Ezra Taft Bensons liv och verksamhet

Resande på landsvägen mellan Logan i Utah och Whitney i Idaho bevittnade någonting ovanligt den 4 juni 1994. De såg människor stående längs delar av denna 39 km långa vägsträcka. Nästa dag förklarade äldste Robert D. Hales i de tolv apostlarnas kvorum, varför människor hade samlats där. De hade väntat på den begravningskortege som transporterade president Ezra Taft Bensons kropp till kyrkogården i hans hemstad efter begravningsgudstjänsten i Salt Lake City i Utah. Äldste Hales beskrev scenen:

”Kortegens färd till Whitney i Idaho var en rörande hyllning till en Guds profet.

Medlemmar i kyrkan visade sin hyllning genom att rada upp sig längs landsvägen och stå på broarna längs vägen. En del av dem bar söndagskläder denna lördagseftermiddag. Andra stannade respektfullt till, parkerade sina bilar och väntade vördnadsfullt på att deras profet skulle passera förbi. Bönder stod på sina fält med hatten mot hjärtat. Troligen än mer iögonfallande var de unga pojkar som tog av sig sin keps och höll den mot hjärtat. Även flaggor viftade adjö när presidenten färdades förbi. Där fanns skyltar med texten: ’Vi älskar president Benson.’ På andra stod det: ’Läs Mormons bok.’”¹

Denna kärleksmanifestation var i sanning en hyllning, men den var mer än så. Den var ett synligt bevis på att människors liv hade förändrats tack vare att de hade följt rådet från en profet. Och de människor som samlades längs landsvägen representerade många fler. Från den stund när Ezra Taft Benson föddes nära Whitney i Idaho fram till den stund när hans jordiska kvarlevor begravdes där, tjänade han som ett redskap i Herrens händer genom att resa omkring i världen och hjälpa miljoner människor att komma till Kristus.

Lärdomar från familjens gård

Den 4 augusti 1899 välkomnade Sarah Dunkley Benson och George Taft Benson Jr. sitt förstfödda barn till familjen. De gav honom namnet Ezra Taft Benson efter hans farfars far, äldste Ezra T. Benson, som hade verkat som medlem i de tolv apostlarnas kvorum.

Ezra föddes i det gårdshus på två rum som hans far hade byggt föregående år. Förlossningen var utdragen och svår, och den närvarande läkaren trodde inte att den 5,3 kg tunga babyn skulle överleva. Men barnets farmor och mormor var av en annan åsikt. De fyllde två grytor med vatten – en med varmt, den andra med kallt – och doppade sitt barnbarn omväxlande i varje gryta tills han började skrika.

Unge Ezra Taft Benson, som ofta kallades ”T” av släktingar och vänner, hade en härlig barndom på gården som omgav huset där han föddes. President Gordon B. Hinckley, som tjänade tillsammans med president Benson i nästan 33 år i de tolv apostlarnas kvorum och första presidentskapet, berättade om de lärdomar som den unge Ezra fick:

”Han var en bondpojke i ordets sanna bemärkelse, en overallklädd, solbränd pojke som väldigt tidigt fick lära sig skördelagen: ’Det människan sår skall hon också skörda’ (Gal. 6:7).

Han fick under dessa magra år lära sig att utan hårt arbete växer inget annat än ogräs. Det måste utföras arbete, envist och konstant, om det ska bli någon skörd. Så det plöjdes på hösten och det plöjdes på våren – det svettiga arbetet att gå i en plogfåra hela dagarna bakom ett spann starka hästar. På den tiden använde man handplog, och man var tvungen att hela tiden hålla i handtagen som vred sig och krängde när den skarpa plogspetsen klöv jorden och prydligt vände den. Efter en sådan dag var pojken utmattad och sov gott. Men det blev snart morgon igen.

Åkern behövde harvas, med hjälp av hästar igen, för att sönderdela jordkokor och förbereda jorden för sådd. Sådden var en ansträngande syssla som kändes i ryggen. Och sedan var det bevattning. Bensons gård låg i ett torrt område som återlösts genom konstbevattningens mirakel. Bevattningen behövde inte bara övervakas på dagarna utan också hela nätterna. Det fanns inga elektriska ficklampor eller gasollyktor. Det fanns bara fotogenlampor, som gav ett svagt och gulblekt sken. Det var viktigt att vattnet nådde slutet av fåran. Det var en lärdom som aldrig skulle glömmas.

Jag kan för mitt inre se den lille pojken med skyffel över axeln, gåendes i dikena och på fälten för att ge livgivande fukt till den förtorkade jorden.

Snart var det dags att slå tunnland efter tunnland av hö. Spannet kopplades till slåttermaskinen, pojken klättrade upp på den gamla plåtsitsen, och knivbalken flög fram och tillbaka och slog upp en remsa på en och en halv meter när spannet gick framåt. Med flugor och myggor, damm och brännande hetta, var det ett hårt arbete. Höet behövde sedan räfsas och därefter packas med högaffel på hässjor för att torka. Det var viktigt att det gjordes i tid. När det torkat tillräckligt kastades det upp på en hövagn som var en kärra med stor, flat botten. På gårdsplanen lyfte en hästdriven kran höet från vagnen upp till den stora höstacken. Balning förekom inte på den tiden, inte heller mekaniska lastare. Det fanns bara högafflar och muskler.

… Inte undra på att han växte sig stor och stark. De av oss som kände honom senare i hans liv kommenterade ofta tjockleken på hans handleder. Robust hälsa, till vilken grunden lades när han var liten, var en av hans stora välsignelser i livet. Fram till de allra sista åren, var han en enormt energisk man.

Under alla år som mogen man, när han umgicks med presidenter och kungar, tappade han aldrig kontakten med sin uppväxt på gården. Han förlorade aldrig sin förmåga att arbeta. Han förlorade aldrig viljan att gå upp i gryningen och arbeta till kvällen.

Men han tog med sig mer än en arbetsvana utan like från sitt barndomshem. Det fanns en speciell styrka som kom från jorden. Det fanns en konstant påminnelse om den uttalade princip som gavs åt Adam och Eva när de drevs ut från Edens lustgård: ’I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden’ (1 Mos. 3:19). En anda av oberoende ingöts hos dem som arbetade med jorden. Det fanns inga statliga jordbruksprogram då, ingen form av ekonomiska bidrag. Man var tvungen att finna sig i årstidernas skiftningar. Man fick acceptera att förödande frost, oförutsedda stormar och torka var risker i livet mot vilka inga försäkringar fanns att få. Lagring för kommande behov var en nödvändighet, annars fick man gå hungrig. Den enda ständiga resursen mot livets risker var bönen, bön till vår evige, kärleksfulle Fader, universums allsmäktige Gud.

Det uppsändes många böner i det lilla hemmet i Whitney i Idaho. De hade familjeböner morgon och kväll, i vilka tacksamhet för livet med dess utmaningar och möjligheter uttrycktes, och i vilka de vädjade om styrka för dagens arbete. De kom ihåg de nödställda, och när familjen reste sig från sina knän, brukade modern, som var Hjälpföreningens president i församlingen, lasta kärran med mat som hennes äldste son fick köra iväg till de nödställda. Dessa lärdomar glömdes aldrig bort.”²

Lärdomar från trofasta föräldrar

Dessa lärdomar i form av hårt arbete, familjesammanhållning och efterlevnad av evangeliet började få större betydelse en dag när 12-årige Ezras föräldrar kom hem från ett möte i kyrkan med oväntade nyheter. President Benson erinrade sig senare:

”Medan far styrde hem hästen, öppnade mor posten, och till deras förvåning fanns där ett brev från Box B i Salt Lake City – en kallelse att resa iväg som missionär. Ingen frågade om man var beredd, villig eller i stånd att kunna göra det. Biskopen förmodades veta, och biskopen var George T. Benson, min farfar.

När far och mor körde in på gården, grät de båda – något som vi aldrig förr sett i vår familj. Vi samlades runt vagnen – vi var sju då – och frågade dem vad som stod på.

De svarade: ’Allt är bra.’

’Varför gråter ni då?’ frågade vi.

’Kom in i vardagsrummet så skall vi förklara.’

