Kapitel 18

Akta er för högmod

”Högmod är en dödssynd, den stora lasten. Botemedlet mot högmod är ödmjukhet”

Ur Ezra Taft Bensons liv

I sitt första generalkonferenstal som president för kyrkan, undervisade president Ezra Taft Benson om skillnaden mellan högmod och ödmjukhet:

”Stolthet ser inte upp till Gud och bryr sig om vad som är rätt. Den ser till andra människor och argumenterar om vem som har rätt. …

Stolthet kännetecknas av ’Vad vill jag få ut av livet?’ istället för ’Vad vill Gud att jag ska göra med mitt liv?’ Det handlar om vad man själv vill i stället för Guds vilja. Det är fruktan för människor före fruktan för Gud.

Ödmjukheten besvarar Guds vilja – den fruktar hans domar och ser till våra medmänniskors behov. I de stoltas öron ljuder världens applåder, medan himlens applåder värmer de ödmjukas hjärtan.”¹

Dessa lärdomar var välbekanta för dem som hade tjänat med president Benson i de tolv apostlarnas kvorum. De visste att som president för deras kvorum, bekymrade han sig aldrig om sina personliga åsikter – bara om att få kunskap om och följa Guds vilja. President Boyd K. Packer, som senare själv verkade som president för de tolv apostlarnas kvorum, berättade om president Bensons inställning till diskussioner på rådsmötena. ”Man behövde inte oroa sig om man inte höll med president Benson, för det var inte alls personligt. Vi hade ordentliga diskussioner om frågor utan att oroa oss för vad han tyckte.”² Äldste Russell M. Nelson, som verkade i de tolvs kvorum i två år under president Bensons ledarskap, sade: ”I alla ställningstaganden vägde president Benson, även om det inte stämde med hans åsikt, situationen mot en enda norm – vad som var bäst för riket? Om det innebar att ett veck kunde vikas på ett sätt som han inte skulle ha gjort det på, så fick det vara så. Han ville bara det som var bäst för riket.”³

Som ledare i regeringen var president Benson precis lika beslutsam att göra det som var bäst för Guds rike. När han verkade som Förenta staternas jordbruksminister, tog han emot många ”himlens applåder”,⁴ och även ett stort mått sträng kritik. Han tillät inte något av det att eka i sina öron. Istället gav han ständigt akt på en påminnelse han ofta fick av sin hustru Flora: ”Oroa dig inte för vad världen tycker om dig så länge som du gör det rätta inför Herren.”⁵ Nöjd med ”himlens [tysta] applåder”,⁶ sökte han alltid att göra Guds vilja.

Frälsaren, som är ”mild och ödmjuk i hjärtat” (Matt. 11:29), är vårt stora exempel på ödmjukhet.

Ezra Taft Bensons lärdomar

Herren har varnat oss att vi ska akta oss för högmod.

Läran och förbunden förklarar att Mormon bok är ”ett fallet folks historia”. (L&F 20:9.) Varför föll detta folk? Det är ett av de viktigaste budskapen i Mormons bok. Mormon ger oss svaret i ett av bokens sista kapitel: ”Se, denna nations, eller det nephitiska folkets, högmod har visat sig bli deras undergång.” (Moroni 8:27.) Och sedan, för att vi inte ska undgå Mormons boks betydelsefulla budskap från detta fallna folk, varnar Herren oss i Läran och förbunden: ”Akta er för högmod, så att ni inte blir som de forna nephiterna.” (L&F 38:39.)

Jag hoppas på er tro och era böner i mitt försök att kasta ljus över detta budskap i Mormons bok – högmodets synd. Det är ett budskap som tyngt mitt sinne under en tid. Jag vet att Herren vill att detta budskap ska ges nu.

I det stora rådet i föruttillvaron var det högmod som fällde Lucifer, ”morgonrodnadens son”. (2 Nephi 24:12–15; se även L&F 76:25–27; Mose 4:3.) I slutet av denna världens historia, när Gud ska rensa jorden med eld, kommer de högmodiga att brinna som stubb och de ödmjuka ska ärva jorden. (Se 3 Nephi 12:5; 25:1; L&F 29:9; Joseph Smith – Historien 1:37; Mal. 4:1.)

