Motgångar
Jag vittnar för er om att Gud Fadern lever. Han lade ut en kurs för var och en av oss som kan putsa och finslipa oss så att vi får vara hos honom.
Mina kära bröder och systrar, tillfället att tala till er är en stor och helig förmån. Det är min bön att mina ord kan vara till hjälp och ge er uppmuntran.
Trots alla olikheter i våra liv har vi åtminstone en gemensam utmaning. Alla måste vi hantera motgångar. Det kan finnas perioder, ibland långa sådana, då vårt liv verkar flyta på utan större problem. Men det ligger i vår mänskliga natur att välbefinnande ersätts av smärta, perioder med god hälsa når ett slut och motgångar kommer. Speciellt då de bekväma tiderna har varat ett tag, kan ankomsten av lidande eller förlust av materiell trygghet medföra fruktan och ibland även vrede.
Vreden beror åtminstone delvis på en känsla av att det som sker är orättvist. Det kan tyckas att vi själva förtjänat vår goda hälsa och den fridfulla känslan av att vara trygg och att de borde komma naturligt. När de försvinner kan en känsla av orättvisa infinna sig. Till och med en tapper man jag kände grät och utbrast i sin fysiska smärta till dem som försökte trösta honom: ”Jag har alltid försökt att vara god. Hur kunde det här hända?”
Den här längtan efter ett svar på ”Hur kunde det här hända?” blir ännu mer smärtsam när de som har det svårt är de vi älskar. Och det är speciellt svårt för oss att acceptera när de drabbade för oss verkar vara oskyldiga. Då kan förtvivlan rubba tron på en kärleksfull och allsmäktig Guds existens. En del av oss har sett hur sådana tvivel har infekterat en hel generation av människor i tider av krig eller svält. Sådana tvivel kan växa och spridas tills en del kanske vänder sig bort från Gud och anklagar honom för att vara likgiltig eller grym. Om de här känslorna inte tyglas kan de leda till förlusten av tron på att det över huvud taget finns en Gud.
Min avsikt idag är att övertyga försäkra er om att vår himmelske Fader och Frälsaren lever och att de älskar alla människor. Själva möjligheten vi har att ställas inför motgångar och svårigheter är ett bevis på deras oändliga kärlek. Gud gav oss gåvan att leva det här jordelivet så att vi kunde förberedas för att ta emot den största av alla Guds gåvor, som är evigt liv. Då förändras vår ande. Vi kommer att kunna vilja det som Gud vill, att tänka som han tänker, och sålunda förberedas för att anförtros ändlös avkomma som vi får undervisa och leda genom prövningar så att de kan uppresas och förtjäna att leva för evigt.
Det är uppenbart att vi, om vi ska få den här gåvan och ta emot det här förtroendet, måste omvandlas genom att göra rättfärdiga val när det är svårt att göra det. Vi förbereds för ett sådant stort förtroende genom att ta oss igenom påfrestande och prövande upplevelser under jordelivet. Den här fostran kan endast ske om vi är villiga att underkasta oss prövningar medan vi tjänar Gud och andra åt honom.
I den här fostran upplever vi elände och lycka, sjukdom och hälsa, syndens sorg och förlåtelsens glädje. Sådan förlåtelse kan endast komma genom Frälsarens gränslösa försoning, en försoning som han åstadkom genom en smärta vi inte skulle kunna uthärda och som vi endast vagt kan förstå.
När vi i vår bedrövelse måste vänta på den lindring som Frälsaren utlovat, kan vi hämta tröst från att veta att han vet, genom erfarenhet, hur han ska hela och hjälpa oss. Mormons bok ger oss en fast övertygelse om hans förmåga att ge tröst. Och vår tro på den kraften ger oss tålamod medan vi ber, verkar och väntar på hjälp. Han kunde ha lärt sig genom uppenbarelse hur han ska bistå oss, men han valde att lära sig genom personlig erfarenhet. Alma berättar om detta:
”Och han skall gå ut och lida smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag, och detta för att det ord skall kunna uppfyllas som säger att han skall ta på sig sitt folks smärta och sjukdomar.
Och han skall ta på sig döden så att han kan lossa de dödens band som binder hans folk. Och han skall ta på sig deras skröpligheter så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet i köttet, så att han i köttet kan veta hur han skall bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter.
Se Anden vet allt. Ändå lider Guds Son i köttet för att han skall kunna ta på sig sitt folks synder, så att han kan utplåna deras överträdelser genom sin befrielses kraft. Och se, detta är det vittnesbörd som är i mig.”1
Också när du känner att Herrens förmåga och välvilja verkligen kan befria dig från dina prövningar, kan det ändå pröva ditt mod och din styrka att uthärda. Profeten Joseph Smith utropade i sin smärta i en fängelsehåla:
”O Gud, var är du? Och var är tronhimlen som täcker ditt gömställe?