Vi samlades runt den gamla soffan i vardagsrummet och far berättade om sin missionskallelse. ’Vi är stolta över att veta att far anses värdig att utföra en mission. Vi gråter litet för det innebär att vi kommer att vara skilda åt i två år. Ni vet, far och jag har aldrig varit skilda åt mer än två nätter sedan vi gifte oss – och det har varit när far åkt till dalen för att hämta timmer, post och ved.’”³

Med sin far på mission, tog Ezra på sig en stor del av ansvaret att driva familjens gård. Han ”utförde en mans arbete, trots att han bara var en pojke”, berättade hans syster Margaret senare. ”Han tog pappas plats i nästan två år.”⁴ Under Sarahs ledarskap, arbetade Ezra och hans syskon tillsammans, bad tillsammans och läste brev från sin far tillsammans. 75 år senare, tänkte president Benson tillbaka på de välsignelser hans familj fick tack vare att hans far fullgjorde en mission:

”Jag förmodar att en del i världen skulle säga att det faktum att han tackade ja till kallelsen bevisade att han egentligen inte älskade sin familj. Att lämna sju barn och en gravid hustru ensamma hemma i två år, hur kunde det vara sann kärlek?

Men min far hade en större vision av kärlek. Han visste att ’för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa’ (Rom. 8:28). Han visste att det bästa han kunde göra för sin familj var att lyda Gud.

Även om vi saknade honom mycket under de åren, och även om hans frånvaro orsakade vår familj många svårigheter, visade det sig att hans villighet att tjäna var en kärleksgåva. Far reste iväg på sin mission och lämnade mor hemma med sju barn. (Det åttonde föddes fyra månader efter det att han anlänt till missionsfältet.) Men det ingöts i detta hem en missionärsanda som aldrig lämnat det. Det skedde inte utan offer. Far var tvungen att sälja den gamla gård vi hade i ett torrt område för att finansiera sin mission. Han var tvungen att låta ett gift par flytta in i en del av vårt hem för att ta hand om grödorna, och lämnade sina söner och sin hustru med ansvaret för ängarna, betesmarken och en liten hjord med mjölkkor.

Fars brev var verkligen till välsignelse för vår familj. För oss barn tycktes de komma från andra sidan jordklotet, men de kom bara från Springfield i Massachusetts, Chicago i Illinois och från Cedar Rapids och Marshalltown i Iowa. Ja, tack vare vår fars mission ingöts i vårt hem en missionärsanda som aldrig lämnade det.

Senare växte familjen till elva barn – sju söner och fyra döttrar. Alla sju söner verkade som missionärer, några av dem två eller tre gånger. Senare utförde två döttrar och deras män en heltidsmission. De två andra systrarna, båda änkor – en åttabarnsmamma och den andra tiobarnsmamma – verkade tillsammans på mission i Birmingham i England.

Det är ett arv som fortfarande är till välsignelse för familjen Benson, ända in i tredje och fjärde generationen. Var inte detta en sann kärleksgåva?”⁵

Hans tjänande i kyrkan som ung man

Inspirerad av sina föräldrars föredöme och motiverad av sin egen önskan att hjälpa till med att bygga upp Herrens rike på jorden, tackade Ezra Taft Benson entusiastiskt ja till kallelser att tjäna. När han var 19 år gammal, bad hans biskop, som också var hans farfar, honom att tjäna som en av de vuxna ledarna för 24 unga män i församlingen. De unga männen deltog i Boy Scouts of America, och Ezra verkade som assisterande scoutledare.

I den kallelsen var ett av Ezras många ansvar att hjälpa de unga männen att sjunga i kör. Under hans ledning vann de unga männen en tävling mot körer från andra församlingar i staven, och kvalificerade sig därmed för en regionstävling. För att motivera dem att öva och sjunga så gott de kunde, lovade Ezra dem att om de vann regionstävlingen, skulle han ta med dem på en 6-milavandring över bergen till en sjö. Planen fungerade – de unga männen från Whitney vann.

”Vi började planera vår vandring, berättade president Benson, ”och under mötet räckte en liten 12-åring upp handen och sade mycket formellt: ’… Jag skulle vilja komma med ett förslag.’ … Jag sade: ’Ok, vadå?’ Han sade: ’Jag vill föreslå, för att vi inte ska behöva tänka på kammar och borstar på den här vandringen, att vi alla klipper av oss håret.’”

Till slut gick alla unga män med på att klippa håret kort som förberedelse för sin vandring. De kände större entusiasm för förslaget när en av dem föreslog att scoutledarna också skulle klippa håret. President Benson fortsatte:

”Två scoutledare satte sig i frisörstolen medan frisören muntert drog över deras huvuden med saxen. När han började bli färdig, sade han: ’Om ni killar låter mig raka av er håret, så gör jag det gratis.’ Och så vi gav oss iväg på vandringen – 24 kortklippta pojkar och två scoutledare med rakade huvuden.”

När han tänkte tillbaka på sina upplevelser med de unga männen i sin församling, sade president Benson: ”Något som är en källa till glädje när man arbetar med pojkar är det faktum att man blir belönad allt eftersom. Man får tillfälle att se resultaten av sitt ledarskap dagligen när man arbetar med dem genom åren och ser dem växa upp till ståndaktiga män som ivrigt finner sig i sina utmaningar och ansvar. Sådan tillfredsställelse kan inte köpas till något pris, den måste förtjänas genom tjänande och hängivenhet. Så underbart att få bidra aldrig så litet till att hjälpa pojkar att bli män, verkliga män.”⁶

President Benson glömde aldrig dessa unga män, och han ansträngde sig att hålla kontakt med dem. Många år efter den där 6-milavandringen, besökte han Whitneys församling som medlem av de tolv apostlarnas kvorum, och talade med en liten skara av dem. De kunde berätta för honom att 22 av de 24 hade förblivit trofasta mot kyrkan. De hade tappat kontakten med de andra två. President Benson hittade så småningom dessa två män, hjälpte dem att bli aktiva i kyrkan igen, och utförde deras tempelbeseglingar.⁷

Uppvaktningen av Flora

På hösten 1920 begav sig Ezra till Logan i Utah, ungefär 4 mil från Whitney, för att skriva in sig vid Utah Agricultural College (numera Utah State University). Han var tillsammans med några vänner när en ung kvinna fångade hans blick. Han berättade senare:

”Vi var i närheten av mejerierna när en ung kvinna – mycket tilldragande och vacker – körde förbi med sin lilla bil på väg till mejeriet för att köpa litet mjölk. När pojkarna vinkade åt henne vinkade hon tillbaka. Jag frågade: ’Vem är den där flickan?’ De svarade: ’Det är Flora Amussen.’

Jag sade till dem: ’Vet ni vad, jag fick just en känsla av att jag kommer att gifta mig med henne.’”

Ezras vänner skrattade åt hans uttalande och sade: ”Hon är för populär för en bondpojke.” Men han lät sig inte avskräckas. ”Det gör det hela intressantare”, svarade han.

Flora Amussen, innan hon gifte sig med Ezra Taft Benson

Inte långt efter detta samtal, träffades Flora och Ezra för första gången i Whitney, där hon hade fått en inbjudan att hälsa på en av Ezras kusiner. Och strax därefter bjöd Ezra henne till en dans. Hon tackade ja, och andra träffar ledde till vad de senare kallade en ”underbar uppvaktning”. Men deras uppvaktning avbröts – och förbättrades på många sätt – när Ezra mottog en kallelse att verka som heltidsmissionär i den brittiska missionen.

Som förberedelse inför sin mission, talade Ezra och Flora om sitt förhållande. De ville att deras vänskap skulle fortsätta, men de insåg också att Ezra behövde vara en hängiven missionär. ”Innan jag åkte, hade Flora och jag beslutat oss för att bara skriva [brev] en gång i månaden”, sade han. Vi bestämde oss också för att våra brev skulle handla om uppmuntran, tillit och nyheter. Och så blev det.”⁸

Två missionärer

Den brittiska missionen, som hade varit ett sådant fruktsamt fält för de tidiga sista dagars heliga missionärerna, var annorlunda för äldste Benson och hans kamrater. Motståndare på de brittiska öarna, inklusive en del präster, hade rört upp ett utbrett hat mot sista dagars heliga genom att publicera antimormonska artiklar, romaner, teaterstycken och filmer. Äldste Benson blev utan tvekan ledsen över människors bittra känslor mot det återställda evangeliet, men han tillät inte sådana prövningar att försvaga hans tro. Faktum är att han skrev i sin dagbok om hur lokala ungdomar hånade honom och hans kamrater genom att skrika ”mormoner!”. Hans outtalade svar var: ”Tack, Herre, för att jag är en.”⁹

Förutom att dela med sig av evangeliet till människor som inte var medlemmar i kyrkan, verkade äldste Benson som prästadömsledare och kamrer bland de sista dagars heliga i Storbritannien. Dessa varierande möjligheter att tjäna ledde till ljuvliga upplevelser, i stark kontrast till de svårigheter han ofta mötte. Äldste Benson döpte och konfirmerade ett fåtal personer, och han hjälpte många fler att komma närmare Herren. Han berättade till exempel om ett tillfälle när han, på ett speciellt möte som anordnats av trofasta medlemmar i kyrkan, vägleddes av Anden att tala på ett sätt som hjälpte vänner till medlemmar att få ett vittnesbörd om att Joseph Smith var en Guds profet.¹⁰ Han skrev att han och en kamrat en gång gav en prästadömsvälsignelse till en allvarligt sjuk kvinna som tillfrisknade ungefär tio minuter senare.¹¹ Han gladde sig när han, som kamrer, hittade heliga vilkas namn fanns i kyrkans uppteckningar men som hade tappats bort av lokala ledare.¹² Han fick värdefull ledarutbildning av två missionspresidenter som även var medlemmar i de tolv apostlarnas kvorum: Äldste Orson F. Whitney och David O. McKay.

