttrycks i braskande rubriker, bör påminna oss om att söka efter den frid som kommer genom att efterleva de enkla principerna i Kristi evangelium. De högröstade minoriteterna kan inte störa vår inre frid om vi älskar våra medmänniskor och har tro på Frälsarens försoningsoffer och den stilla vissheten han ger om evigt liv. Var finner vi sådan frid i en orolig värld? Herren sa: ”Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” (Luk. 11:9–10.)11

Det verkar som om två eviga sanningar måste erkännas av alla om vi ska finna frid i den här världen och evigt liv i den kommande. 1) Att Jesus är Kristus, vår himmelske Faders evige Son, som kom till jorden i den särskilda avsikten att återlösa människosläktet från synd och från graven, och att han lever för att föra oss tillbaka till Faderns närhet. 2) Att Joseph Smith var hans profet som upprestes i dessa sista dagar för att återställa sanningen som hade gått förlorad för människosläktet på grund av överträdelse. Om alla människor skulle erkänna och efterleva dessa två grundläggande sanningar, skulle frid bringas till världen.12

Om du själv står emot … frestelser och föresätter dig att betala det dagliga priset, att efterleva skördelagen genom rena, moraliska tankar och vanor, genom rakt och ärligt handlande, genom integritet och noggrannhet i dina studier, genom fasta, bön och tillbedjan, kan du bärga en skörd av frihet, inre frid och framgång.13

Ett liv fyllt av osjälviskt tjänande är också fyllt av frid som övergår allt förstånd … Den friden kan endast komma genom efterlevnad till evangeliets principer. Dessa principer utgör Fridsfurstens plan.14

Så mycket i den här världen är avsett att förstöra … personlig frid genom synd och frestelser av tusentals slag. Vi ber att de heligas liv kan levas i harmoni med det mönster som framlagts för oss av Jesus från Nasaret.

Vi ber att Satans ansträngningar ska hindras, att enskildas liv kan vara fridsamma och lugna, att familjer kan vara sammansvetsade och ha omsorg om alla sina medlemmar, att församlingar och stavar, grenar och distrikt kan utgöra Kristi kropp och tillgodose varje behov, mildra varje smärta och läka varje sår tills hela världen, som Nephi vädjade, kan ”sträva framåt med ståndaktighet i Kristus, med fullkomligt klart hopp och kärlek till Gud och till alla människor …

Mina älskade bröder”, fortsatte Nephi, ”detta är vägen, och det finns ingen annan väg”. (2 Nephi 31:20–21.)15

Bild
kvinna smörjer Jesu fötter

”Ett liv fyllt av osjälviskt tjänande är också fyllt av frid som övergår allt förstånd.”

3

Frälsaren kan hjälpa oss finna frid trots oron omkring oss.

Jesus var inte förskonad från sorg, smärta, lidande och frestelser. Inga ord kan förklara den outsägliga börda han bar. Vi har inte heller tillräcklig visdom för att förstå profeten Jesajas beskrivning av honom som ”en smärtornas man”. (Jes. 53:3.) Hans skepp kastades hit och dit under större delen av hans liv och, åtminstone i människors ögon, led svårt skeppsbrott på Golgatas steniga kust. Vi är befallda att inte betrakta livet med jordiska ögon – med vår andliga syn vet vi att något helt annat hände på korset.

Frälsaren hade frid i hjärtat och på sina läppar, hur våldsamt stormen än rasade. Må det vara likadant med oss – i våra hjärtan, i våra hem, i våra länder på jorden, och även i de svårigheter som kyrkan då och då ställs inför. Vi bör inte förvänta oss att få gå genom livet som enskilda eller som grupp utan något motstånd.16

Man kan leva i vackra och fridfulla omgivningar, men, på grund av inre motsättningar och dissonans, befinna sig i ett tillstånd av konstant oro. Å andra sidan kan man befinna sig mitt i förödelse av värsta slag och blodsutgjutelse till följd av krig, och ändå uppleva den stillhet som kommer av outsäglig frid. Om vi ser till människor och världens vägar, finner vi oro och förvirring. Om vi bara vänder oss till Gud, finner vi frid för den oroliga själen. Detta förtydligades av Frälsarens ord: ”I världen får ni lida” (Joh. 16:33), och i sitt testamente till de tolv och till hela människosläktet, sa han: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger …” (Joh. 14:27.)