Hur länge skall din hand hållas tillbaka och ditt öga, ja, ditt rena öga, från de eviga himlarna skåda oförrätterna som begås mot ditt folk och dina tjänare, och ditt öra genomträngas av deras rop?”2
Herrens svar har hjälpt mig och kan få oss alla att fatta mod i mörka stunder: Det var:
”Min son, frid vare med din själ. Dina motgångar och dina lidanden skall endast vara ett ögonblick,
och därefter skall Gud, om du har uthärdat väl, upphöja dig i höjden. Du skall triumfera över alla dina fiender.
Dina vänner står vid din sida och de skall åter hälsa dig med varmt hjärta och vänlig hand.
Du är ännu inte som Job, dina vänner strider inte mot dig, inte heller anklagar de dig för överträdelser, som de gjorde med Job.”3
Jag har sett tro och mod komma från vittnesbörd om att det är sant att vi håller på att förberedas för evigt liv. Herren räddar sina trofasta lärjungar. Och den lärjunge som ser en prövning som en inbjudan att växa och därigenom förtjäna evigt liv, kan finna frid mitt i striden.
Jag talade nyligen med en ung far som förlorat sitt arbete i den nyligen ekonomiska krisen. Han vet att hundratusentals människor med exakt samma kvalifikationer som han har desperat söker arbete för att försörja sina familjer. Hans stillsamma tillförsikt fick mig att fråga honom vad han gjort för att kunna vara så säker på att han skulle finna en sätt att försörja sin familj. Han sade att han hade granskat sitt liv för att vara säker på att han gjort allt han kunnat för att förtjäna Herrens hjälp. Det var tydligt att hans behov och hans tro på Jesus Kristus ledde honom till att hålla Guds bud när det var svårt att göra det. Han sade att han såg den möjligheten när han och hans hustru läste i Alma, där Herren hade förberett ett folk för att finna evangeliet genom motgångar.
Ni kommer ihåg det ögonblicket då Alma vände sig till en man som ledde det ansatta folket. Mannen sade till honom att de hade blivit förföljda och utstötta på grund av sin fattigdom: Det står:
”Och när nu Alma hörde detta vände han sig om med ansiktet rakt mot honom, och han blev glad över det han såg. Ty han såg att deras lidanden verkligen hade ödmjukat dem och att de var beredda att höra ordet.
Därför sade han inte mera till den andra skaran, utan han sträckte ut sin hand och ropade till dem han såg, vilka verkligen var ångerfulla, och sade till dem:
Jag ser att ni är ödmjuka i hjärtat, och om så är, är ni välsignade.”4
Skriftstället fortsätter med att berömma de av oss som förberett sig för motgångar under mer framgångsrika tider. Många av er hade tro nog att försöka förtjäna den hjälp ni nu behöver innan krisen kom.
Alma fortsatte: ”Ja, den som verkligen ödmjukar sig och omvänder sig från sina synder och håller ut intill änden, han skall bli välsignad, ja, mycket mera välsignad än de som tvingas att vara ödmjuka på grund av sin stora fattigdom.”5
Den unge mannen jag talade med nyligen var en av dem som gjort mer än stoppat undan mat och lite besparingar inför den motgång som levande profeter hade varnat oss för. Han hade börjat förbereda sitt hjärta för att kunna förtjäna Herrens hjälp, som han visste att han skulle behöva inom en nära framtid. När jag frågade hans hustru om hon var orolig den dagen han förlorade sitt jobb, sade hon glatt: ”Nej, vi kom just från biskopens kontor. Vi betalar fullt tionde.” Det är fortfarande för tidigt att säga, men jag kände mig lika säker som de: ”Det kommer att ordna sig.” Tragedin frätte inte sönder deras tro — den prövade den och stärkte den. Och den frid som Herren utlovat har redan skänkts mitt i stormen. Fler underverk kommer säkert att följa.
Herren ser alltid till att hjälpen till den nödställde tjänar till att stärka och rena henne på bästa sätt. Den kommer ofta i och med att den som behöver hjälp inspireras att göra det som är speciellt svårt. En av de största prövningarna i livet är att mista en älskad man eller hustru. President Hinckley beskrev smärtan då syster Hinckley inte längre fanns vid hans sida. Herren känner till behoven hos dem som genom döden skilts från sina kära. Han såg änkors smärta och kände till deras behov genom sin jordiska erfarenhet. Han bad en älskad apostel, under korsets smärta, att ta hand om sin änkemor, som nu skulle förlora en son. Han känner idag till behoven hos män som förlorar sina hustrur och behoven hos hustrur som döden gjort till änkor.
De flesta av oss känner änkor som behöver uppmärksammas. Jag rördes då jag hörde talas om hur en äldre änka, som jag hade tänkt besöka igen, inspirerades att besöka en yngre änka för att trösta henne. En änka som själv behövde tröst skickades att trösta en annan. Herren hjälpte och välsignade två änkor genom att inspirera dem att uppmuntra varandra. På så sätt bistod han dem båda.