Äldste Benson var tacksam för Herrens beskydd medan han predikade evangeliet. En kväll omringades han och hans kamrat av en hop män som hotade att kasta dem i floden. Han bad tyst om hjälp. Då, berättade han senare, ”knuffade en kraftigt byggd karl sig fram till mig. Han såg mig rakt i ögonen och sade med stark och klar stämma: ’Unge man, jag tror på varje ord du sade ikväll.’ När han talade skingrades de som stod närmast mig. Det var för mig ett direkt bönesvar. Sedan dök en brittisk bobby [polis] upp.”¹³

När äldste Benson inte aktivt tjänade andra, höll han sig igång genom att ’sluka Mormons bok’, speciellt Mosiahs söners missionsupplevelser.”¹⁴ Han fick också tröst och stöd genom brev hemifrån, som han sade att han ”läste om och om igen”. När han såg tillbaka på sin mission, sade han: ”Mor och far utgöt sina hjärtan till mig i brev, och var till stor styrka för mig som ung man. Floras [brev] var fulla av ande och uppmuntran, aldrig sentimentala grejer. Jag tror att det, mer än något annat, fick min kärlek och uppskattning för henne att växa.”¹⁵

Äldste Benson avlöstes från sin heltidsmission den 2 november 1923. Han ville inte resa därifrån och sade att den ”svåraste delen av hans mission” var att ta farväl av de ”kära, goda heliga” i Storbritannien.¹⁶ Men han gladde sig ändå åt att få återförenas med sin familj, och han såg fram emot att få träffa Flora.

Flora såg också fram emot att få träffa Ezra. Men hon såg inte bara fram emot den förestående möjligheten att få umgås med honom. Hon såg verkligen framåt – mot hans framtid och hans potential. Ända sedan hon var i tonåren hade hon hävdat att hon ville ”gifta sig med en bonde”,¹⁷ och hon var nöjd med Ezras uppenbara önskan att slå sig ner på familjens gård i Whitney i Idaho. Men hon ansåg att han behövde avsluta sin utbildning först. Hon sade senare: ”[Jag] bad och fastade för att Herren skulle hjälpa mig få veta hur jag kunde hjälpa honom att vara till största nytta för sina medmänniskor. Det gick upp för mig att om biskopen tyckte att jag var värdig, [skulle han] kalla mig till en mission. Kyrkan kom först för Ezra, så jag visste att han inte skulle ha några invändningar mot det.”¹⁸

Ezra blev förvånad då, efter att han och Flora hade börjat uppvakta varandra igen, hon talade om för honom att hon tackat ja till en kallelse att verka som missionär på Hawaiiöarna. Hon avskildes den 25 augusti 1924, och reste iväg följande dag. Strax efter hennes avresa, skrev Ezra i sin dagbok: ”Vi var båda glada för vi kände att mycket väntade oss i framtiden och att vi skulle kompenseras för denna separation senare. Det är dock svårt att se sina förhoppningar krossas. Men även om vi ibland grät över det, mottog vi en visshet från honom om att allt var till det bästa.”¹⁹

Det var verkligen till det bästa. Flora var, enligt hennes missionspresident ”en mycket bra och energisk missionär”²⁰ som gav sitt ”hjärta, sin själ, sin tid och sina talanger till Herrens verk”.²¹ Hon ansvarade för Primärföreningen i några områden i sin mission, undervisade barn på en grundskola, tjänade i templet och deltog i ansträngningar att stärka lokala sista dagars heliga. Hon verkade också en tid som missionärskamrat till sin mor, Barbara Amussen, som var änka och hade kallats till en korttidsmission. Tillsammans mötte mor och dotter en man som tidigare hade anslutit sig till kyrkan i USA på grund av Floras far Carl Amussens ansträngningar. Denne omvände man hade sedan dess blivit inaktiv i kyrkan, men Flora och hennes mor tog kontakt med honom och hjälpte honom att återvända till kyrkan.²²

Medan Flora var borta, höll sig Ezra sysselsatt. Han och hans bror Orval köpte familjens gård och fortsatte sin utbildning. Under en tid studerade Ezra på Brigham Young-universitetet i Provo, medan Orval stannade kvar i Whitney för att ta hand om gården. De kom överens om att Ezra skulle återvända till gården efter avslutade studier medan Orval utförde en mission och avslutade sin utbildning. Fast besluten att snabbt bli färdig på BYU, gjorde Ezra upp en ambitiös studieplan. Han deltog också i sociala tillställningar på universitetet, som danser, fester och teaterproduktioner.

Ezra Taft Benson när han tog examen vid Brigham Young-universitetet 1926

Även om Ezra framröstades som ”BYU:s populäraste man” under sitt sista skolår, kunde ingen stjäla hans uppmärksamhet från Flora. Senare sade han att när hon slutfört sin mission i juni 1926, var han ”angelägen” om att få träffa henne, även om han insisterade på att han inte hade ”väntat” på att hon skulle komma tillbaka.²³ Han tog examen med högsta betyg bara några månader innan hon kom tillbaka.

Början på deras liv tillsammans

En månad efter att Flora kommit hem från sin mission, tillkännagav hon och Ezra sin förlovning. En del människor fortsatte att ifrågasätta Floras omdöme. De förstod inte varför någon som var så bildad, förmögen och populär kunde nöja sig med en bondpojke. Men hon fortsatte att framhålla att hon ”alltid hade velat gifta sig med en bonde”.²⁴ Ezra var ”praktisk, förnuftig och pålitlig”, sade hon. Och, sade hon: ”Han var älskvärd mot sina föräldrar, och jag visste att om han respekterade dem så skulle han respektera mig.”²⁵ Hon insåg att han var en ”oslipad diamant” och hon sade: ”Jag ska göra allt jag förmår för att hjälpa honom att bli känd för sin godhet, inte bara i det här lilla samhället, utan i hela världen.”²⁶

Flora och Ezra beseglades den 10 september 1926 i templet i Salt Lake City av äldste Orson F. Whitney i de tolv apostlarnas kvorum. Den enda festligheten efter vigseln var en frukost för släkt och vänner. Efter frukosten gav sig det nya paret omedelbart av i sin T-Ford pickup till Ames i Iowa där Ezra blivit antagen till ett teknologie magisterprogram i jordbruksekonomi på Iowa State College of Agriculture and Mechanical Arts (numera Iowa State University of Science and Technology).

En stor del av deras färd gick på grusvägar och genom glest befolkade områden. Längs vägen tillbringade de åtta nätter i ett otätt tält. När de kom fram till Ames, hyrde de en lägenhet ett kvarter från collegeområdet. Lägenheten var liten, och Bensons delade utrymmet med en stor kackerlacksfamilj, men Ezra sade att ”den såg ut som den mysigaste lilla stuga man kan föreställa sig”.²⁷ Ännu en gång hängav Ezra sig åt sin utbildning. Inom ett år, efter otaliga timmar av studier, föreläsningar och rapporter, tog han sin magisterexamen. Paret, som nu väntade sitt första barn, återvände till familjens gård i Whitney.

Balansen mellan karriärmöjligheter och kallelser i kyrkan

När Bensons återvände till Whitney, ägnade Ezra sig helt åt den dagliga driften på gården, vilket innebar att mjölka kor, föda upp grisar och kycklingar och att odla sockerbetor, spannmål, alfalfa och andra grödor. Orval kallades att verka som heltidsmissionär i Danmark.

Mindre än två år senare erbjöd lokala regeringsämbetsmän Ezra en tjänst som länets jordbruksrepresentant. Uppmuntrad av Flora tackade Ezra ja till tjänsten, trots att det innebar att de måste lämna gården och flytta till den närbelägna staden Preston. Han anställde en lokal bonde att sköta gården tills Orval kom tillbaka.

