Endast digitalt: Berättelser från Saints, volym 3
En syn om andevärlden
Följande är ett utdrag ur volym 3 av Saints: The Story of the Church of Jesus Christ in the Latter Days, som kommer att släppas våren 2022. Den här berättelsen utspelar sig 1918, efter att president Joseph F. Smiths son Hyrum M. Smith oväntat dött av en brusten blindtarm. Några månader efter Hyrums bortgång dog hans hustru Ida Bowman Smith efter en förlossning.
Joseph F. Smiths familj berättade inte omedelbart för honom om Idas bortgång, eftersom de var rädda att nyheten skulle förkrossa honom. Han hade blivit allt svagare sedan Hyrums död, och han hade sällan visat sig offentligt under de senaste fem månaderna. Dagen efter Idas död förde dock familjemedlemmar hennes nyfödda son till Joseph, och han grät när han välsignade barnet och gav honom namnet Hyrum. Familjen berättade då om Ida.
Till allas förvåning tog Joseph emot nyheten lugnt.1 Så mycket lidande och smärta hade drabbat världen den senaste tiden. I dagstidningarna fanns hemska rapporter om kriget. Miljoner soldater och civila hade redan dödats, och ytterligare miljoner hade lemlästats och skadats. Tidigare den sommaren hade soldaterna från Utah anlänt till Europa och bevittnat krigets obevekliga brutalitet.
En dödlig influensa hade också börjat ta liv över hela världen, vilket förvärrade krigets smärta och hjärtesorg. Viruset spreds i en alarmerande takt och Utah var bara några dagar från att stänga teatrar, kyrkor och andra offentliga platser i hopp om att stoppa vågen av sjukdom och död.2
Den 3 oktober 1918 satt Joseph i sitt rum och funderade över Jesu Kristi försoning och världens frälsning. Han öppnade 1 Petrusbrevet i Nya testamentet och läste om hur Frälsaren predikade för andarna i andevärlden. ”Det var därför evangeliet förkunnades också för dem som nu är döda”, läste han, ”att de skulle dömas till kroppen så som människor döms men leva i anden så som Gud lever.”
När han funderade över skrifterna kände profeten hur Anden sänkte sig över honom och öppnade hans förstånds ögon. Han såg skaror av döda i andevärlden. Rättfärdiga kvinnor och män som hade dött före Frälsarens dödliga verksamhet väntade med glädje på att han skulle komma för att förkunna deras befrielse från dödens band.
Frälsaren visade sig för folket och de rättfärdiga andarna gladde sig åt sin frälsning. De knäböjde inför honom och erkände att han var deras Frälsare och Befriare från döden och helvetets kedjor. Deras ansikten lyste när ljuset från Herrens närhet strålade omkring dem. De sjöng lovsånger till hans namn.3
Medan Joseph förundrades över visionen tänkte han återigen på Petrus ord. Skaran av olydiga andar var mycket större än skaran av rättfärdiga andar. Hur skulle Frälsaren under sitt korta besök i andevärlden kunna predika sitt evangelium för dem alla?4
Josephs ögon öppnades då igen och han förstod att Frälsaren inte personligen gick till de olydiga andarna. I stället organiserade han de rättfärdiga andarna, utsåg budbärare och gav dem i uppdrag att föra ut evangeliets budskap till andarna i mörkret. På detta sätt kunde alla människor som dog i överträdelse eller utan kunskap om sanningen lära sig om tro på Gud, omvändelse, ställföreträdande dop till syndernas förlåtelse, den Helige Andens gåva och alla andra grundläggande principer i evangeliet.
När Joseph tittade på den väldiga församlingen av rättfärdiga andar såg han Adam och hans söner Abel och Seth. Han såg Eva stå med sina trofasta döttrar som hade tilbett Gud genom tidsåldrarna. Noa, Abraham, Isak, Jakob och Mose var också där, tillsammans med Jesaja, Hesekiel, Daniel och andra profeter från Gamla testamentet och Mormons bok. Det var också profeten Malaki, som profeterade att Elia skulle komma för att inplanta de löften som gavs till fäderna i barnens hjärtan och bereda vägen för tempelarbete och återlösningen av de döda i de sista dagarna.5
Joseph F. Smith såg också Joseph Smith, Brigham Young, John Taylor, Wilford Woodruff och andra som hade lagt grunden för återställelsen. Bland dem fanns hans far, Hyrum Smith, som lidit martyrdöden, vars ansikte han inte hade sett på sjuttiofyra år. De var några av de ädla och stora andar som hade valts ut före jordelivet för att komma fram i de sista dagarna och arbeta för alla Guds barns frälsning.
Profeten såg sedan att denna tidsutdelnings trofasta äldster skulle fortsätta sitt arbete i nästa liv med att predika för de andar som befann sig i mörker och under syndens träldom.
”De döda som omvänder sig kommer att bli återlösta genom lydnad mot förordningarna i Guds hus”, konstaterade han, ”och sedan de har betalat straffet för sina överträdelser och har tvättats rena, ska de få belöning i enlighet med sina gärningar, för de är frälsningens arvingar.”6
När synen tog slut begrundade Joseph allt han hade sett. Nästa morgon överraskade han de heliga genom att trots sin dåliga hälsa delta i den första sessionen av generalkonferensen i oktober. Fast besluten att tala till församlingen stod han ostadigt vid talarstolen, med hela kroppen skakande av ansträngningen. ”I mer än sjuttio år har jag varit en arbetare i denna sak tillsammans med era fäder och förfäder”, sa han, ”och mitt hjärta är lika fast förankrat hos er i dag som det någonsin har varit.”7
Eftersom han inte hade kraft nog att tala om sin vision utan att bli överväldigad av känslor, anspelade han bara på den. ”Jag har inte levt ensam de senaste fem månaderna”, sa han till församlingen. Jag har vistats i en anda av bön, av åkallan, av tro och av beslutsamhet, och jag har haft ständig kommunikation med Herrens Ande.”
”Det är ett lyckligt möte denna morgon för mig”, sa han. ”Gud allsmäktig välsigne er.”8