”Vingar av tro”, Liahona, december 2021.
Endast digitalt: Porträtt av tro
Vingar av tro
Jag ville förverkliga min sons önskan och se den glädje i hans ansikte som jag desperat önskade mig själv.
Foto från Getty Images
”En brun fjäril som landar på min hand”, säger min treåring upphetsat. Hans ord är ett oskyldigt svar på min spontana fråga ”Vad vill du ha i julklapp?”
Jag mumlar ett tveksamt ”Vi får se” innan jag lägger honom i sängen och njuter av de sällsynta stunder jag får tillbringa med honom. Oftast har jag varit för upprörd för att kunna vara närvarande.
De oavbrutna skriken från hans lillasyster, som lider av kolik, fortsätter att dra ner mig i förlossningsdepressionens svarta hål. Jag känner mig som en trasig porslinsbit som hålls ihop med tejp – vass, trasig och knappt hänger kvar. Jag vill inte att mina bittra känslor ska förstöra min sons glädje inför julen.
Jag känner vikten av hans svar på mina axlar. En brun fjäril hade landat på hans hand när vi tog en av våra dagliga promenader i den svala luften tidigt på våren. Han pratade om det i flera veckor. Det är fortfarande höjdpunkten i hans korta liv.
Jag vill förverkliga hans önskan och se den glädje i hans ansikte som jag desperat önskar mig själv. Jag går till sängs och ber om frid och lättnad och känner att detta kommer att bli en tuff jul för oss båda.
Nästa morgon vaknar vi till en vacker dag – perfekt för vår årliga julaftonspromenad. Min son gör sig i ordning med mer lust än vanligt och talar om när och hur hans fjäril kommer att komma.
”Det är lite för kallt”, säger jag medan jag drar upp dragkedjan på hans jacka och drar en mössa över hans huvud. ”Kanske kommer fjärilarna att hålla sig varma i sina hem.”
”Inte min fjäril”, skrattar han, utan att låta sig avskräckas.
Jag sätter min dotter i bärstolen och ber en tyst bön: ”Snälla, låt honom inte bli alltför besviken.”
När vi går tittar min son fram och tillbaka bland träden, mer ivrig för varje steg. Den kalla vinden skakar om löven. Han snurrar runt när de faller till marken, där han stampar på dem med ett högljutt prassel från stövlarna. För honom är världen full av magi som bara väntar på att hans önskan ska gå i uppfyllelse. Men jag ser inga fjärilar.
Vi närmar oss slutet av leden. När jag börjar kalla hem honom hör jag hans glada skratt. Jag vänder mig om och ser honom stå vid ett träd och sträcka ut fingret medan en liten brun fjäril dansar runt honom. Med den lättaste beröring möts de, och han ler. Hans ögon möter mina och jag känner hur värmen sprider sig genom hela mig och förundras över det lilla mirakel jag just bevittnat.
Jag klappar händerna i lov och pris. Gud lyssnade. Min sorg minskar och Anden vittnar om att han är medveten om mig. Han hade hört mina böner om styrka och lindring under tröttande nätter och deprimerande dagar.
Till och med små saker, som att hitta en fjäril en decemberdag, bevisar att vår himmelske Fader vakar över min familj och påminner mig om att mirakel fortfarande sker när vi har ett barns tro.