I Ezras nya ansvar ingick det att ge råd till lokala bönder i frågor som påverkade deras produktivitet. Mer än något annat, kände han att bönderna behövde bättre kunskap om marknadsföring – något som blev allt viktigare efter att den stora depressionen utbröt, och något som han, med sin utbildning i jordbruksekonomi, kunde erbjuda. Han uppmanade bönderna att delta i kooperativa bondeföreningar, vilket skulle hjälpa dem att spara pengar och få bästa priset på arbetskraft.²⁸

Ezras förmågor som jordbruksledare ledde till andra anställningsmöjligheter. Från 1930 till 1939 arbetade han som jordbruksekonom och specialist vid University of Idaho Extension Division i Boise, huvudstaden i staten Idaho. Han gjorde ett avbrott i det ansvaret mellan augusti 1936 och juni 1937 då Bensons flyttade till Kalifornien så att Ezra kunde studera jordbruksekonomi på University of California i Berkeley.

Trots betungande ansvar på arbetet och hemma, avsatte Ezra och Flora Benson tid till att tjäna i kyrkan. I Whitney, Preston och Boise kallades de att undervisa och leda ungdomar.²⁹ De tog entusiastiskt emot dessa kallelser med en tro på att ”de unga är vår framtid”.³⁰ Ezra fick också möjlighet att hjälpa till med det lokala missionsarbetet.³¹ I Boise kallades Ezra att verka som rådgivare i stavspresidentskapet. Han fortsatte att verka i den kallelsen även under den tid när han och hans familj bodde i Kalifornien. Boises stav växte snabbt, och i november 1938 delade äldste Melvin J. Ballard, i de tolv apostlarnas kvorum, staven i tre stavar. Ezra Taft Benson kallades att verka som en av stavspresidenterna.

I januari 1939, blev Ezra förvånad när han erbjöds positionen som verkställande sekreterare för National Council of Farmer Cooperatives i Washington, D.C. Han frågade Flora vad hon tyckte om denna möjlighet. Eftersom han bara två månader tidigare hade blivit avskild som stavspresident, kontaktade han också första presidentskapet för att be dem om råd. De uppmuntrade honom att tacka ja till positionen, så han och hans familj tog farväl av sina vänner i Boise i mars 1939 och flyttade till Bethesda i Maryland, nära Washington, D.C. I juni 1940 kallades han att verka som stavspresident igen, denna gång i den nyorganiserade Washingtons stav i Washington, D.C.

En kärleksfull, enad familj

Ezra och Flora Benson kom alltid ihåg den eviga betydelsen av sitt förhållande till varandra och sitt förhållande till sina barn, sina åldriga föräldrar och sina syskon. Deras fokus på att hålla familjen enad var mer än en pliktkänsla. De älskade verkligen varandra och de ville vara tillsammans – i detta livet och i evigheten.

Ezras många ansvar i ämbetena i kyrkan och i sina yrkesuppdrag, tog honom ofta bort från hemmet. Ibland underströks detta faktum av de små barnens uttryckssätt. När han, till exempel gav sig iväg till ett möte i kyrkan en söndag, sade dottern Barbara: ”Hejdå, pappa. Och kom tillbaka igen och hälsa på oss någon gång.”³² Det var en utmaning för Flora att uppfostra deras sex barn när hennes man var borta så ofta, och ibland medgav hon att hon kände sig ”ensam och lite missmodig”.³³ Men trots allt trivdes hon i sin roll som maka och mor, och hon gladdes åt sin makes hängivenhet till Herren och till familjen. I ett brev till Ezra skrev hon: ”Som vanligt har dagarna som gått sedan du for känts som månader. … [Men] om alla män … älskade och efterlevde sin religion som du gör, skulle det inte finnas mycket sorg [och] lidande. … Du är alltid så hängiven mot din familj och alltid redo att hjälpa de nödställda.”³⁴

Ezra visade denna hängivenhet närhelst han var hemma. Han tog sig tid att skratta och leka med sina sex barn, att lyssna på dem, fråga om deras åsikt i viktiga frågor, undervisa om evangeliet, hjälpa till med hushållssysslor och umgås med var och en av dem på tu man hand. Barnen fann tröst och styrka i sina föräldrars enade kärlek till dem. (På grund av att familjen var så viktig för Ezra Taft Benson, innehåller den här boken två kapitel med hans lärdomar i ämnet. Dessa kapitel, med titeln ”Äktenskapet och familjen – instiftade av Gud” och ”Fäders och mödrars heliga kallelse” innehåller minnen som barnen Benson har av sitt kärleksfulla barndomshem.)

Kallelsen till apostel

På sommaren 1943, lämnade Ezra Maryland med sin son Reed för att besöka flera jordbrukskooperativ i Kalifornien, vilket ingick i hans ansvar i National Council of Farmer Cooperatives. Han planerade också att träffa ledare i kyrkan i Salt Lake City och besöka släktingar i Idaho.

Den 26 juli, efter att ha uppnått syftena med resan, återvände de till Salt Lake City innan de begav sig hemåt. De fick veta att president David O. McKay, som Ezra hade träffat knappt två veckor tidigare, hade sökt honom. Ezra ringde till president McKay, som berättade för honom att president Heber J. Grant, som då var kyrkans president, ville träffa honom. Ezra och Reed kördes till president Grants sommarhem, några minuter från centrala Salt Lake City. När de kom fram ”blev Ezra omedelbart visad till president Grants sovrum, där den åldrige profeten vilade. På presidentens uppmaning stängde Ezra dörren och gick fram och satte sig på en stol bredvid sängen. President Grant tog Ezras högra hand i sina båda händer och med ögon fyllda av tårar sade han i all enkelhet: ’Broder Benson, av hela mitt hjärta gratulerar jag dig och ber att Guds välsignelser ska vara med dig. Du har utsetts att bli den yngste medlemmen i de tolv apostlarnas råd.’”³⁵

I sin dagbok återgav Ezra upplevelsen:

”Tillkännagivandet kändes otroligt och överväldigande. I flera minuter kunde jag bara säga: ’Åh, president Grant, det är inte möjligt!’, vilket jag måste ha upprepat flera gånger innan jag kunde samla mina tankar tillräckligt mycket för att inse vad som hade hänt. … Han höll min hand en lång stund medan vi båda fällde tårar. … I över en timme var vi ensamma tillsammans, och större delen av tiden höll vi varmt varandras händer. Trots att [han var] svag, var hans sinne klart och vaket, och jag var djupt imponerad av hans fina, vänliga och ödmjuka ande då han tycktes blicka in i min själ.

Jag kände mig så ytterst svag och ovärdig att hans ord av tröst och uppmuntran var dubbelt uppskattade. Bland annat sade han: ’Herren har ett sätt att stärka de män som han kallar till ledarpositioner.’ När jag i min svaghet förmådde säga att jag älskade kyrkan, sade han: ’Vi vet det, och Herren vill ha män som ger allt åt hans verk.’”³⁶

Efter denna intervju, togs Ezra och Reed till president McKays hem. På vägen dit berättade Ezra ingenting om sin upplevelse med president Grant, och Reed frågade inte. När de kom fram till familjen McKays hem, berättade president McKay för Reed vad som hade hänt. Sedan omfamnade Ezra och Reed varandra.

Ezra kände sig rastlös den kvällen när han och Reed påbörjade sin tågresa hem. Nästa dag ringde han Flora och berättade för henne om sin kallelse till apostel. ”Hon berättade hur underbart det kändes för henne och uttryckte sitt fulla förtroende för att jag skulle klara av det”, sade han. ”Jag fick ny tillförsikt när jag talade med henne. Hon har alltid haft större tilltro till mig än vad jag själv haft.”³⁷

Under de påföljande veckorna ordnade Ezra och Flora för flytten till Utah, och Ezra gjorde allt han kunde för att göra övergången smidig för sin efterträdare på National Council of Farmer Cooperatives. Han och Spencer W. Kimball inröstades som medlemmar i de tolv apostlarnas kvorum den 1 oktober 1943, och de ordinerades till apostlar den 7 oktober. Äldste Kimball ordinerades först.

Därmed påbörjades äldste Ezra Taft Bensons verksamhet som ett av de ”särskilda vittnena om Kristi namn i hela världen” (L&F 107:23).

De tolv apostlarnas kvorum, någon gång mellan oktober 1950 och april 1951. Stående, från vänster till höger: Delbert L. Stapley, Henry D. Moyle, Matthew Cowley, Mark E. Petersen, Harold B. Lee, Ezra Taft Benson, Spencer W. Kimball. Sittande, från vänster till höger: John A. Widtsoe, Stephen L Richards, David O. McKay, president för de tolv apostlarnas kvorum, Joseph Fielding Smith, tillförordnad president, Joseph F. Merrill, Albert E. Bowen.