Tre gånger i Läran och förbunden använder Herren uttrycket ”akta dig för högmod”, också i en varning till kyrkans andre äldste, Oliver Cowdery, och till profetens hustru, Emma Smith, (L&F 23:1; se även 25:14; 38:39.)⁷

Högmodets grunddrag är fiendskap mot Gud och vår nästa.

Högmod är en mycket missförstådd synd, och många syndar i okunnighet. (Se Mosiah 3:11; 3 Nephi 6:18.) I skrifterna finns det inte något berättigat högmod – högmod betraktas alltid som synd. Oavsett hur världen använder sig av detta uttryck, måste vi förstå hur Gud använder detta ord, så att vi kan förstå språket i de heliga skrifterna och gagnas av det. (Se 2 Nephi 4:15; Mosiah 1:3–7; Alma 5:61.)

De flesta av oss betraktar högmod som själviskhet, uppblåsthet, skrytsamhet, arrogans eller dryghet. Alla dessa är beståndsdelar i synden i fråga, men själva kärnan saknas fortfarande.

Högmodets grunddrag är fiendskap – fiendskap mot Gud och vår nästa. Fiendskap betyder ”hat eller illvilja eller ett upproriskt tillstånd”. Det är makten varmed Satan vill regera över oss.

Högmod är i grunden konkurrensinriktat till sin natur. Vi mäter vår vilja mot Guds vilja. När vi riktar vårt högmod mot Gud, är det i andan ”ske min vilja, inte din.” Som Paulus sade: ”Alla söker de sitt, inte Jesu Kristi sak.” (Fil. 2:21.)

När vi sätter vår vilja mot Guds, får våra önskningar, lustar och begär råda otyglat. (Se Alma 38:12; 3 Ne. 12:30.)

De högmodiga kan inte acceptera Guds myndighet i form av vägledning i livet. (Se Hel. 12:6.) De sätter sin uppfattning om sanningen emot Guds stora kunskap, sin egen förmåga emot Guds prästadömes kraft, sina bedrifter emot hans stora verk.

Vår fiendskap mot Gud tar sig många uttryck, som att vi kan vara upproriska, hårdhjärtade, styvnackade, ovilliga att omvända oss, uppblåsta, lättsårade och teckensökande. De högmodiga önskar att Gud ska hålla med dem. De är inte intresserade av att förändra sina åsikter, så att de överensstämmer med Guds.

Ett stort element i högmodets vanligt förekommande synd är också fiendskapen mot vår nästa. Vi frestas dagligen att sätta oss själva över andra och förringa dem. (Se Hel. 6:17; L&F 58:41.)

Den högmodige gör varje människa till sin motståndare genom att mäta sitt intellekt, sina åsikter, gärningar, rikedomar, talanger eller andra världsliga företräden med andras. Författaren C S Lewis sade: ”Högfärden har ingen glädje i att endast ha något, bara i att ha mer än den som kommer närmast. … Det är av jämförelsen som stoltheten beror, glädjen över att vara förmer än andra. När väl jämförelsen en gång är borta, är det också fallet med högfärden.” (Kan man vara kristen?, Örebro: Bokförlaget Libris, 1992, s. 117.)

I det stora rådet i himlen satte Lucifer sitt förslag emot Faderns plan som förespråkades av Jesus Kristus. (Se Mose 4:1–3.) Han ville äras framför alla andra. (Se 2 Nephi 24:13.) Kort sagt var hans högmodiga önskan att störta Gud från tronen. (Se L&F 29:36; 76:28.)

Skrifterna överflödar av vittnesmål över de allvarliga följderna av högmodets synd för enskilda, grupper, städer och nationer. ”Högmod går före fall.” (Ords. 16:18.) Det tillintetgjorde den nephitiska nationen och ödelade staden Sodom. (Se Moroni 8:27; Hes. 16:49–50.)⁸

De stolta fruktar människors domar mer än Guds domar.

Det var på grund av högmod som Kristus blev korsfäst. Fariséerna vredgades över att Jesus påstod sig vara Guds son, vilket var ett hot mot deras ställning, och därför anstiftade de hans död. (Se Joh. 11:53.)

Saul blev Davids fiende på grund av högmod. Han var avundsjuk därför att stora skaror israelitiska kvinnor sjöng: ”Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen”. (1 Sam. 18:6–8.)

