2009
Ingen var med honom
Maj 2009


Ingen var med honom

Från Golgatas topp utbasuneras sanningen att vi aldrig ska lämnas ensamma eller utan hjälp, även om det ibland känns så.

Bild
Elder Jeffrey R. Holland

Tack syster Thompson, och tack alla den här kyrkans fantastiska kvinnor. Bröder och systrar, mitt påskbudskap idag är riktat till alla, men speciellt till dem som är ensamma eller känner sig ensamma, eller ännu värre, känner sig övergivna. Det kan till exempel vara personer som längtar efter att vara gifta, personer som förlorat en maka och personer som har förlorat — eller aldrig välsignats med — barn. Vår medkänsla omfattar hustrur vars make har övergivit dem, män vars hustrur har lämnat dem och barn som berövats en av sina föräldrar — eller båda. Den här gruppen är stor nog att även omfatta en soldat som är långt hemifrån, en ny missionär med hemlängtan, eller en far som förlorat jobbet och är rädd att hans familj ska se rädslan i hans ögon. Kort sagt kan den inbegripa oss alla under olika perioder av vårt liv.

Till alla sådana talar jag om den ensammaste resan som någonsin gjorts och den obegränsade välsignelse den förde med sig till hela mänskligheten. Jag talar om Frälsarens ensamma uppgift att utan hjälp bära bördan av vår frälsning. Han kunde med rätta säga: ”En vinpress har jag trampat, jag ensam, ingen i folket hjälpte mig … Jag såg mig omkring, men det fanns ingen hjälpare. Jag stod där i förundran, men det fanns ingen som understödde mig.”1

Som president Uchtdorf så vältaligt nämnde tidigare vet vi från skrifterna att Jesu messianska ankomst till Jerusalem på söndagen innan påskhögtiden, en dag som direkt speglar denna morgon, var en stor offentlig händelse. Men ivern att fortsätta vandra med honom skulle snabbt börja avta.

Snart nog stod Jesus inför rätta hos dåtidens israelitiska ledare — först Hannas, före detta överstepräst, och sedan Kajfas, som var överstepräst det året. I deras iver att döma honom gav dessa män och deras råd honom ett snabbt och ilsket utslag. ”Behöver vi några fler vittnen?” ropade de. ”Han [förtjänar] döden.”2

Med detta fördes han inför landets icke-judiska ledare. Herodes Antipas, landsfurste över Galiléen, förhörde honom en gång och Pontius Pilatus, romarnas landshövding över Judéen, gjorde det två gånger. Den andra gången sade han till folksamlingen: ”Jag har nu förhört honom i er närvaro men inte funnit honom skyldig.”3 Sedan gjorde Pilatus något som var både samvetslöst och ologiskt. Han ”lät gissla [Jesus] och utlämnade honom till att korsfästas”.4 Pilatus nytvättade händer kunde inte ha varit mer befläckade eller orena.

Detta kyrkliga och politiska förkastande blev mer personligt när folket på gatan också vände sig emot Jesus. Det är en av historiens mest ironiska ögonblick att det tillsammans med Jesus i fängelset satt en verklig hädare; en mördare och upprorsman som hette Barabbas, ett namn eller en titel på arameiska som betyder ”faderns son”.5 Pilatus kunde frige en fånge i påskhögtidens anda så han frågade folket: ”Vilken av de två vill ni att jag skall frige åt er?” De svarade: ”Barabbas.”6 Så befriades en gudlös ”faderns son” medan en verkligt gudomlig Son till sin himmelske Fader gick vidare mot korsfästelsen.