Utdelning av mat, kläder och hopp i Europa efter andra världskriget

Den 22 december 1945 kallade president George Albert Smith, dåvarande president för kyrkan, till ett särskilt möte för första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum. Han tillkännagav att första presidentskapet hade känt sig inspirerade att skicka en apostel att presidera över den europeiska missionen och överinse kyrkans insatser där. Andra världskriget hade upphört tidigare det året, och många europeiska nationer hade just börjat hämta sig från krigets vitt spridda, överväldigande förstörelse. Första presidentskapet kände att äldste Ezra Taft Benson var rätt man att utföra uppgiften.

Denna nyhet kom som en ”stor chock” för äldste Benson, som var kvorumets nyaste och yngste medlem. Precis som sin fars missionskallelse 34 år tidigare, skulle detta uppdrag kräva att han åtskildes från sin unga familj. Första presidentskapet kunde inte säga hur länge han skulle vara borta. Men de försäkrade honom att hans hustru och barn skulle stödja honom, och han uttryckte sin fullkomliga villighet att tjäna.³⁸ Han beskrev senare det uppdrag han tackat ja till:

”Dess omfattning kändes överväldigande. De [första presidentskapet] gav oss ett fyrfaldigt uppdrag: För det första att tillgodose de andliga behoven i kyrkan i Europa. För det andra att se till att mat, kläder och sängkläder skulle bli tillgängliga för våra lidande heliga i alla delar av Europa. För det tredje, att leda omorganisationen av olika missioner i Europa, och, för det fjärde, att bana väg för missionärer att återvända till dessa länder.”³⁹ Men president Smith gav honom detta trösterika löfte: ”Jag är inte alls bekymrad för din skull. Du kommer att vara precis lika trygg där som var som helst i världen om du tar hand om dig, och du kommer att utföra ett storslaget arbete.”⁴⁰

Äldste Benson beskrev hur det var att berätta nyheten för sin hustru och familj: ”I ett underbart samtal med min hustru som gjorde stort intryck på mig, vilket helgades av tårar, uttryckte Flora kärleksfull tacksamhet och försäkrade mig sitt helhjärtade stöd. Under middagen berättade jag för barnen, som blev förvånade, intresserade och visade sig fullkomligt lojala.”⁴¹

När äldste Benson och hans kamrat, Frederick W. Babbel, kom till Europa, blev de sorgsna när de såg sjukdomarna, fattigdomen och förödelsen omkring sig. Äldste Benson berättade till exempel i ett brev till Flora om mödrar som blev tacksamma över att få gåvor i form av tvål, nål och tråd och en apelsin. De hade inte sett något sådant på flera år. Äldste Benson kunde se att de, med de magra ransoner de tidigare fått, hade ”svultit sig själva för att försöka ge mer till sina barn i en sann anda av moderskap”.⁴² Han berättade om kyrkomöten i ”sönderbombade byggnad[er]” och i ”nästan totalt mörker”.⁴³ Han berättade om flyktingar – ”fattiga, oönskade själar, … drivna från det som en gång var deras lyckliga hem till okända destinationer”.⁴⁴ Han berättade också om underverk mitt i krigets dystra efterdyningar.

Ett underverk syntes tydligt i de sista dagars heligas liv i hela Europa. På vägen dit undrade äldste Benson hur de heliga skulle ta emot honom. ”Skulle deras hjärtan vara fyllda av bitterhet? Skulle det finnas hat där? Skulle de ha blivit bittra på kyrkan? Han inspirerades av det han fann:

När jag såg på deras uppåtvända ansikten, bleka och magra, och trots att många av dessa heliga var klädda i trasor och några var barfota, kunde jag se trons ljus i deras ögon när de bar vittne om gudomligheten i detta stora verk i de sista dagarna och uttryckte sin tacksamhet för Herrens välsignelser.

Vi fann att våra medlemmar hade kämpat vidare på ett förunderligt sätt. Deras tro var stark, deras hängivenhet större och deras lojalitet oöverträffad. Vi fann nästan ingen bitterhet eller förtvivlan. Där fanns en anda av vänskap och broderskap som sträckte sig från mission till mission, och när vi reste omkring, bad de heliga oss att hälsa till deras bröder och systrar i andra länder trots att deras länder bara några månader tidigare legat i krig med varandra.” Till och med flyktingar ”sjöng Sions sånger … innerligt” och ”knäböjde tillsammans morgon och kväll och bar vittnesbörd om evangeliets välsignelser”.⁴⁵

Ett annat underverk var styrkan i kyrkans välfärdsprogram. Denna insats, som påbörjats tio år tidigare, räddade livet på många sista dagars heliga i Europa. De heliga välsignades eftersom de själva hade tagit emot principen för välfärd. De hjälpte varandra i sin nöd genom att dela med sig av mat, kläder och andra förnödenheter, och de anlade till och med planteringar i sönderbombade byggnader. De blev också välsignade genom att sista dagars heliga i andra delar av världen donerade varor för att hjälpa dem – uppskattningsvis 2000 ton förnödenheter. Äldste Benson berättade om ledare i kyrkan som grät vid åsynen av basala matvaror som de kunde dela ut till lokala medlemmar, och han sade att han stod inför församlingar i vilka det uppskattades att 80 procent av de kläder som bars hade skickats genom välfärdsprogrammet.⁴⁶ I ett generalkonferenstal som han gav strax efter sin hemkomst, sade han: ”Mina bröder och systrar, behöver ni fler bevis på behovet av detta program och dess inspirerade ursprung? … Jag säger till er att Gud leder det här programmet. Det är inspirerat!”⁴⁷

Äldste Benson, till höger, inspekterar välfärdshjälp i Bergen i Norge.

Äldste Benson och broder Babbel upplevde ännu ett återkommande underverk när Herren banade vägen för dem att resa genom Europas krigshärjade nationer. Gång på gång bad äldste Benson militära officerare om tillstånd att resa in i vissa regioner för att träffa de heliga och dela ut förnödenheter. Gång på gång fick han ungefär samma svar från dessa ledare och andra: ”Inser ni inte att det har varit krig här? Inga civila tillåts resa in.” Och gång på gång, efter att ha sett dessa ledare i ögonen och lugnt förklarat sitt uppdrag, fick han och broder Babbel tillstånd att resa omkring och utföra det som Herren sänt dem att göra.⁴⁸

Efter ungefär elva månader, ersattes äldste Benson av äldste Alma Sonne, assistent till de tolv, som verkade i Europa med sin hustru Leona. Broder Babbel stannade kvar för att hjälpa paret Sonne. Från det att äldste Benson lämnade Salt Lake City den 29 januari 1946 fram till sin hemkomst den 13 december 1946, hade han färdats totalt nästan tio tusen mil. Äldste Benson kände att uppdraget varit en framgång, men han var snar att säga: ”Jag känner till källan till den framgång som åtföljde vårt arbete. Inte en enda gång har jag känt att det skulle ha varit möjligt för mig eller mina medarbetare att utföra det uppdrag som vi tilldelats utan den Allsmäktiges vägledande kraft.”⁴⁹ Uppdragets framgång kunde ses i den nyorganiserade och växande kyrkan i de europeiska nationerna. Framgången kunde också ses i de enskilda heligas liv – sådana som den man som en gång kom fram till president Thomas S. Monson många år senare på ett möte i Zwickau i Tyskland. Han bad president Monson att hälsa till Ezra Taft Benson. Sedan utbrast han: ”Han räddade mitt liv. Han gav mig mat att äta och kläder att bära. Han gav mig hopp. Gud välsigne honom!”⁵⁰

Patriotism, statsmannaskap och tjänstgöring i Förenta staternas regering

Medan äldste Benson var hemifrån, påmindes han om något som han hade värdesatt sedan sin ungdom: sitt medborgarskap i Amerikas förenta stater. Av sin far, George Taft Benson Jr. hade han lärt sig älska sitt hemland och de principer det grundlagts på. Han hade lärt sig att Förenta staternas konstitution – det dokument som låg till grund för nationens lagar – hade författats av inspirerade män. Han värdesatte rätten att rösta, och han glömde aldrig ett samtal han hade med sin far efter ett val. George hade öppet gett sitt stöd till en viss kandidat, och han hade även bett för denne man i familjens böner. När George fick veta att hans kandidat hade förlorat valet, hörde Ezra honom be för den man som hade vunnit. Ezra frågade sin far varför han bad för en kandidat som han inte hade valt. ”Min son”, svarade George, ”jag tror att han behöver våra böner mer än min kandidat skulle ha gjort.”⁵¹

I april 1948 gav äldste Benson sitt första av många generalkonferenstal som betonade Förenta staternas ”profetiska mission” och vikten av frihet. Han vittnade om att Herren förberett Förenta staterna ”som frihetens vagga” så att evangeliet kunde återställas där.⁵² ”Vi följer Fridsfursten”, lärde han mot slutet av talet, ”och vi bör åter viga våra liv åt att sprida sanning och rättfärdighet och bevara … självständigheten och friheten.”⁵³ I påföljande tal, talade han om Amerikas förenta stater som ”Herrens verksamhetsbas i dessa sista dagar”.⁵⁴