De högmodiga fruktar människors domar mer än Guds domar. (Se L&F 3:6–7; 30:1–2; 60:2.) ”Vad ska människor tänka om mig?” väger tyngre än ”Vad ska Gud tänka om mig?”

Kung Noa var nära att frige profeten Abinadi, men hans onda prästers vädjan till hans stolthet, sände Abinadi till elden. (Se Mosiah 17:11–12.) Herodes sörjde över sin hustrus begäran att halshugga Johannes Döparen. Men hans högmodiga önskan att se bra ut ”inför gästerna” fick honom att döda Johannes. (Matt. 14:9; se även Mark. 6:26.)

Kung Noas högmod ledde till Abinadis död och till hans egen död.

Rädsla för människors domar tar sig uttryck i strävan efter människors gillande. De högmodiga vill ”hellre bli ärade av människor än av Gud”. (Joh. 12:42–43) Våra drivfjädrar bakom det vi gör uppenbarar synden. Jesus sade att han ”alltid gör det” som behagar Gud. (Joh. 8:29.) Vore det inte bättre om vi drevs av en önskan att behaga Gud i stället för att försöka upphöja oss över vår broder och överglänsa honom?

Vissa högmodiga människor tycker inte att det viktiga är att deras löner motsvarar deras behov, utan att de är högre än andras. Deras belöning är att ligga snäppet över de andra. Detta är högmodets fiendskap.

När högmodet får grepp om vårt hjärta, förlorar vi vårt oberoende av världen och ger upp våra friheter i utbyte mot träldom under människors bedömning. Världen ropar högre än den Helige Andens viskningar. Det mänskliga förståndet sätter sig över Guds uppenbarelser, och de högmodiga släpper greppet om järnstången. (Se 1 Nephi 8:19–28; 11:25; 15:23–24.)⁹

Högmod tar sig många uttryck.

Högmod är en synd som är lätt att se hos andra men svår att erkänna själv. De flesta av oss anser att högmod är en synd bland människor på samhällets topp, såsom rika och lärda som ser ner på oss andra. (Se 2 Nephi 9:42.) Det finns emellertid en långt vanligare sjukdom bland oss – och det är högmod hos den som tittar uppåt från botten. Den visar sig på så många sätt, till exempel att man finner fel, skvallrar, förtalar, klagar, lever över sina tillgångar, hyser avund och begärelse, håller inne med tacksamhet och beröm till andras uppbyggelse samt att man är ovillig att förlåta.

Olydnad är i grunden en högmodig kamp mot någon som har myndighet över oss. Det kan vara en förälder, prästadömsledare, lärare eller, i slutänden, Gud. En högmodig människa avskyr att någon står över honom. Han tror att det förringar hans egen ställning.

Själviskhet är ett av högmodets vanligaste ansikten. Allt kretsar kring hur jag påverkas av saker och ting – inbilskhet, självömkan, världsligt självförverkligande, självbelåtenhet och själviskhet.

Högmod ger upphov till hemliga föreningar vilka byggs upp för att skaffa makt, vinster och världens pris. (Se Helaman 7:5; Ether 8:9, 16, 22–23; Mose 5:31.) Denna frukt av högmodets synd, nämligen hemliga föreningar, bröt ner både den jareditiska och den nephitiska civilisationen och har varit, och kommer att vara, orsaken till många nationers fall. (Se Ether 8:18–25.)

Ett annat av högmodets ansikten är stridigheter. Gräl, bråk, orättfärdigt herravälde, generationsklyftor, skilsmässor, övergrepp i äktenskapet, upplopp och tumult tillhör alla denna kategori av högmod.

Stridigheter i familjen fördriver Herrens ande. De driver också bort många familjemedlemmar. Stridigheter omfattar allt från ett ovänligt ord till världsomfattande konflikter. Skrifterna säger oss att ”övermod vållar bara kiv, vishet äger de som tar emot råd”. (Ords. 13:10; se även Ords. 28:25.)

Skrifterna vittnar om att de högmodiga lätt tar illa upp och är långsinta. (Se 1 Nephi 16:1–3.) De avstår från att förlåta andra för att låta dem stå i skuld och för att rättfärdiga sina sårade känslor.