Det här var också en avgörande tid bland dem som kände Jesus mer personligen. Den svåraste att förstå i den här gruppen är Judas Iskariot. Vi vet att den gudomliga planen krävde att Jesus skulle korsfästas, men det är smärtsamt att tänka på att ett av hans särskilda vittnen, som satt vid hans fötter, hörde honom be, såg honom bota människor och kände hans beröring kunde förråda honom och allt han stod för för 30 silvermynt. Aldrig i denna världens historia har så lite pengar köpt så mycket vanära. Vi ska inte döma Judas, men Jesus sade om den som förrådde honom: ”Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född.”7

Naturligtvis hade andra bland de troende också svåra stunder. Efter den sista måltiden bad Jesus Petrus, Jakob och Johannes att vänta medan han ensam gick in i Getsemane örtagård. Han föll ner på ansiktet för att be, ”bedrövad, ända till döds”8 som det står i skriften. Hans svett blev som blodsdroppar9 när han vädjade till Fadern att ta denna krossande och brutala kalk ifrån honom. Men naturligtvis kunde detta inte ske. När han återvände från denna ångestfyllda bön fann han sina tre högsta lärjungar sovande, vilket fick honom att fråga: ”Kunde ni då inte vaka en kort stund med mig?”10 Det hände två gånger till, och tredje gången han återvände sade han medkännande: ”Sov nu och vila er”,11 trots att ingen vila fanns för honom.

Senare, efter Jesu arrestering och rättegång, anklagades Petrus för att vara en av hans förtrogna och förnekade detta inte bara en gång utan tre gånger. Vi känner inte till allt som skedde då, inte heller vet vi om Frälsaren kanske enskilt gav några beskyddande råd till sina apostlar,12 men vi vet att Jesus visste att inte ens dessa nära skulle stå vid hans sida i slutändan, och han hade därför varnat Petrus för detta.13 Sedan, då tuppen gol, ”vände Herren sig om och såg på Petrus. Och Petrus kom ihåg vad Herren hade sagt … Och han gick ut och grät bittert.”14

Sålunda blev den stödjande kretsen kring Jesus av gudomlig nödvändighet mindre och mindre, något som Matteus beskrev med följande ord: ”Alla lärjungarna [övergav] honom och flydde.”15 Petrus stannade tillräckligt nära för att bli igenkänd och konfronterad. Johannes stod vid foten av korset tillsammans med Jesu mor. Det var särskilt de välsignade kvinnorna i Frälsarens liv som alltid höll sig så nära honom som de kunde. Men i stort fortsatte hans ensamma resa tillbaka till Fadern utan stöd eller vänner.

Nu talar jag mycket aktsamt, ja vördnadsfullt, om det som kan ha varit den svåraste stunden av alla under hans ensamma försoningsresa. Jag talar om den sista delen som Jesus måste ha förberett sig intellektuellt och fysiskt för, men som han kanske inte till fullo kunde föreställa sig känslomässigt eller andligen — det sista steget ner i den förlamande känslan av gudomlig övergivenhet när han utropade i yttersta ensamhet: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”16

Han hade väntat sig brist på moraliskt stöd, men tydligen hade han inte insett detta. Hade han inte sagt till sina lärjungar: ”Se, den tid … har redan kommit, då ni skall skingras var och en åt sitt håll och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, ty Fadern är med mig” och ”Han har inte lämnat mig ensam, eftersom jag alltid gör det som behagar honom”?17

Med all min själs övertygelse vittnar jag om att han alltid behagade sin Fader på ett fullkomligt sätt och att en fullkomlig Fader inte övergav sin Son den stunden. Ja, det är min personliga övertygelse att Fadern, under Kristi hela jordiska verksamhet, nog aldrig var närmare sin Son än under slutfasen av detta hjärtslitande lidande. Men för att hans Sons enastående offer skulle bli lika fullkomligt som det var frivilligt och enskilt drog Fadern tillfälligt tillbaka från Jesus sin Andes tröst, stödet av sin personliga närvaro. Det krävdes, ja, det var ytterst viktigt för försoningen, att denne fullkomlige Son som aldrig talat ont, aldrig gjort fel eller rört vid något orent, behövde veta hur resten av mänskligheten — vi, vi alla — skulle känna det när vi begick sådana synder. För att hans försoning skulle vara obegränsad och evig krävdes det att han visste hur det kändes att dö, inte bara fysiskt utan andligen, att han visste hur det känns när den gudomlige Anden drar sig undan och hur det får en att känna sig totalt, ytterst och hopplöst ensam.

