Jakobs bok 7
    Footnotes
    Theme

    Kapitel 7

    Sherem förnekar Kristus, tvistar med Jakob, kräver ett tecken och blir slagen av Gud – Alla profeterna har talat om Kristus och hans försoning – Nephiterna levde och dog som vandringsmän, födda under prövningar och hatade av lamaniterna. Omkring 544–421 f Kr.

    1 Och nu hände det sig sedan några år förflutit att det kom en man bland Nephis folk vars namn var Sherem.

    2 Och det hände sig att han började predika bland folket och förkunna för dem att det inte skulle komma någon Kristus. Och han predikade mycket som var smickrande för folket, och det gjorde han för att han skulle kunna kullkasta Kristi lära.

    3 Och han arbetade flitigt för att han skulle kunna förleda folkets hjärtan varför han lyckades förleda många hjärtan. Och då han visste att jag, Jakob, hade tro på Kristus som skulle komma sökte han efter många tillfällen att få träffa mig.

    4 Och han var så lärd att han hade fullkomlig kunskap om folkets språk. Därför kunde han smickra mycket och tala mycket kraftfullt, med djävulens makt.

    5 Och han hoppades kunna rubba min tro, trots de många auppenbarelserna och allt jag hade sett rörande detta. Ty jag hade verkligen sett änglar, och de hade betjänat mig. Och jag hade även tid efter annan hört Herrens röst tala till mig med hörbara ord varför jag inte kunde rubbas.

    6 Och det hände sig att han kom till mig, och på detta sätt talade han till mig och sade: Broder Jakob, jag har länge sökt många tillfällen att få tala med dig, ty jag har hört, och vet också, att du ofta går omkring och predikar det du kallar evangeliet, eller Kristi lära.

    7 Och du har förlett en stor del av detta folk så att de förvränger Guds rätta väg och ainte håller Moses lag, som är den rätta vägen, och förvandlar Moses lag till tillbedjan av en varelse som du säger skall komma om många hundra år. Men se, jag, Sherem, förkunnar för dig att detta är hädelse, ty ingen människa vet något om sådant, ty hon kan binte förutsäga det som skall komma. Och på det sättet tvistade Sherem med mig.

    8 Men se, Herren Gud utgöt sin aAnde i min själ så att jag bringade honom på skam i allt han sade.

    9 Och jag sade till honom: Förnekar du den Kristus som skall komma? Och han sade: Om det skulle finnas en Kristus, skulle jag inte förneka honom, men jag vet att det inte finns någon Kristus, inte heller har det funnits någon, inte heller kommer det någonsin att finnas någon.

    10 Och jag sade till honom: Tror du på skrifterna? Och han sade: Ja.

    11 Och jag sade till honom: Då förstår du dem inte, ty de vittnar i sanning om Kristus. Se, jag säger dig att ingen av profeterna har skrivit eller aprofeterat utan att de har talat om denne Kristus.

    12 Och detta är inte allt – det har uppenbarats för mig, för jag har hört och sett, och det har även uppenbarats för mig genom den Helige Andens akraft varför jag vet att om ingen försoning skulle ske, skulle hela människosläktet gå bförlorat.

    13 Och det hände sig att han sade till mig: Visa mig ett atecken genom denna den Helige Andens kraft som du vet så mycket om.

    14 Och jag sade till honom: Vem är jag att jag skulle fresta Gud att visa dig ett tecken på det som du vet är asant? Ändå förnekar du det eftersom du är av bdjävulen. Dock, ske inte min vilja, men om Gud slår dig så låt det för dig bli ett tecken på att han har makt, både i himlen och på jorden, och även på att Kristus skall komma. Och ske din vilja, o Herre, och inte min.

    15 Och det hände sig att när jag, Jakob, hade sagt dessa ord, kom Herrens kraft över honom så att han föll till marken. Och det hände sig att han vårdades under många dagar.

    16 Och det hände sig att han sade till folket: Kom samman i morgon, för jag skall dö, varför jag önskar tala till folket innan jag dör.

    17 Och det hände sig nästa dag att mängden samlades. Och han talade tydligt till dem och tog tillbaka det som han hade lärt dem, och han erkände Kristus och den Helige Andens kraft och änglars betjäning.

    18 Och han talade tydligt till dem om hur han hade blivit abedragen av bdjävulens makt. Och han talade om helvetet och om evigheten och om evigt straff.

    19 Och han sade: Jag är rädd för att jag har begått den aoförlåtliga synden, ty jag har ljugit för Gud. Ty jag förnekade Kristus och sade att jag trodde på skrifterna, och de vittnar i sanning om honom. Och eftersom jag på så sätt har ljugit för Gud fruktar jag storligen att mitt tillstånd blir bhemskt, men jag bekänner för Gud.

    20 Och det hände sig att när han hade sagt dessa ord kunde han inte säga mer, och han agav upp andan.

    21 Och när mängden hade bevittnat att han talade detta just då han skulle ge upp andan blev de mycket förvånade, ja, till den grad att Guds kraft kom ned över dem och de aöverväldigades så att de föll till marken.

    22 Nu gladde detta mig, Jakob, ty jag hade bett min Fader i himlen om detta, och han hade hört mitt rop och besvarat min bön.

    23 Och det hände sig att frid och Guds kärlek på nytt återställdes bland folket. Och de autforskade skrifterna och hörsammade inte längre denne ogudaktige mans ord.

    24 Och det hände sig att man tänkte ut många olika sätt att avinna tillbaka lamaniterna och återföra dem till kunskapen om sanningen. Men allt var bförgäves, ty de njöt av ckrig och dblodsutgjutelse, och de hyste ett evigt ehat mot oss, sina bröder. Och de försökte ständigt förgöra oss med sina vapens makt.

    25 Därför befäste sig Nephis folk mot dem med sina vapen och med all sin förmåga i förtröstan på sin frälsnings Gud och aklippa, varför de fortsatte att segra över sina fiender.

    26 Och det hände sig att jag, Jakob, började bli gammal. Och eftersom detta folks uppteckningar förs på Nephis aandra plåtar, avslutar jag denna uppteckning med att förkunna att jag har skrivit efter bästa förstånd och med att säga att tiden rann bort för oss, och även våra bliv rann bort som en dröm för oss eftersom vi är ett ensamt och allvarligt folk, vandringsmän, utdrivna från Jerusalem, födda under prövningar i en vildmark och hatade av våra bröder, vilket orsakat krig och stridigheter, varför vi levt ut våra dagar i sorg.

    27 Och jag, Jakob, insåg att jag snart måste gå ned i min grav varför jag sade till min son aEnos: Ta dessa plåtar. Och jag berättade för honom vad min bror Nephi hade bbefallt mig, och han lovade att lyda befallningarna. Och jag avslutar mina uppteckningar på dessa plåtar, vilka uppteckningar har varit kortfattade. Och läsaren bjuder jag farväl i förhoppningen att många av mina bröder kommer att läsa mina ord. Bröder, farväl.