Kapitel 20

”Föd mina får”

”Vi måste alla lära oss att vara sanna herdar. Vi måste visa samma kärlek till andra som den gode herden har för oss alla. Varje själ är dyrbar för honom.”

Ur Ezra Taft Bensons liv

President Ezra Taft Benson berättade om en upplevelse han hade när han verkade som rådgivare i ett stavspresidentskap:

”På ett möte för stavspresidenter i Boise i Idaho för ett antal år sedan försökte vi välja ut en president för det svagaste och minsta äldstekvorumet i staven. Vår församlingskamrer hade med sig en lista över alla äldsterna i det kvorumet, och på den listan fanns namnet på en man som jag hade känt i några år. Han kom från en stark sista dagars helig familj, men han gjorde inte mycket i kyrkan.

Om biskopen ringde och bad honom utföra något arbete i kapellet så gjorde han vanligtvis det, och om äldsterna ville spela softboll så kunde man ibland se honom spela med dem. Han hade ledarförmåga. Han var ordförande för en hjälporganisation och gjorde ett bra jobb.

Jag frågade stavspresidenten: ’Kan du ge mig tillstånd att söka upp den här mannen och uppmana honom att rätta sitt liv efter kyrkans normer och bli ledare för sitt kvorum? Jag vet att det är lite av en chansning, men han har förmågan.’

Stavspresidenten svarade: ’Gör det du, och må Herren välsigna dig.’

Jag gick hem till den här mannen. Jag glömmer aldrig hans ansiktsuttryck när han öppnade dörren och såg en medlem av sitt stavspresidentskap stå där. Han tvekade, men bjöd in mig. Hans hustru höll på att laga middag och jag kunde känna doften av kaffe från köket. Jag bad honom hämta sin hustru, och när vi hade satt oss ner berättade jag varför jag hade kommit. ’Jag ska inte be dig om ett svar idag’, sade jag till honom. ’Allt jag vill att du ska göra är att lova mig att du ska tänka på saken, be och fundera över vad det innebär för din familj, och sedan kommer jag tillbaka för att träffa dig nästa vecka. Om du bestämmer dig för att inte tacka ja, älskar vi dig ändå’, tillade jag.

Nästa söndag, i samma stund som han öppnade dörren, såg jag att en förändring hade skett. Han bjöd snabbt in mig och ropade till sin hustru att hon skulle komma och vara med. Han sade: ’Broder Benson, vi har gjort som du sade. Vi har tänkt på det och vi har bett om saken och vi har bestämt oss för att tacka ja till kallelsen. Om ni bröder har så stort förtroende för mig så är jag villig att rätta mitt liv efter kyrkans normer, vilket jag borde ha gjort för länge sedan.’

Han sade också: ’Jag har inte druckit kaffe sedan du var här förra veckan, och jag ska inte dricka mer.’

Han avskildes som äldstekvorumets president, och närvaron i hans kvorum började öka – och fortsatte att öka. Han gick ut och lade armen om mindre aktiva äldster och tog med dem in. Några månader senare flyttade jag från staven.

Åren gick och en dag på Temple Square i Salt Lake City, kom en man fram till mig och räckte fram handen och sade: ’Broder Benson, du minns inte mig, eller hur?’

’Jo, det gör jag’, svarade jag, ’men jag minns inte vad du heter.’

Han frågade: ’Minns du att du kom hem till en förfallen äldste i Boise för sju år sedan?’ Då mindes jag förstås alltihop. Sedan sade han: ’Broder Benson, jag lever inte länge nog för att hinna tacka dig för att du kom hem till mig den där söndagseftermiddagen. Jag är biskop nu. Jag trodde förr att jag var lycklig, men jag visste inte vad sann lycka var.’”¹

Inspirerad av den här och andra upplevelser, uppmanade president Benson trofasta sista dagars heliga att vända sig till medlemmar i kyrkan som levde ”avskilda från kyrkan och evangeliets inflytande”.² Under generalkonferensen i april 1984, sade han: ”Vi gläds över att så många av våra bröder och systrar aktiverats. Vi uppmanar prästadöms- och biorganisationsledare att fortsätta att arbeta på det viktiga aktiveringsprogrammet.”³ Samma vecka talade han till en grupp prästadömsledare om behovet av att i vänskap kontakta män i kyrkan som ännu inte ordinerats till äldster:

”Jag känner starkt för dessa män, familjeöverhuvuden. Jag tror inte att vi står inför någon större utmaning i kyrkan idag än den att aktivera de här männen och föra dem till den punkt när de kan ta sina familjer till Herrens hus och när vi har lett dem till de rikaste välsignelserna som män och kvinnor i den här världen, och i den kommande, känner till.