De högmodiga har svårt att ta emot råd eller rättelser. (Se Ords. 15:10; Am. 5:10.) De intar försvarsställning för att rättfärdiggöra och bortförklara sina svagheter och misslyckanden. (Se Matt. 3:9; Joh. 6:30–59.)

De högmodiga är beroende av hur världen bedömer deras värde. Deras självkänsla avgörs av var de bedöms befinna sig på stegen till världslig framgång. De känner sig värdefulla som individer om det finns ett tillräckligt stort antal människor som är dem underlägsna i bedrifter, talanger, skönhet eller intellekt. Högmod är något fult. Det säger: ”Om du lyckas, är jag misslyckad.”

Om vi älskar Gud, gör hans vilja och fruktar hans dom mer än människors, får vi verklig självkänsla.¹⁰

Högmod begränsar eller hindrar framåtskridande.

Högmod är en fördömlig synd i ordets rätta bemärkelse. Det begränsar eller hindrar framåtskridande. (Se Alma 12:10–11.) De högmodiga låter sig ogärna undervisas. (Se 1 Nephi 15:3, 7–11.) De vill inte ändra sig och ta emot sanningen, för det betyder ju att de haft fel.

Högmod påverkar alla våra relationer negativt – vår relation till Gud och hans tjänare, relationen mellan man och hustru, förälder och barn, arbetsgivare och anställd, lärare och elev samt hela mänskligheten. Vår grad av högmod avgör hur vi behandlar vår Gud och våra bröder och systrar. Kristus vill lyfta oss upp till den plats där han är. Vill vi göra detsamma för andra?

Högmodet försvagar vår känsla av att vara barn till Gud och syskon till våra medmänniskor. Det separerar och delar upp oss i ”klasser”, enligt våra ”rikedomar” och våra ”möjligheter till lärdom”. (3 Nephi 6:12.) Enighet är omöjligt för ett stolt folk, och om vi inte är ett är vi inte Herrens. (Se Mosiah 18:21; L&F 38:27; 105:2–4; Mose 7:18.)

Betänk vad högmodet kostat oss i det förgångna och vad det nu kostar oss i vårt eget liv, i vår familj och i kyrkan.

Betänk den omvändelse som skulle kunna äga rum och förändra liv, rädda äktenskap och stärka hemmen, om högmodet inte hindrade oss från att bekänna våra synder och överge dem. (Se L&F 58:43.)

Tänk på de många medlemmar som är mindre aktiva i kyrkan på grund av att de förorättats, där högmodet inte tillåter dem att förlåta eller till fullo sitta med vid Herrens bord.

Tänk på de tiotusentals fler unga män och äkta par som skulle kunna verka som missionärer, om inte högmodet hindrade dem från att överlämna sitt hjärta åt Gud. (Se Alma 10:6; Helaman 3:34–35.)

Betänk hur tempelarbetet skulle öka, om tiden som ägnades åt detta rättfärdiga arbete var viktigare än de många högmodiga sysselsättningar som tävlar om vår tid.¹¹

Ödmjukhet bringar enighet och styrka till äktenskap och familjer.

Botemedlet mot högmod heter ödmjukhet.

Högmodet påverkar oss alla vid olika tidpunkter och i olika hög grad. Nu inser ni varför byggnaden i Lehis dröm, som symboliserar världens stolthet, var stor och rymlig och att stora skaror gick in i den. (Se 1 Nephi 8:26, 33; 11:35–36.)

Högmod är en dödssynd, den stora lasten. Ja, högmod är en dödssynd, den stora lasten.

Botemedlet mot högmod heter ödmjukhet – saktmod, undergivenhet. (Se Alma 7:23.) Det är ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande. (Se 3 Nephi 9:20; 12:19; L&F 20:37; 59:8; Ps. 34:18; Jes. 57:15; 66:2.) Rudyard Kipling uttryckte detta väl:

Stridens larm och rop försvinner
stridsmän och kungar ger sig av.
Ditt forna offer ännu oss minner
att ödmjukt, förkrossat hjärta du har.
Led oss på jordelivets stig
att vi må alltid minnas dig. …

Gud vill ha ett ödmjukt folk. Vi kan antingen välja att vara ödmjuka eller tvingas bli ödmjuka. Alma sade: ”Välsignade är därför de som ödmjukar sig utan att vara tvungna att vara ödmjuka.” (Alma 32:16.)