Herren sände på samma sätt hjälp till de ödmjuka fattiga i Alma 34 som hade varit mottagliga för hans tjänares undervisning och vittnesbörd. Trots att de hade omvänt sig och blivit medlemmar var de fortfarande fattiga. Men han skickade iväg dem för att hjälpa andra med det som de rimligen kan ha tyckt var bortom deras förmåga och som de själva fortfarande behövde hjälp med. De skulle ge andra det som de kanske hoppats på att han skulle ge dem. Genom sin tjänare gav Herren dessa fattiga nyomvända denna svåra uppgift: ”Om ni, när ni har gjort allt detta, avvisar de behövande och de nakna och inte besöker de sjuka och lidande och inte ger av era ägodelar, om ni har några, till dem som står i behov — jag säger er att om ni inte gör något av detta, se, då är er bön förgäves och till ingen nytta för er, och ni är hycklare som förnekar tron.”6
Det kan tyckas vara mycket att kräva av ett folk som själva har så stora behov. Men jag känner en ung man som inspirerades att göra just detta tidigt i sitt äktenskap. Han och hans hustru klarade sig knappt på sin mycket knappa budget. Men han såg ett annat par som till och med var fattigare än de. Till sin hustrus förvåning tog han av deras torftiga medel för att hjälpa dem. En utlovad välsignelse av frid kom medan de fortfarande var fattiga. Välsignelsen i form av framgång de aldrig kunnat drömma om kom senare. Och mönstret att se någon i nöd, någon som har mindre eller som lider, har aldrig upphört.
Det finns ännu en prövning som, när den uthärdas väl, kan medföra välsignelser i detta liv och för evigt. Ålderdom och sjukdom kan pröva de bästa av oss. Min vän verkade som biskop när mina döttrar fortfarande bodde hemma. De berättar om hur de kände sig när han bar sitt enkla vittnesbörd vid lägereldar i bergen. Han älskade dem och de visste det. Han avlöstes som vår biskop. Han hade verkat som biskop tidigare i en annan stav. De jag har träffat som var från hans tidigare församling minns honom på samma sätt som mina döttrar.
Jag besökte honom i hans hem då och då för att tacka honom och för att ge honom prästadömsvälsignelser. Hans hälsa började sakta försämras. Jag kan inte minnas alla krämpor han led av. Han behövde opereras. Han hade ständig värk. Men varje gång jag besökte honom för att ge honom tröst hände motsatsen: Det var alltid jag som fick tröst. Hans rygg och ben tvingade honom att gå med käpp. Men han kom till kyrkan och satt alltid nära dörren där han kunde hälsa på dem som kom tidigt, med ett leende.
Jag kommer aldrig att glömma känslan av förundran och beundran som kom över mig när jag öppnade bakdörren hemma och såg honom komma upp för infarten. Det var den dagen när vi ställer ut soptunnan så att sophämtningen kan tömma den. Jag hade tagit ut soptunnan på morgonen. Men här gick han och drog soptunnan upp för backen med en hand medan han stödde sig på käppen i den andra handen. Han gav mig den hjälp han tyckte jag behövde när han behövde den mycket mer än jag. Och han hjälpte till med ett leende och utan att ha blivit ombedd.
Jag besökte honom när han till sist behövde vård av sjuksköterskor och läkare. Han låg i en sjukhussäng, fortfarande med värk och fortfarande med ett leende. Hans hustru hade ringt mig för att tala om att han blev allt svagare. Min son och jag gav honom en prästadömsvälsignelse där han låg i sängen, kopplad till slangar och flaskor. Jag beseglade välsignelsen med ett löfte att han skulle få tid och styrka att göra allt som Gud ämnat för honom att göra i detta liv, att klara av varje prövning. Han sträckte ut sin hand för att greppa min när jag gick iväg från hans säng för att ge mig av. Jag förvånades över styrkan i hans grepp och beslutsamheten i hans röst när han sade: ”Jag kommer att klara det.”
Jag lämnade honom i tron att vi snart skulle ses igen. Men telefonsamtalet kom inom ett dygn. Han hade gått till den underbara plats där han ska träffa Frälsaren, som är hans fullkomlige domare och även kommer att vara vår. När jag talade på hans begravning tänkte jag på Paulus ord när han visste att han skulle gå till den plats som min granne och vän gått till:
”Men var du sund och förnuftig i allt, bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör din tjänst.
Själv offras jag redan som ett drickoffer, och tiden för mitt uppbrott är inne.
Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.
Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.”7
Jag är helt säker på att min granne klarade av sin prövning och kommer att stå inför sin domare med ett glatt leende.
Jag vittnar för er om att Gud Fadern lever. Han lade ut en kurs för var och en av oss som kan putsa och finslipa oss så att vi får vara hos honom. Jag vittnar om att Frälsaren lever. Hans försoning gör det möjligt för oss att bli renade när vi håller hans bud och våra heliga förbund. Och jag vet av egen erfarenhet att han kan och kommer att ge oss styrka att resa oss upp ur varje prövning. President Monson är Herrens profet. Han innehar alla prästadömets nycklar. Det här är Herrens sanna kyrka i vilken vi, med honom, lyfter varandra och välsignas så att vi kan hjälpa de lidande medmänniskor han sänder i vår väg. I Jesu Kristi namn, amen.