Äldste Benson varnade för hot mot friheten i Förenta staterna och i hela världen. Han uttalade sig ofta kraftfullt mot regeringssystem som ”skapats av människor och bygger på tvång”, ”vilka strider mot eviga principer”.⁵⁵ Han varnade också för andra inflytanden som hotar friheten, som omoralisk underhållning, bristande respekt för sabbatsdagen, självgodhet och falska läror.⁵⁶ Han uppmanade sista dagars heliga i hela världen att se till att visa och goda människor väljs till offentliga positioner.⁵⁷ Han förkunnade: ”Effektivt predikande av evangeliet kan bara blomstra i en atmosfär av frihet. Ja, säger vi alla, vi älskar frihet. Med det räcker inte. Vi måste värna om och vakta det som vi älskar. Vi måste rädda friheten.”⁵⁸

Den 24 november sattes äldste Bensons stora ord om patriotism på prov när han mottog en inbjudan att tjäna sitt land. Han hade rest till New York på inbjudan av Dwight D. Eisenhower, som just hade valts till Förenta staternas president. Den presidentvalde Eisenhower övervägde att be äldste Benson verka i sin regering – med andra ord, att vara en av hans främsta rådgivare – i befattningen som jordbruksminister för hela nationen. Äldste Benson kände sig hedrad av uppmärksamheten. ”Men”, sade han senare, ”jag ville inte ha uppdraget. … Ingen i sina sinnens fulla bruk, sade jag till mig själv, skulle vilja bli jordbruksminister i dessa tider. … Jag visste en del om det som befattningen innebar: de splittrande korseldarna, den intensiva stressen, de invecklade problemen. …

Men det var inte bara problemen och stressen som bekymrade mig. Vi lider alla av sådant. Som många andra amerikaner ville jag inte aktivt ge mig in i politiken. Visst ville jag se människor med höga ideal och god karaktär väljas och utses till regeringen, men det var en helt annan sak än att själv kasta mig in i det. …

Mest av allt var jag mer än nöjd med det arbete jag redan utförde som medlem i de tolvs råd. … Jag varken ville eller hade för avsikt att göra någon förändring.”⁵⁹

Innan han begav sig iväg för att träffa den nyvalde Eisenhower, rådfrågade äldste Benson David O. McKay, dåvarande president för kyrkan. President McKay sade till honom: ”Broder Benson, jag hyser inga tvivel. Om tillfället kommer i rätt anda tycker jag att du ska tacka ja.”⁶⁰ Detta direkta råd i kombination med äldste Bensons djupa önskan att ”verksamt kämpa för det [han] trodde på som amerikan”, gav upphov till vad han kallade en ”inre dialog”.⁶¹

När Eisenhower och äldste Benson träffades första gången, tog det inte lång tid för den valde presidenten att erbjuda äldste Benson befattningen som jordbruksminister. Äldste Benson räknade genast upp anledningar till varför han kanske inte var rätt man för jobbet, men den tillträdande president Eisenhower backade inte. Han sade: ”Vi har ett arbete att utföra. Ärligt talat ville jag inte bli president när jag började känna mig pressad. Men man kan inte vägra att tjäna Amerika. Jag vill ha dig i mitt lag, och du kan inte tacka nej.”⁶²

”Det avgjorde saken”, sade äldste Benson. Villkoren i president McKays råd hade uppfyllts. Även om jag kände att jag av min kyrka redan tagit emot det som i mina ögon var en större hedersbetygelse än en regering kunde förläna, påtog jag mig ansvaret att bli jordbruksminister och verka i inte mindre än två år – om han ville ha mig så länge.”⁶³

Omedelbart efter att han tackat ja till befattningen, gjorde äldste Benson den blivande president Eisenhower sällskap till en presskonferens, där hans utnämning tillkännagavs för nationen. Så snart konferensen var över, återvände han till sitt hotell. Han ringde Flora och berättade för henne att president Eisenhower hade utsett honom och att han tackat ja.

Hon svarade: ”Det visste jag att han skulle. Och jag visste att du skulle tacka ja.”

Han förklarade: ”Det innebär ett oerhört ansvar – och en hel del problem för oss båda.”

”Jag vet”, svarade hon, ”men det verkar vara Guds vilja”.⁶⁴

Äldste Benson svär eden som USA:s jordbruksminister inför överdomare Fred M. Vinson, medan president Dwight D. Eisenhower ser på

Som äldste Benson förväntat sig, var hans verksamhet som jordbruksminister en omtumlande upplevelse för honom och hans familj. Men han insisterade på att han inte försökte ”vinna en popularitetstävling” – att han bara ville ”verka för jordbruket och tjäna Amerika”⁶⁵ – och han följde sin personliga ed: ”Det är god strategi att stå upp för det som är rätt, även när det inte är populärt. Eller, kanske jag bör säga, speciellt när det inte är populärt.”⁶⁶ Det var tur för honom att han inte brydde sig om popularitet, för under det att han höll fast vid sina övertygelser, var han omväxlande mer eller mindre populär bland politiker och medborgare. Det fanns tider när folk ville avsätta honom från hans befattning som jordbruksminister.⁶⁷ Vid andra tillfällen sade man att han skulle vara ett bra val som Förenta staternas vicepresident.⁶⁸

Även i sin roll som regeringstjänsteman, var äldste Benson öppen med sina kristna värderingar, sitt vittnesbörd om det återställda evangeliet och sin hängivenhet till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Närhelst han ledde ett möte med sina medarbetare på jordbruksdepartementet, inleddes mötet med bön.⁶⁹ Han skickade skriftställen ur Mormons bok till president Eisenhower med profetior om Förenta staternas öde, och presidenten sade senare att han läst dem med ”stort intresse”.⁷⁰ Han gav också bort exemplar av Mormons bok till många andra av världens ledare.⁷¹ 1954 bad Edward R. Murrow, en framstående nyhetsreporter i USA, äldste Benson om tillstånd att få visa upp familjen Benson i ett teveprogram på fredagskvällar som hette ”Person to Person”. Äldste och syster Benson avböjde först, men gick senare med på det efter att ha lyssnat på sin son Reed, som såg denna inbjudan som ett bra tillfälle att missionera. Den 24 september 1954 kunde människor i hela nationen i direktsändning se en ej inrepeterad hemafton hemma hos Bensons. Mr. Murrow fick fler brev av uppskattning efter det programmet än han fått för något annat. Människor från hela landet och olika religiös bakgrund skrev för att tacka Bensons för deras strålande föredöme.⁷²

Äldste Benson verkade som jordbruksminister i åtta år, under hela den tid som president Eisenhower styrde USA. President McKay sade att äldste Bensons arbete ”för alltid skänkt kyrkan och nationen gott anseende”.⁷³ Äldste Benson såg tillbaka på dessa år i nationens strålkastarsken och sade: ”Jag älskar detta fantastiska land. Det har varit en ära att få tjäna det.”⁷⁴ Han sade också: ”Om jag var tvungen att göra om det skulle jag i stort sett följa samma väg.”⁷⁵ Då han såg fram emot sin fortsatta verksamhet som apostel, sade han: ”Nu ska jag viga min tid till det enda jag älskar mer än jordbruk.”⁷⁶

Även om äldste Bensons verksamhet i regeringen avslutades 1961, fortsatte han att älska sitt land och frihetens princip. I många av sina konferenstal fokuserade han på dessa frågor. Han sade att Amerikas förenta stater var ”ett land jag älskar av hela mitt hjärta”.⁷⁷ Han sade också: ”jag värnar om patriotism och kärleken till det egna landet i alla länder.”⁷⁸ När han rådde alla sista dagars heliga att älska sina länder, lärde han: ”Patriotism är mer än flaggviftande och modiga ord. Det är hur vi bemöter olika frågor i samhället. Låt oss åter hänge oss som patrioter i ordets sanna bemärkelse.”⁷⁹ ”Till skillnad från den politiske opportunisten, sätter den sanne statsmannen principer framför popularitet och arbetar på att de politiska principer som är visa och rättvisa ska vinna popularitet.”⁸⁰

Ett särskilt vittne om Kristi namn

Som en Herrens Jesu Kristi apostel, lydde äldste Ezra Taft Benson budet att ”gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen” (Mark. 16:15) och att ”öppna dörren genom att kungöra Jesu Kristi evangelium” (L&F 107:35). Han verkade i många delar av världen genom att resa runt i missioner och undervisa människor.