Låt oss välja att vara ödmjuka.

Vi kan välja att ödmjuka oss genom att besegra fiendskapen mot våra syskon och värdera dem lika högt som oss själva. Vi kan lyfta upp dem till vår egen nivå eller högre. (Se L&F 38:24; 81:5; 84:106.)

Vi kan välja att ödmjuka oss genom att ta emot råd och tillrättavisning. (Se Jakobs bok 4:10; Helaman 15:3; L&F 63:55; 101:4–5; 108:1; 124:61, 84; 136:31; Ords. 9:8.)

Vi kan välja att ödmjuka oss genom att förlåta dem som har försyndat sig mot oss. (Se 3 Nephi 13:11, 14; L&F 64:10.)

Vi kan välja att ödmjuka oss genom att osjälviskt tjäna andra. (Se Mosiah 2:16–17.)

Vi kan välja att ödmjuka oss genom att verka som missionär och förkunna det ord som kan ödmjuka andra. (Se Alma 4:19; 31:5; 48:20.)

Vi kan välja att ödmjuka oss genom att oftare komma till templet.

Vi kan välja att ödmjuka oss genom att bekänna och överge våra synder och bli födda av Gud. (Se L&F 58:43; Mosiah 27:25–26; Alma 5:7–14, 49.)

Vi kan välja att ödmjuka oss genom att älska Gud, underkasta oss hans vilja och sätta honom främst i vårt liv. (Se 3 Nephi 11:11; 13:33; Moroni 10:32.)

Låt oss välja att vara ödmjuka. Vi klarar det. Jag vet att vi kan.

Mina kära syskon, vi måste bereda oss för att återlösa Sion. Det var i huvudsak högmodets synd som hindrade oss från att upprätta Sion på profeten Joseph Smiths tid. Det var samma synd, högmodet, som gjorde att helgelsen upphörde bland nephiterna. (Se 4 Nephi 1:24–25.)

Högmod är den stora stötestenen för Sion. Jag upprepar: Högmod är den stora stötestenen för Sion.

Vi måste rena det inre kärlet genom att besegra högmodet. (Se Alma 6:2–4; Matt. 23:25–26.)

”Vi måste ge efter ”för den Helige Andens maningar”, lägga av den högmodiga ”naturliga människan” och bli ”en helig genom Herren Kristi försoning” och bli ”som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk”. (Mosiah 3:19; se även Alma 13:28.)

Att vi må göra detta, och så uppfylla vår gudomliga bestämmelse, är min innerliga bön.¹²

Förslag till studier och diskussion

Frågor

President Benson framhöll att högmod ledde till det nephitiska folkets undergång (se avsnitt 1.) Varför tror du att högmod har en sådan förgörande makt?
På vilka sätt ”mäter [människor sin] vilja mot Guds vilja”? (Se avsnitt 2.) Vilka välsignelser får vi när vi följer Guds vilja?
Varför tror du att vi ibland frågar oss ”vad ska andra människor tycka om mig”? istället för ”vad ska Gud tycka om mig”? (Se avsnitt 3.) Hur förändras våra liv när vår största önskan är att behaga Gud?
Gå igenom de uttryck för högmod som räknas upp i avsnitt 4. Hur kan vi undvika dessa uttryck för högmod i vårt liv?
President Benson sade: ”Högmod påverkar alla våra relationer negativt” – med Gud och med andra (avsnitt 5). Hur kan det vara så? På vilka sätt förbättras våra relationer när vi är ödmjuka?
I kapitel 6 räknar president Benson upp olika sätt att välja att vara ödmjuka. Varför är det bättre att välja att vara ödmjuk än att tvingas vara ödmjuk?

Skriftställen som hör till detta ämne:

Matt. 23:12; Luk. 8:9–14; Jak. 4:6; Alma 5:27–28; L&F 112:10; 121:34–40

Undervisningstips:

Tillämpa profetens ord i ditt liv genom att tänka på hur hans lärdomar angår dig (se Undervisning: Den högsta kallelsen [2000], s. 179). Fundera över hur de lärdomarna kan hjälpa dig med dina egna bekymmer, frågor och svårigheter.