Vi kan finna den friden nu, i en värld av konflikter, om vi bara tar emot hans stora gåva och hans inbjudan: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.

Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.” (Matt. 11:28–29.)

Denna frid skyddar oss från världens larm. Vetskapen att Gud lever, att vi är hans barn och att han älskar oss, lugnar det oroliga hjärtat. Det svar vi söker finns i tron på Gud och hans Son Jesus Kristus. Den ger oss frid nu och i den evighet som följer.17

I denna värld av förvirring, brådska och timligt framåtskridande, behöver vi återvända till Kristi enkelhet … Vi behöver studera sanningens enkla grundläggande principer som Mästaren undervisade om, och sålla bort det kontroversiella. Vår tro på Gud måste vara äkta och inte spekulativ. Jesu Kristi återställda evangelium kan vara ett dynamiskt, drivande inflytande, och när vi verkligen tar emot det får vi en meningsfull, religiös upplevelse. En av de stora styrkorna i mormonernas religion är den här omvandlingen av tro till ett dagligt sätt att tänka och handla. Det ersätter oro och förvirring med frid och lugn.18

4

Genom att fästa blicken på Jesus kan vi segra över sådant som skulle kunna förstöra friden.

Låt mig återge en av de stora berättelserna om Kristi seger över det som tycks pröva oss och skapa rädsla i vårt hjärta. När Kristi lärjungar hade begett sig ut på en av sina många färder över Galileiska sjön, var natten mörk och elementen starka och ogynnsamma. Vågorna rasade och vinden var stark, och dessa dödliga, bräckliga män var rädda. Olyckligtvis fanns det ingen där med dem som kunde lugna och rädda dem, för Jesus hade lämnats kvar på stranden.

Som alltid vakade han över dem. Han älskade dem och hade omsorg om dem. När nöden var som störst, såg de i mörkret en gestalt i fladdrande mantel, gående mot dem på sjöns höga vågor. De skrek av skräck vid synen, i tron att det var en vålnad som gick på vågorna. Och genom stormen och mörkret, i riktning mot dem – som så ofta mot oss, när havet, mitt i livets mörker, verkar så stort och våra båtar så små – hördes den röst, som inger mer tillförsikt och frid än alla andra, uttala dessa enkla ord: ”Det är jag. Var inte rädda.” Petrus utropade: ”Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet.” Och Kristus svar till honom var detsamma som till oss alla: ”Kom!”

Petrus hoppade över relingen och ner på de höga vågorna, och så länge han hade blicken fäst på Herren var allt väl, trots att vinden rufsade om hans hår och vågskummet blöta ner hans kläder. Det var först när han med sviktande tro vände blicken från Mästaren och såg på de vilda vågorna och det svarta djupet under sig – först då började han sjunka. Som sagt, likt de flesta av oss, utropade han: ”Herre, hjälp mig!” Och Jesus svek honom inte. Han räckte fram handen och tog tag i den drunknande lärjungen med den milda tillrättavisningen: ”Så lite tro du har! Varför tvivlade du?”

När de sedan var tryggt ombord på den lilla farkosten, såg de vinden mojna och vågorna bli till krusningar. Snart var de tillbaka i sin trygga hamn, dit alla en gång hoppas komma. Besättningen, liksom hans lärjungar, var fyllda av djup förundran. Några av dem tilltalade honom med en titel som jag förkunnar i dag: ”Du är verkligen Guds Son.” (Från Farrar, The Life of Christ, s. 310–313; se Matt. 14:22–33.)

