Från missionsfältet
Ett underverk på flygplatsen
Författaren bor i Utah i USA.
En liten maning kan förändra liv till det bättre.
Illustrationer David Malan
Som ny missionär i Japan hade jag svårt att förstå någon, och ännu mindre lära känna någon. Det var svårt att lära sig älska ett folk som jag inte ens kände, särskilt eftersom jag inte kunde förstå vad de sade. Men jag ansträngde mig att visa min kärlek till dem, och jag uppskattade deras ansträngningar att hjälpa mig.
Varje vecka fick min kamrat och jag en limpa hembakat bröd av en syster i församlingen som hette syster Senba. Hon visade sin kärlek till missionärerna genom att baka bröd och skriva små hjärtliga meddelanden.
Jag var glad att någon brydde sig om mig. Jag kände mig manad att visa min tacksamhet mot henne på något litet sätt. Jag skrev ett meddelande där jag berättade hur tacksam jag var för henne och för de uppoffringar som hon och hennes familj gjorde för att hjälpa missionärerna. Vi blev vänner och jag började tänka på henne som min extramamma.
Månaderna gick. Tidigt en onsdagsmorgon fick jag ett telefonsamtal från min missionspresident som sade att jag skulle förflyttas till Okinawa. När jag lade ifrån mig telefonen fylldes jag av en stark bitterljuv känsla. Jag bävade för att säga hejdå till alla. Varje telefonsamtal för att tala om för medlemmarna i församlingen att jag skulle förflyttas dagen därpå gjorde ont i hjärtat. Att ta avsked av människorna jag hade lärt mig älska så mycket var svårare än jag hade föreställt mig.
När jag var klar med samtalen insåg jag att den enda som inte hade svarat var syster Senba. Jag var ledsen över att inte kunna säga hejdå till en medlem som kommit att stå mig så nära.
Morgonen därpå åkte två andra missionärer och jag till flygplatsen. När vi kom fram till biljettdisken och försökte köpa biljetter så sade personalen att våra kort inte accepterades. Vi hade inga pengar att betala biljetterna med och flyget skulle gå om tio minuter! Vi fick alla tre panik. Vi skulle missa flyget och vara tvungna att stanna kvar på flygplatsen hela dagen.
Men all panik förvandlades till tröst när jag vände mig om och såg syster Senba komma in i hallen. Jag blev överraskad över att hon var där eftersom hon inte hade vetat när vårt flyg skulle gå. Hon skyndade leende över till oss och gav oss bröd att ta med på planet.
När vi förklarade för henne att vi skulle missa flyget blev hon bekymrad. Ingen av oss visste vad vi skulle göra. Då började syster Senba rota i sin väska och leta efter något som kunde hjälpa oss. Hon hoppade glatt upp i luften när hon hittade ett litet kuvert i väskan där hon för flera veckor sedan hade lagt 50 000 yen – exakt det belopp vi behövde. Hon gav oss pengarna och vi kunde få våra biljetter i tid. Vi tackade henne för allt vad vi var värda, sade hejdå och rusade till planet.
När planet hade lyft vände sig den ena missionären om mot mig och sade: ”Visst är hon fantastisk! Det var ett underverk!”
Då insåg jag hur mirakulöst det faktiskt var. Sedan sade han: ”Vad står det i meddelandet?” Jag såg att han läste ett meddelande som kom tillsammans med brödet som syster Senba hade gett honom. När jag märkte att jag också hade fått ett meddelande, tog jag fram den lilla papperslappen och läste orden som var riktade just till mig. De fick genast ögonen att tåras. Det stod: ”Jag älskar dig! Glöm inte bort mig! Jag ska aldrig glömma dig!”
I det ögonblicket kände jag Anden starkare än vad jag någonsin gjort tidigare. Syster Senbas exempel lärde mig hur viktigt det är att följa Andens maningar – oavsett hur små eller konstiga de än kan verka. Genom de här maningarna kan vi förändra liv till det bättre. Jag vet att det inte var en tillfällighet att hon kom till flygplatsen. Det var ett underverk.
Herren använder verkligen små medel för att utföra sitt verk. Vad välsignade vi är som medlemmar i den här kyrkan att ha hans inflytande i vårt liv. Låt oss vara värdiga att få sådana maningar och välsigna Guds barn.