Sista dagars heliga berättar
Var inte rädda!
Jag ropade tyst: ”Kom du verkligen till denna jord för över 2 000 år sedan som ett hjälplöst spädbarn?”
Jag satt med min familj hemma hos en vän och åt middag på julafton när jag fick ett samtal från mamman till en av mina patienter. Hennes 19-årige son hade genomgått en lång och mödosam resa med leukemi som innebar flera komplikationer till följd av sjukdomen och dess behandling.
Efter ytterligare en misslyckad omgång intensiv kemoterapi hade han slutligen beslutat att inte fortsätta behandlas och hade återvänt hem. Han var lugn i vetskapen om att han snart skulle dö.
På kvällen, när hans andning förändrades och han fick hög feber, ringde hans mamma efter en ambulans. När de kom till sjukhusets akutmottagning ringde hon mig.
”Jag vet inte vad jag ska göra”, utropade hon.
Läkarna förväntade sig inte att hennes son skulle överleva de närmaste timmarna. Vi pratade om hur vi skulle göra det bekvämt för honom och jag sa att jag fanns där för familjen.
Jag avslutade min middag och barnen började spela upp julberättelsen. När vår vän började läsa ur Lukas kapitel 2 ringde min telefon igen och jag gick ut.
Min patient var borta. Med tårar i ögonen berättade jag för familjen hur mycket deras son hade betytt för mig. Jag uttryckte mitt hat mot barncancer och att jag önskade att jag kunde ha gjort mer för honom.
Efter att ha torkat bort mina tårar gick jag tillbaka in i vår väns hem. Min äldste son spelade Josef och stod bredvid krubban, och min yngste son, som var herde, lyssnade allvarligt på ängelns förkunnelse:
”Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje. …
I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren” (Luk. 2:10–11).
I det ögonblicket ropade jag tyst: ”Är du verkligen där? Kom du verkligen till denna jord för över 2 000 år sedan som ett hjälplöst spädbarn? Har du verkligen burit våra smärtor och alla slags lidanden?”
När jag såg barnen ödmjukt och vördnadsfullt hedra vår Frälsare hörde jag svaret: ”Ja, jag är här. Jag kom och övervann allt. ’Jag har skrivit dig på mina händer’” (Jes. 49:16).
Ingen av oss är immun mot smärta och sorg. Men i sådana stunder kan vi bli upplyfta av ängelns ord: ”Var inte rädda!” (Luk 2:10). Och vi kan stärkas av Herrens ord: ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen” (Joh. 16:33).
Sedan dess har julafton fått en ny innebörd för mig. Jag påminns om min patient, om hans familj och om trösten i att veta att genom Frälsarens offer kommer också vi att övervinna världen.