Han uppskattade privilegiet att få träffa sista dagars heliga. I ett generalkonferenstal, sade han: ”Jag har ibland sagt till min hustru, när jag kommit hem efter att ha besökt stavarna, att jag inte vet precis hur det kommer att vara i himlen, men jag kan inte föreställa mig något finare där än att få glädjen att umgås med det slags män och kvinnor som jag träffar i ledarskapet i Sions stavar och församlingar och missionerna på jorden. Vi är sannerligen rikt välsignade.”⁸¹ I ett annat tal sade han: ”Det finns en sann anda av broderskap och samhörighet i kyrkan. Det är något mycket kraftfullt, aningen ogripbart, men mycket verkligt. Jag känner det och det gör också mina bröder när vi reser omkring bland stavar och församlingar i Sion och missioner på jorden. … Det finns alltid en känsla av samhörighet och broderskap. Den är en av de ljuvliga ting som medlemskap i kyrkan och Guds rike medför.”⁸²

Äldste Benson älskade också att vittna om Frälsaren för människor med andra trosuppfattningar. Till exempel, 1959 reste han iväg med syster Benson och fyra medlemmar i Förenta staternas jordbruksdepartement för att besöka sju länder, däribland Sovjetunionen. Även om han var där i egenskap av sin befattning som jordbruksminister, vidrörde hans apostoliska vittnesbörd mångas hjärtan. Han berättade:

”På vägen till flygplatsen [vår] sista kväll i Moskva, nämnde jag … för en av våra guider min besvikelse över att inte ha fått tillfälle att besöka en kyrka i Ryssland. Han utbytte några ord med chauffören, bilen svängde om mitt på avenyn och så småningom stannade vi till framför en gammal stuckaturbyggnad på en mörk, smal bakgata av kullersten inte långt från Röda torget. Det var den centrala Baptistkyrkan.

Det var en regnig och ruggig oktoberkväll och det var ganska kyligt ute. Men när vi gick in i kyrkan, upptäckte vi att den var fylld – människor stod i hallen, i entrén, till och med på gatan. Varje söndag, tisdag och torsdag, fick vi veta, kommer sådana mängder av människor.

Jag såg på människors ansikten. Många var medelålders och äldre, men förvånande många var unga. Ungefär fyra av fem var kvinnor, de flesta av dem hade hucklen på huvudet. Vi visades till en plats bredvid predikstolen. …

Pastorn talade några ord, och sedan spelade orgeln några toner och inledde en psalm som hela församlingen stämde in i. Att få höra 1500 röster ljuda där, är något av det mest gripande jag upplevt i hela mitt liv. I vår gemensamma tro som kristna välkomnade de oss på ett sätt som överbryggade alla olikheter i språk, statsskick och historia. Under mitt försök att återfå fattningen i denna känslosamma stund, bad pastorn mig, genom en tolk som stod där, att tala till församlingen.

Jag kämpade hårt en stund med att bemästra mina känslor tillräckligt för att tacka ja. Sedan sade jag, bland annat: ’Det var mycket vänligt av dig att be mig tala.

Jag vill hälsa till er från många miljoner kyrkobesökare i Amerika och världen över.’ Och plötsligt var det den mest naturliga sak i världen att tala till dessa medsyskon i Kristus om de heligaste sanningar som människan känner till.

Vår himmelske Fader är inte långt borta. Han kan stå oss mycket nära. Gud lever, jag vet att han lever. Han är vår Fader. Jesus Kristus, världens återlösare, vakar över den här jorden. Han visar vägen i allt. Var orädda, håll hans bud, älska varandra, be om fred och allt kommer att bli bra.’

Allt eftersom varje mening översattes till församlingen, såg jag kvinnorna ta sina näsdukar och, som någon uttryckte det, börja ’vifta dem liksom en mor som tar ett sista avsked av sin ende son’. De nickade energiskt på huvudet medan de mumlade da, da, da! (ja, ja ja!). Då först såg jag att till och med läktaren var fylld och många människor stod längs väggarna. Jag tittade ner på en gammal kvinna framför mig, med huvudet täckt av ett enkelt gammalt huckle, en sjal över axlarna och trons allvar i sitt rynkiga ansikte. Jag talade direkt till henne.

’Det här livet är bara en del av evigheten. Vi levde innan vi kom hit, som andebarn till Gud. Vi kommer att leva igen efter att vi lämnat det här livet. Kristus krossade dödens bojor och återuppstod. Vi kommer alla att uppstå.

Jag tror mycket starkt på bönen. Jag vet att det är möjligt att sträcka sig uppåt och nedkalla denna osynliga makt som ger oss kraft och är ett sådant ankare i nödens stund.’ För varje mening jag uttalade, nickade det gamla huvudet sitt bifall. Och gammal, svag och rynkig som hon var, var den gamla kvinnan vacker i sin hängivenhet.

Jag minns inte allt jag sade, men jag minns att jag kände mig upplyft, inspirerad av dessa mäns och kvinnors andäktiga ansikten vilka så ståndaktigt visade sin tro på den Gud som de tjänade och älskade.

Avslutningsvis sade jag: ’Jag vittnar för er, som en kyrkans tjänare sedan många år, att sanningen består. Tiden är på sanningens sida. Må Gud välsigna er och bevara er i alla ert livs dagar, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.’

Därmed avslutade jag detta trevande tal, eftersom jag inte kunde säga mer, och satte mig ner. Hela församlingen stämde då upp i en av min barndoms favoritpsalmer: ’Gud var’ med dig tills vi möts igen.’ Vi lämnade kyrkan medan de sjöng, och när vi gick nedför gången viftade de farväl med sina näsdukar – det verkade som om alla 1500 viftade åt oss när vi gick.

Jag har haft förmånen att tala inför många kyrkoskaror i alla delar av världen, men det jag upplevde vid det tillfället går nästan inte att beskriva. Jag skall aldrig glömma den kvällen så länge jag lever.

Sällan, om någonsin, har jag upplevt mänsklighetens enighet och människohjärtats outsläckliga längtan efter frihet så starkt som i det ögonblicket. …

Jag kom [hem] fast besluten att berätta om den här upplevelsen ofta – för den visar hur frihetens anda, broderskapets anda och religionens anda lever vidare trots alla ansträngningar att förgöra dem.”⁸³

President för de tolv apostlarnas kvorum

Den 26 december 1973, mottog äldste Benson den oväntade nyheten att kyrkans president, president Harold B. Lee, plötsligt avlidit. I och med president Lees bortgång intog rådgivarna i första presidentskapet sina platser i de tolvs kvorum. Fyra dagar senare avskildes Spencer W. Kimball som president för kyrkan, och Ezra Taft Benson avskildes som president för de tolv apostlarnas kvorum. Med detta ansvar åtog sig president Benson ytterligare administrativa plikter. Han presiderade vid kvorummöten varje vecka och samordnade brödernas arbete, däribland deras uppdrag att presidera vid stavskonferenser och besök i missioner, och att kalla stavspatriarker. Han hade också några handledningsansvar för andra generalauktoriteter. En administrativ personalgrupp tog hand om kontorssysslor för att hjälpa honom och de andra bröderna att organisera arbetet.⁸⁴

I ett möte med de tolvs kvorum, delade president Benson med sig av sina tankar om att verka som deras president: ”Jag har känt mig mycket bekymrad inför detta stora ansvar, men inte rädd, för jag vet att vi inte kan misslyckas i detta verk … om vi gör vårt bästa. Jag vet att vi har Herrens stöd, men det är en stor sak för mig att kallas till ledarskap över en sådan samling män som ni – särskilda vittnen om Herren Jesus Kristus.⁸⁵

President Benson förenade denna ödmjukhet med sin typiska djärvhet och uppmuntran till hårt arbete. Han delegerade ofta ansvar till andra så att de skulle få möjlighet att tjäna. Han förväntade sig att de som han ledde gjorde sitt bästa, precis som han förväntade av sig själv. Men även om han var krävande, var han vänlig. Han lyssnade till de andra brödernas åsikter och uppmuntrade till öppenhjärtiga diskussioner på kvorummötena. Äldsterna Boyd K. Packer, Russell M. Nelson och Dallin H. Oaks, som var nyligen tillkomna medlemmar i de tolvs kvorum under hans ledarskap, sade att han alltid uppmuntrade dem att dela med sig av sina tankar, även om deras åsikter skilde sig från hans.⁸⁶

Medlemmarna i de tolvs kvorum fick erfara att president Bensons ledarskap grundades på oföränderliga principer. Han sade till exempel gång på gång: ”Kom ihåg, bröder, att i detta verk är det Anden som är det viktiga.”⁸⁷ Och han hade en norm mot vilken han mätte alla kvorumets beslut – han frågade: ”Vad är bäst för riket?” Äldste Mark E. Petersen, som verkade med honom i de tolvs kvorum, sade: ”Svaret på den frågan har varit den avgörande beslutsfaktorn i varje viktig sak som lagts fram för president Ezra Taft Benson under hela hans liv.”⁸⁸

President för kyrkan

President Spencer W. Kimball gick bort den 5 november 1985, efter en längre tids sjukdom. Kyrkans ledarskap vilade nu på de tolv apostlarnas kvorum, med president Ezra Taft Benson som dess president och seniormedlem. Fem dagar senare, i ett högtidligt och vördnadsfullt möte som de tolvs kvorum hade i templet i Salt Lake City, avskildes president Benson som kyrkans president. Han inspirerades att be president Gordon B. Hinckley verka som hans förste rådgivare i första presidentskapet och president Thomas S. Monson att verka som hans andre rådgivare.