Bröder, vår förhoppning och bön är att ni ska se det här aktiveringsprogrammet som något mer än bara ett tillfälligt program. Vi hoppas att den här perioden i kyrkans historia när den upptecknas ska omnämnas som en tid när många vilsegångna själar återvanns av Guds kyrka.”⁴

”Nu är tiden inne att tillämpa Frälsarens liknelse om den gode herden.”

Ezra Taft Bensons lärdomar

Som Herrens efterföljare är det än del av vårt uppdrag att vända oss ut till dem av våra bröder och systrar som har avlägsnat sig från kyrkan.

Syftet med Herrens kyrka är att hjälpa varje son och dotter till Gud att gå framåt emot det eviga livets stora välsignelser.

Jag skulle vilja tala om vårt uppdrag att fullkomna de heliga, speciellt utmaningen att aktivera dem som har avlägsnat sig från full aktivitet i kyrkan. De här medlemmarna, som är våra bröder och systrar, lever just nu skilda från kyrkan och evangeliets inflytande.

I den här gruppen av mindre aktiva medlemmar finns många som inte kommer, som kanske är likgiltiga och ointresserade. Men det finns också de som tillfälligt är borttappade för att vi inte vet var de är. En del av dem är nyomvända som inte verkar ha fått den närande uppmärksamhet och undervisning som skulle ha fått dem att bli ”medborgare tillsammans med de heliga”. (Se Ef. 2:19.) Många är ensamstående vuxna.

Till alla sådana måste vi, som medlemmar i kyrkan och Herrens efterföljare, visa och förnya vår kärlek och hjärtliga inbjudan att komma tillbaka. ”Kom tillbaka. Kom tillbaka och sitt med vid Herrens bord, och smaka återigen de ljuvliga och mättande frukterna av de heligas gemenskap.” (Ensign, mars 1986, s. 88.)

Utmaningen vi står inför är stor. Vi måste utöva stor tro, energi och beslutsamhet om vi ska kunna nå dessa bröder och systrar. Men vi måste göra det. Herren förväntar sig att vi gör det. Och vi ska göra det!⁵

I vår strävan att ge näring åt dem som har gått vilse, måste vi tillämpa Frälsarens liknelse om den gode herden.

Nu är tiden inne att tillämpa Frälsarens liknelse om den gode herden på den utmaning vi står inför, att vinna tillbaka de förlorade fåren och vilsegångna lammen.

”Vad tror ni? Om någon har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio i bergen och går ut och letar efter det som gått vilse?

Och om han finner det, amen säger jag er: Han gläder sig mer över det fåret än över de nittionio som inte har gått vilse.” (Matt. 18:12–13.)

På Jesu tid kände den palestinske herden vart och ett av sina får. Fåren kände igen hans röst och litade på honom. De skulle inte följa efter en främling. Så, när herden ropade på dem, kom de till honom. (Se Joh. 10:1–5, 14.)

På kvällen vallade herdarna sina får till en fålla eller ett fårahägn. Höga murar omgärdade fårahägnet, och törnen placerades ovanpå muren för att hindra vilda djur och tjuvar från att klättra över. Men det hände att vilda djur, drivna av hunger, hoppade över murarna och in bland fåren, och skrämde och hotade dem.

En sådan situation skilde den sanne herden – en som älskade sina får – från den lejde arbetaren, som bara arbetade för pengar. Den sanne herden var villig att ge sitt liv för fåren. Han gick in hos fåren för att slåss för deras välfärd. Den lejde arbetaren, å andra sidan, värderade sin egen säkerhet högre än fårens, och flydde vanligtvis från faror.

