Tills vi möts igen
Rädslan ersattes med tro
Författaren bor i Utah i USA.
Tänk om jag aldrig hittar någon annan att dejta och aldrig blir gift.
När min bästa vän såg mig märkte hon genast att något var på tok. ”Vi gjorde slut”, sade jag tyst. Jag hade kommit hem efter ett långt samtal med den unge mannen som jag hade dejtat. Fastän det var tråkigt att skiljas åt var vi båda överens om att det var det rätta för oss.
Men allteftersom veckorna gick började jag känna mig osäker på mitt beslut. Tänk om jag aldrig hittade någon annan att dejta och aldrig blev gift. Tänk om jag hade gjort för stor affär av våra olikheter.
Jag kände mig så ensam och osäker att jag övervägde att ta reda på om han var villig att ge vår relation en ny chans. Jag var, som äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum beskrev, ”missnöjd med nuvarande förhållanden och … [hade] en mörk bild av framtiden”.1
En kväll några veckor efter vårt uppbrott läste jag om Frälsarens uppståndelse. I Lukasevangeliet står det att på den tredje dagen efter att Frälsaren hade lagts i graven, gick trofasta efterföljare dit för att smörja hans kropp med kryddor. Men de upptäckte att stenen som täckte gravöppningen hade rullats bort och att kroppen var borta. Två änglar uppenbarade sig då för dem och sade: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått” (Luk. 24:5–6).
Änglarnas fråga slog mig plötsligt med oanad styrka. Jag hade aldrig tänkt på vad Jesu besökare kanske kände när de insåg att de letade på fel plats efter sin Frälsare. Jag hade aldrig tänkt på vilken utmaning det måste ha varit för dem att tro att Jesus hade lämnat gravens förruttnelse bakom sig och uppstått i härlighet.
Skriftstället var en mild tillrättavisning. Jag insåg att jag, liksom Frälsarens vänner, sökte tröst på fel plats. Att vältra mig i det förflutna och ”fåfängt längta efter gårdagen”2 gav ingen tröst och motiverade mig inte att agera konstruktivt. Jag insåg att jag behövde sluta söka i graven av gångna upplevelser. Jag behövde ersätta min rädsla med tro och lita på att Frälsaren kunde ge liv åt mina upplevelser i det förflutna.
Jag tänker ofta på det skriftstället när jag börjar ångra val jag har gjort eller längtar tillbaka till ögonblick i det förflutna. Tack vare Frälsaren kan vi börja om på nytt. Tack vare Frälsaren kan vi se tillbaka ”för att göra anspråk på glöden från lysande upplevelser men inte [på] askan”, i vetskapen om att det förflutna är något ”vi [ska] lära oss av men inte leva i”.3 I stället för att slösa bort tid med ånger kan vi se framtiden an med tro.