Skrifterna
Enos 1


Enos bok

Kapitel 1

Enos ber med stor kraft och får förlåtelse för sina synder – Herrens röst kommer till hans sinne och lovar frälsning för lamaniterna i framtiden – Nephiterna försökte vinna tillbaka lamaniterna – Enos gläds i sin Återlösare. Omkring 420 f.Kr.

1 Se, det hände sig att jag, aEnos, visste att min far var ben rättfärdig man, för han cundervisade mig om sitt språk och även i Herrens dfostran och förmaning – och välsignat vare min Guds namn för detta.

2 Och jag ska berätta för er om den akamp jag hade inför Gud innan jag fick bförlåtelse för mina synder.

3 Se, jag gick för att jaga vilda djur i skogarna, och de ord jag ofta hade hört min far tala om evigt liv och de heligas aglädje bsjönk in djupt i mitt hjärta.

4 Och min själ ahungrade, och jag bföll på knä inför min Skapare och ropade till honom i mäktig cbön och vädjan för min egen själ. Och hela dagen lång ropade jag till honom, ja, och när kvällen kom höjde jag fortfarande min röst så högt att den nådde himlarna.

5 Och det kom en aröst till mig som sa: ”Enos, dina synder är dig förlåtna, och du ska bli välsignad.”

6 Och jag, Enos, visste att Gud inte kunde ljuga, varför min skuld var utplånad.

7 Och jag sa: ”Herre, hur kan det ske?”

8 Och han sa till mig: ”Tack vare din atro på Kristus som du aldrig förut har hört eller sett. Och många år ska förflyta innan han uppenbarar sig i köttet. Stå därför upp, din tro har bhelat dig.”

9 Nu hände det sig att när jag hört dessa ord började jag känna en aönskan om mina bröder nephiternas välfärd. Därför butgöt jag hela min själ inför Gud för dem.

10 Och medan jag så kämpade i anden, se, då kom Herrens röst återigen till mitt asinne och sa: ”Jag ska löna dina bröder efter hur noggrant de håller mina bud. Jag har bgett dem detta land, och det är ett heligt land, och jag cförbannar det inte utom på grund av ondska. Därför ska jag löna dina bröder såsom jag har sagt, och deras överträdelser ska jag med sorg låta komma över deras egna huvuden.”

11 Och sedan jag, Enos, hört dessa ord blev min tro på Herren alltmer orubblig. Och jag bad till honom under mången lång kamp för mina bröder lamaniterna.

12 Och det hände sig att Herren, sedan jag abett och kämpat med all iver, sa till mig: ”Jag ska ge dig enligt dina bönskningar för din tros skull.”

13 Och se, detta var den önskan jag önskade av honom: Om så skulle ske att mitt folk, nephiterna, skulle falla i överträdelse och på något sätt aförgöras och lamaniterna inte skulle bli förgjorda, att Herren Gud då bbevarar en uppteckning om mitt folk, nephiterna, även om det sker genom hans heliga arms makt, så att den någon gång i framtiden kan cföras fram till lamaniterna så att de kanske kan dledas till frälsning.

14 För vi kämpade för närvarande aförgäves med att återföra dem till den sanna tron. Och de svor i sin vrede att de, om det var möjligt, skulle bförgöra både våra uppteckningar och oss och även alla våra fäders traditioner.

15 Eftersom jag visste att Herren Gud kunde abevara våra uppteckningar ropade jag ständigt till honom, för han hade sagt till mig: ”Vad du än i Kristi namn ber om i tro, med tro på att du ska få det, det ska du få.”

16 Och jag hade tro, och jag ropade till Gud att han skulle abevara buppteckningarna, och han slöt förbund med mig att han skulle cföra fram dem till lamaniterna i sin egen rätta tid.

17 Och jag, Enos, visste att det skulle ske enligt det förbund han hade slutit, varför min själ var lugn.

18 Och Herren sa till mig: ”Även dina fäder har begärt detta av mig, och det ska ske dem enligt deras tro, för deras tro var som din.”

19 Och nu hände det sig att jag, Enos, gick ut bland Nephis folk och profeterade om det som skulle komma och vittnade om det som jag hade hört och sett.

20 Och jag vittnar om att Nephis folk flitigt försökte återföra lamaniterna till den sanna tron på Gud. Men vårt aarbete var förgäves. Deras hat var orubbligt, och de leddes av sin onda natur så att de blev vilda och grymma och ett bblodtörstigt folk, fulla av cavgudadyrkan och orenhet, som livnärde sig på rovdjur, bodde i tält och vandrade omkring i vildmarken med en kort skinngördel fäst om sina höfter och med sina huvuden rakade. Och de var skickliga med dbåge och med kroksabel och yxa. Och många av dem åt inget utom rått kött, och de försökte ständigt förgöra oss.

21 Och det hände sig att Nephis folk brukade jorden och aodlade all slags säd och frukt och hade hjordar och flockar av all slags boskap, och getter och vildgetter och även många hästar.

22 Och det fanns en stor mängd aprofeter bland oss. Och folket var ett bstyvnackat folk som hade svårt att förstå.

23 Och det fanns inget annat än mycket astränghet, bpredikande och profeterande om krig och stridigheter och förgörelse och ständiga cpåminnelser om döden och evighetens varaktighet och Guds straffdomar och makt och allt detta som en dständig väckelse för att bevara dem i Herrens fruktan. Jag säger att det fanns inget annat än detta och utomordentligt tydliga ordalag som kunde avhålla dem från att snabbt sjunka ner i fördärvet. Och på detta sätt skriver jag om dem.

24 Och jag såg krig mellan nephiterna och lamaniterna under min levnads lopp.

25 Och det hände sig att jag började bli gammal, och etthundrasjuttio och nio år hade förflutit sedan den tid då vår far, Lehi, alämnade Jerusalem.

26 Och jag insåg att jag snart måste gå ner i min grav, sedan jag blivit påverkad av Guds makt att predika och profetera för detta folk och förkunna ordet enligt den sanning som är i Kristus. Och jag har förkunnat det i alla mina dagar och har fröjdat mig mer däri än i det som hör världen till.

27 Och jag går snart till min aviloplats, som är hos min Återlösare, för jag vet att hos honom får jag vila. Och jag fröjdar mig över den dag när mitt bdödliga ska iklä sig codödlighet och ska stå inför honom. Då ska jag se hans ansikte med välbehag, och han ska säga till mig: ”Kom till mig, du välsignade, det finns en plats beredd åt dig i min Faders dboningar.” Amen.