Jesus använde sig av denna för sin tid vanliga illustration för att förkunna att han var den gode herden, den sanne herden. På grund av sin kärlek till sina bröder och systrar lade han villigt och frivilligt ned sitt liv för dem. (Se Joh. 10:11–18.)

Till slut gav den gode herden sitt liv för fåren – för dig och mig, för oss alla.

Symboliken kring den gode herden saknar inte motstycke i kyrkan idag. Fåren behöver ledas av vaksamma herdar. Alltför många irrar omkring. En del av dem lockas bort av tillfälliga förströelser. Andra har gått vilse helt och hållet.

Vi inser, som i gångna tider, att några av fåren gör uppror och är ”som en vild flock som flyr från herden”. (Mosiah 8:21.) Men de flesta av våra problem bottnar i bristande kärlek och brist på lyhört ledarskap, och fler herdar måste träda fram.

Med en herdes omsorg måste våra nya medlemmar, de som är nyfödda in i evangeliet, få näring genom lyhörda vänskapskontakter så att de kan tillväxa i kunskap om evangeliet och börja leva efter nya normer. Sådan lyhördhet bidrar till att se till att de inte återvänder till gamla vanor.

Med en herdes kärleksfulla omsorg är våra ungdomar, våra unga lamm, inte lika benägna att vandra bort. Och om de ändå gör det, hjälper kroken på herdestaven – en kärleksfull arm och ett förstående hjärta – till att få tillbaka dem.

Med en herdes omsorg, kan vi fortfarande få tillbaka många av dem som står utanför hjorden. Många som har gift sig utanför kyrkan och lagt sig till med världens levnadsvanor kan besvara en inbjudan att återvända till fållan.⁶

När vi odlar vänskap i våra församlingar och grenar, hjälper vi varandra att hålla oss i den gode herdens fålla.

Sista dagars heliga som förirrat sig bort behöver uppriktig, verklig omsorg från sanna och kärleksfulla herdar.

Det finns inga nya lösningar på gamla problem med får som förirrat sig bort efter föda. Den uppmaning som Jesus gav till Petrus, vilken han betonade genom att upprepa den tre gånger, är den beprövade lösningen: ”Föd mina får. Föd mina får. Föd mina får.” (Se Joh. 21:15–17.)

Precis som i den underbara förmaningen i Mormons bok, måste de som döps in i kyrkan ständigt ”bli ihågkomna och få näring genom Guds goda ord”. (Moroni 6:4.)

Svaret står alltså att finna i herdeskap under bön och i omsorg om hjorden – med andra ord, personlig omvårdnad. En sann och kärleksfull herdes genuina och hjärtliga omsorg är nödvändig, inte bara den ytliga omsorg som den lejde arbetaren kan uppvisa.

När vi talar om vad det betyder att vara en sann herde, inser vi att Herren har gett detta ansvar till prästadömsbärare. Men systrar är också kallade att vara ”herdar” i det kärleksfulla tjänande de utför åt varandra och åt andra. Således måste vi alltså alla lära oss att vara sanna herdar. Vi måste visa samma kärlek till andra som den gode herden har för oss alla. Varje själ är dyrbar för honom. Hans inbjudan gäller alla medlemmar – varje son och dotter till Gud.

”Se, han sänder en inbjudan till alla människor, ty barmhärtighetens armar är utsträckta mot dem, och han säger … Omvänd er, och jag skall ta emot er.

Kom till mig, och ni skall få äta av frukten från livets träd …

Ja, kom till mig och gör rättfärdighetens gärningar.” (Alma 5:33–35.)

Ingen förmenas hans inbjudan. Alla som mottar hans nåderika inbjudan välkomnas att ta del av hans evangelium. Fåren – en del är förvirrade, andra likgiltiga, åter andra upptagna – måste återfinnas och älskas tillbaka till aktivitet. Varje resurs i prästadömet och biorganisationerna måste tas i bruk i denna ansträngning.

Denna utmaning kan aldrig antas förrän ledare i stavar, församlingar, kvorum och biorganisationer, och trofasta medlemmar överallt, utövar sin vilja och sin tro till att föra de mindre aktiva tillbaka till full aktivitet i kyrkan.