Det är min fasta övertygelse att om vi som personer, som familjer, samhällen och folk, likt Petrus fäste vår blick på Jesus, skulle vi också segerrikt kunna gå över ”otrons svallande vågor” och stå ”orädda bland tvivlets tilltagande vindar”. Men om vi vänder bort blicken från honom som vi måste tro på, vilket är så lätt att göra, och som världen är så frestad att göra – om vi ser på kraften och våldsamheten i de hemska, förgörande elementen omkring oss istället för på honom som kan hjälpa och rädda oss – då sjunker vi oundvikligen ner i ett hav av konflikter, sorg och förtvivlan.

När vi i sådana stunder tycker att vattnet hotar dränka oss och djupet håller på att uppsluka vår tros rullande fartyg, ber jag att vi mitt i stormen och mörkret alltid må kunna höra världens Frälsares ljuvliga ord: ”Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.” (Matt. 14:27.)19

Förslag till studier och diskussion

Frågor

  • President Hunter undervisar oss om att Jesus Kristus är källan till verklig frid (se avsnitt 1). Vilka upplevelser har hjälpt dig att förstå denna sanning? Hur kan vi ta emot friden som Jesus erbjuder oss?

  • Hur får vi frid genom att älska andra? (Se avsnitt 2.) Hur kan vi få frid genom att leva efter evangeliet? Varför är det nödvändigt att ”[överlämna] sig villkorslöst” för att kunna känna frid?

  • Gå igenom president Hunters lärdomar i avsnitt 3. Hur har du upplevt uppfyllelsen av Frälsarens löfte att ”ge [dig] vila” från dina bördor när du kommer till honom?

  • Begrunda president Hunters ord om hur Petrus gick på vattnet (se avsnitt 4). Vad kan du lära dig av den berättelsen om hur man finner frid i orostider? Hur har Frälsaren hjälpt dig vara lugn och inte rädd i svåra tider?

Hithörande skriftställen:

Ps. 46:10; 85:8; Jes. 32:17; Mark. 4:36–40; Rom. 8:6; Gal. 5:22–23; Fil. 4:9; Mosiah 4:3; L&F 19:23; 59:23; 88:125

Undervisningstips

Låt klassmedlemmarna välja ett avsnitt i kapitlet som de skulle vilja samtala om, och dela upp sig i grupper med andra som valt samma avsnitt. Uppmuntra varje grupp att samtala om dithörande frågor i slutet av kapitlet.

Slutnoter

  1. I Eleanor Knowles, Howard W. Hunter (1994), s. 185.

  2. I Knowles, Howard W. Hunter, s. 266.

  3. Boyd K. Packer, ”President Howard W. Hunter – He Endured to the End”, Ensign, apr. 1995, s. 29.

  4. ”The Gifts of Christmas”, Ensign, dec. 2002, s. 16.

  5. I Conference Report, okt. 1966, s. 15–16.

  6. ”Ledfyren i den lugna hamnen”, Liahona, apr. 2002, s. 23–24.

  7. The Teachings of Howard W. Hunter, sammanst. av Clyde J. Williams (1997), s. 40.

  8. Se ”En bättre väg”, Nordstjärnan, juli 1992, s. 58, 59.

  9. ”Valfrihetens gyllene tråd”, Nordstjärnan, jan. 1990, s. 16.

  10. I Conference Report, okt. 1966, s. 16.

  11. I Conference Report, okt. 1969, s. 113.

  12. The Teachings of Howard W. Hunter, s. 172–173.

  13. The Teachings of Howard W. Hunter, s. 73–74.

  14. ”The Gifts of Christmas”, s. 19.

  15. I Conference Report, apr. 1976, s. 157.

  16. ”Herre, hör stormarna brusa”, Nordstjärnan, Rapport från den 154:e halvårskonferensen för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga 1984, s. 28.

  17. I Conference Report, okt. 1966, s. 16–17.

  18. I Conference Report, okt. 1970, s. 131–132.

  19. ”Ledfyren i den lugna hamnen”, s. 24.