President Benson och hans rådgivare i första presidentskapet: President Gordon B. Hinckley (vänster) och president Thomas S. Monson (höger)

President Benson hade känt till president Kimballs ömtåliga hälsa, och han hade hoppats att hans väns fysiska styrka skulle återvända. ”Det här är en dag som jag inte hade förutsett”, sade president Benson på en presskonferens strax efter att han blivit avskild som president för kyrkan. ”Min hustru Flora och jag har haft en ständig bön om att president Kimballs dagar skulle förlängas på den här jorden och att han skulle få åtnjuta ännu ett mirakel. Nu när Herren har talat ska vi göra vårt bästa att under hans vägledning föra verket framåt på jorden.”⁸⁹

På sin första generalkonferens som president för kyrkan talade president Benson om det som skulle bli det han betonade mest för att föra Herrens verk framåt. ”Nu, i vår tid, har Herren uppenbarat behovet av att åter framhålla Mormons bok.”⁹⁰

Som medlem i de tolvs kvorum, hade president Benson upprepade gånger betonat vikten av Mormons bok.⁹¹ Som kyrkans president uppmärksammade han den ännu mer. Han förkunnade att ”hela kyrkan [var] under fördömelse” eftersom sista dagars heliga inte studerade Mormons bok tillräckligt eller inte tillräckligt hörsammade dess lärdomar. Han sade: ”Mormons bok har inte stått, och står ännu inte i centrum för våra personliga studier, vår undervisning i familjen, vår förkunnelse och vårt missionsarbete. I detta måste vi omvända oss.”⁹² Han citerade ofta profeten Joseph Smiths uttalande att människor ”kommer närmare Gud genom att följa dess lärosatser än genom någon annan bok”,⁹³ och han utvecklade det löftet. ”Det finns en kraft i boken”, sade han, ”som börjar flöda in i era liv i det ögonblick som ni allvarligt börjar studera boken”.⁹⁴ Han uppmanade sista dagars heliga att ”översvämma jorden och [sina] liv med Mormons bok”.⁹⁵

Överallt i kyrkan hörsammade de sista dagars heliga det här rådet från sin profet. På grund av det stärktes de, individuellt och som grupp.⁹⁶ President Howard W. Hunter sade: ”Kommer någon generation, däribland de ännu ofödda, att se tillbaka på president Ezra Taft Bensons ledarskap och inte omedelbart tänka på hans kärlek till Mormons bok? Kanske har ingen president i kyrkan sedan profeten Joseph Smith själv gjort mer för att undervisa om sanningarna i Mormons bok, att göra den till föremål för dagliga studier för kyrkans alla medlemmar, och att ’översvämma jorden’ med den.”⁹⁷

President Bensons vittnesbörd om Mormons bok var nära knutet till hans vittnesbörd om Jesus Kristus. I en tid när många människor förkastade ”Frälsarens gudomlighet”, framhöll han att ”denna gudomligt inspirerade bok [är] en slutsten i att bära vittne för världen att Jesus är Kristus”.⁹⁸ Allt sedan han ordinerats till apostlaskapet 1943, hade president Benson tjänat troget som vittne om att Frälsaren verkligen lever. Som president för kyrkan vittnade han om Jesus Kristus och hans försoning med förnyad kraft och iver. Han uppmanade de heliga att låta sig ”ledas av Kristus” och ”uppfyllas av Kristus”,⁹⁹ för att ”[leva] ett Kristus-inriktat liv”.¹⁰⁰ Om Frälsaren sade han: ”Jag älskar honom av hela min själ.”¹⁰¹

President Benson undervisade även om andra ämnen med iver och kraft. Han varnade för farorna med högmod. Han vittnade om familjens eviga betydelse. Han undervisade om principerna för tro och omvändelse och betonade behovet av hängivet missionsarbete.

Även om han inte talade om Amerikas förenta stater lika ofta som han hade gjort tidigare under sin verksamhet, uppmärksammade han 200-års jubileet av undertecknandet av Förenta staternas konstitution genom att tala om ämnet på kyrkans generalkonferens i oktober 1987. Och han fortsatte att älska frihet och sann patriotism i hela världen. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet jublade han åt nyheten att Berlinmuren hade fallit och att människor i Ryssland och Östeuropa fick större frihet och regeringar som var mer öppna för gudsdyrkan.¹⁰²

President Benson höll en rad tal för utvalda grupper av medlemmar i kyrkan. Med början i april 1986, förberedde han tal som riktade sig till unga män, unga kvinnor, mödrar, hemlärare, fäder, unga ensamstående män, unga ensamstående kvinnor, barn och äldre. Som president Howard W. Hunter sade: ”Han talade till alla och brydde sig om alla. Han talade till kvinnorna i kyrkan och till männen. Han talade till de äldre. Han talade till dem som var ensamstående, till dem som var unga, och han älskade att tala till barnen i kyrkan. Han gav underbara, personliga råd till alla medlemmar, oavsett deras personliga omständigheter. Dessa tal fortsätter att stödja och vägleda oss alla när vi ser tillbaka på dem under många år till.”¹⁰³

President Benson grät när han fick ett brev från en familj som hade påverkats av ett av dessa tal. I brevet förklarade en ung far att han och hans hustru hade sett på generalkonferensen på teve. Deras treårige son lekte i ett rum intill, där konferensen hördes på radion. Efter att ha hört president Bensons budskap till barnen, gick mamman och pappan in till det rum där deras son lekte. Den lille pojken ”berättade … ivrigt: ’Mannen på radio sade att också när vi gör misstag, älskar ändå vår himmelske Fader oss.’ Denna enkla mening”, skrev pappan, ”har gjort ett bestående, meningsfullt intryck på vår lille son. Än idag kan jag fråga honom vad president Benson sade och få samma entusiastiska svar. Det är en tröst för honom att veta, att han har en god och kärleksfull Fader i himlen.”¹⁰⁴

Strax efter generalkonferensen i oktober 1988, drabbades president Benson av en stroke som gjorde det omöjligt för honom att tala offentligt. Han närvarade vid generalkonferenser och andra offentliga sammankomster under en tid. Under konferenserna 1989 läste hans rådgivare upp de tal han förberett. Från och med 1990 förmedlade hans rådgivare hans kärlek till de heliga och citerade från hans tidigare tal. Konferensen i april 1991 var den sista han närvarade vid. Från den stunden var han fysiskt oförmögen att göra mer än att se konferensen på teve.¹⁰⁵

President Gordon B. Hinckley sade: ”Som man kunde förvänta sig, började hans kropp att försvagas av åldern. Han kunde inte gå som han en gång gått. Han kunde inte tala som han en gång talat. Det gick gradvis utför, men han var fortfarande Herrens smorde profet så länge han levde.”¹⁰⁶ President Hinckley och president Thomas S. Monson vägledde kyrkan genom den myndighet som president Benson delegerat till dem, men kyrkan gick aldrig framåt med nya initiativ utan president Bensons vetskap och godkännande.¹⁰⁷

Allt eftersom president Benson blev fysiskt svagare, började även Floras hälsa att svikta, och hon dog den 14 augusti 1992. Mindre än två år senare, den 30 maj 1994, förenades han med henne, och hans jordiska kvarlevor begravdes intill hennes i deras älskade Whitney. Vid president Bensons begravning, sade president Monson: ”Vid ett tillfälle sade han till mig: ’Broder Monson, kom ihåg, oavsett vad andra kan tänkas föreslå, är det min önskan att bli begraven i Whitney i Idaho.’ President Benson, vi uppfyller den önskan idag. Hans kropp beger sig hem till Whitney, men hans evige ande har gått hem till Gud. Jag tvivlar inte på att han gläds med sin familj, sina vänner och sin egen älskade Flora. …

”Plogpojken som blev Guds profet har återvänt hem. Gud välsigne hans minne.”¹⁰⁸