I er uppriktiga strävan att uppnå detta värdiga mål, uppmanar vi er att på nytt betona vikten av effektiv hemlärarverksamhet i prästadömet och effektiv besöksundervisning i Hjälpföreningen. Hemlärar– och besökslärarverksamheten är inspirerade program. De har utformats för att nå varje medlem i kyrkan varje månad, både de aktiva och de mindre aktiva. Jag ber er att ytterligare betona vikten av hemlärar- och besökslärarverksamheten.⁷

Om vi fortsätter att betjäna våra bröder och systrar, kan vi hjälpa dem ta emot alla evangeliets välsignelser och förrättningar.

Våra böner idag måste vara lika intensiva och angelägna som Almas böner var när han sökte efter att vinna tillbaka de vilsegångna zoramiterna som förirrat sig bort från Herren:

”O Herre, vill du låta oss få framgång i att föra dem tillbaka till dig i Kristus.

Se, o Herre, deras själar är dyrbara, och många av dem är våra bröder. Ge oss därför kraft och visdom, o Herre, så att vi kan föra dessa våra bröder tillbaka till dig.” (Alma 31:34–35; kursivering tillagd.) …

Principerna för att aktivera själar förändras inte. De är:

1. De vilsegångna eller mindre aktiva måste återfinnas och kontaktas.

2. Kärleksfull omsorg måste visas. De måste känna vår kärlek.

3. De måste få undervisning om evangeliet. De måste känna den Helige Andens kraft genom lärarna.

4. De måste upptas i vår gemenskap.

5. De måste få meningsfulla uppgifter i kyrkan.

Med Mormons boks ord, måste vi ”fortsätta betjäna sådana”. (3 Nephi 18:32.)

Vi är speciellt angelägna om att nyomvända upptas i full gemenskap i kyrkan. De måste välkomnas med öppna armar.

Låt oss förenas i våra ansträngningar att föra de mindre aktiva tillbaka till full aktivitet i kyrkan. När vi gör det, blir vi alla mer förenade i uppfyllandet av kyrkans mission – att mer fullödigt föra in evangeliet, med alla dess välsignelser och förrättningar, i alla medlemmars liv. Kyrkan ”behöver varje lem” (L&F 84:110), och varje medlem behöver evangeliet, kyrkan och alla dess förrättningar.

Må vi alla söka Herrens välsignelser för att stärka oss och ge oss den nödvändiga kraft och det inflytande vi behöver när vi verkar tillsammans i detta stora kärleksarbete.⁸

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Vilka är dina känslor när du tänker på släktingar eller vänner som ”lever … skilda från kyrkan och evangeliets inflytande”? Vad kan vi göra för att nå dem? (Se avsnitt 1.)
Begrunda president Bensons lärdomar om skillnaden mellan en lejd arbetare och en herde (se avsnitt 2). Vad kan vi göra för att bli bättre herdar?
President Benson påminde oss om att människor behöver ”uppriktig, verklig omsorg från sanna och kärleksfulla herdar” (avsnitt 3). Hur kan vi utveckla verklig omsorg om andra? Fundera över ditt tjänande som hemlärare eller besökslärare när du begrundar den här frågan.
Vad tror du att det betyder att ”fortsätta betjäna”? (3 Nephi 18:32). Fundera över de fem principer som president Benson presenterade för att hjälpa oss tjäna dem som behöver återvända till aktivitet i kyrkan (se avsnitt 4). På vilka sätt kan alla de här principerna hjälpa en person att ta emot evangeliets välsignelser?

Skriftställen som hör till detta ämne:

Matt. 9:10–12; Luk. 15; 22:32; 1 Petr. 5:2–4; Moroni 6:4; L&F:10–16; 84:106

Undervisningstips:

”Att läsa, att studera och att begrunda är inte samma sak. Vi läser ord och får kanske idéer. Vi studerar och upptäcker kanske mönster och samband i skrifterna. Men när vi begrundar dem inbjuder vi till uppenbarelse genom Anden. Att begrunda innebär för mig de tankar och böner jag har sedan jag noga läst och studerat skrifterna” (Henry B. Eyring, ”Tjäna med Anden”, Ensign eller Liahona, nov. 2010, s. 60).