Men Jesus stod fast. Han höll ut. Hans godhet gjorde att tron segrade även under total ångest. Den tillit han genomsyrades av sade till honom, trots det han kände, att den gudomliga medkänslan aldrig skulle lämna honom, att Gud alltid är trofast, att han aldrig flyr eller sviker oss. När det sista öret hade betalats, när Kristi beslutsamhet att vara trofast var lika tydlig som den var oövervinnerlig, då slutligen, och barmhärtigt nog, var det ”fullbordat”.18 Mot alla odds och utan hjälp eller stöd, återställde Jesus av Nasaret, den levande Gudens levande Son, det fysiska livet där döden hade härskat och förde med sig glädjande och andlig återlösning ut ur helvetiskt mörker och förtvivlan. Med tro på den Gud han visste var där kunde han triumferande säga: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.”19

Bröder och systrar, en av de trösterikaste delarna av denna påskhögtid är att tack vare att Jesus vandrade en sådan lång och ytterst ensam stig behöver inte vi göra det. Hans ensamma resa gav oss underbart sällskap under vår lilla del av samma stig — vår himmelske Faders barmhärtiga omsorg, hans älskade Sons osvikliga sällskap, den Helige Andens fullkomliga gåva, himlens änglar, släktingar på båda sidor om förlåten, profeter och apostlar, lärare, ledare och vänner. Alla dessa och fler håller oss sällskap under vår jordiska färd tack vare Jesu Kristi försoning och återställelsen av hans evangelium. Från Golgatas topp utbasuneras sanningen att vi aldrig kommer att lämnas ensamma eller utan hjälp, även om det ibland känns så. Allas vår Återlösare sade sannerligen: ”Jag ska inte lämna er faderlösa. [Min Fader och] jag skall komma till er [och stanna hos er].”20

Min andra vädjan under påsken är att dessa scener av Kristi ensamma offer, färgat av stunder av förnekelse och övergivenhet och, åtminstone vid ett tillfälle, öppet svek, aldrig ska återupprepas av oss. Han vandrade ensam då. Må jag nu be er att han aldrig ska behöva ställas inför synd utan vår hjälp, att han aldrig igen ska behöva finna avvisande betraktare när han ser er och mig längs sin Via Dolorosa, smärtans stig, i vår tid. När vi går in i följande heliga vecka — skärtorsdagen med dess påsklamm, den försonande långfredagen med dess kors, uppståndelsens söndag med dess tomma grav — må vi förkunna att vi än mer är Herren Jesu Kristi lärjungar, inte bara med tomma ord och inte endast under bekvämlighetens enkla tid, utan i handling och mod och tro, även då vi står ensamma och när vårt kors är tungt att bära. Må vi under den här påskveckan och alltid stå med Jesus Kristus ”alltid och i allting och överallt där [vi] må befinna [oss], ända intill döden”,21 för det var sannerligen så han stod vid vår sida när det var intill döden och när han behövde stå alldeles och ytterst ensam. I Jesu Kristi namn, amen.

SLUTNOTER

  1. Jes 63:3, 5; se också L&F 76:107; 88:106; 133:50.

  2. Matt 26:65–66.

  3. Luk 23:14.

  4. Matt 27:26.

  5. Se Bible Dictionary, ”Barabbas”, s 619.

  6. Matt 27:21.

  7. Matt 26:24.

  8. Matt 26:38.

  9. Se Luk 22:44; Mosiah 3:7; L&F 19:18.

  10. Matt 26:40.

  11. Se Matt 26:45.

  12. Se Spencer W Kimball, Peter, My Brother, Brigham Young University Speeches of the Year (13 jul 1971), s 5.

  13. Se Mark 14:27–31.

  14. Luk 22:61–62.

  15. Matt 26:56.

  16. Matt 27:46; kursivering tillagd.

  17. Joh 16:32; 8:29.

  18. Se Joh 19:30.

  19. Luk 23:46.

  20. Joh 14:18, 23.

  21. Mosiah 18:9.