Ge och ta emot prästadömsvälsignelser
Julie Keyes, British Columbia, Kanada
Illustrationer Bradley Clark
För några år sedan när vår familj åt middag tillsammans med ett annat par från vår församling fick vi ett telefonsamtal från intensivvårdavdelningen i vårt lokala sjukhus. En tjänsteman frågade min make, som då verkade som stavspresident, om någon från vår kyrka kunde komma och besöka en sjuttonårig pojke som hade råkat ut för en allvarlig skallskada.
När min make kom dit fick han veta att den unge mannen hade ramlat ner från en balkong och landat på en trottoar av cement, nio meter nedanför. Han var medvetslös och förväntades inte överleva.
Min make och brodern som åt middag hos oss gav den unge mannen en välsignelse. Hans familj som bodde 160 mil bort, kontaktades och underrättades om hans tillstånd.
Mirakulöst nog återfick den unge mannen medvetandet efter några dagars intensivvård och började tillfriskna. I fyra veckor besökte hans föräldrar honom dagligen på sjukhuset. Sedan flög de hem honom till Arizona så att han kunde tillfriskna helt.
Vad underbart det var att se prästadömets helande kraft verka så att den här unge mannen kunde få en andra chans till en framtid med god hälsa. Och jag var så tacksam för en make och andra församlingsmedlemmar som är redo att tjäna genom prästadömet och agera med gudomlig myndighet.
Jag kände djupt medlidande med den unge mannens föräldrar som var så långt borta från sin son under hans kris. Men jag var glad att veta att de blev något lugnade när de fick veta att deras son hade fått en prästadömsvälsignelse och att kyrkans medlemmar gärna hjälpte till.
Min empati för de där föräldrarna ökade betydligt några år senare när jag fick ett telefonsamtal om att min egen son, som bodde 320 mil bort, hade blivit påkörd av en bil när han cyklade till universitetet där han arbetade och studerade. Fastän jag kände mig maktlös och inte kunde hjälpa honom var jag tacksam och tröstad i vetskapen om att heltidsmissionärerna hade ombetts att ge honom en prästadömsvälsignelse och att en församling i S:t Paul i Minnesota hade hjälpt till med hans familjs behov. Församlingsmedlemmar tog hem måltider till honom och hjälpte hans fru, som hade fött barn dagen innan olyckan, att ta hand om de andra tre barnen.
Tänk så mycket mer tacksam jag blev när jag fick veta att missionären som hade välsignat min son var samme unge man som hade fått en välsignelse av min make fem år tidigare. Jag förundrades över att det tjänande som tidigare utförts nu hade återgäldats i fullt mått!
Min tro och mina böner av tacksamhet till min kärleksfulle himmelske Fader har fortsatt att öka när jag tänker på att han känner oss alla och vet vad vi behöver. Jag tror att den här unge missionären var där så att vi kunde få se att Gud känner var och en på ett mycket personligt sätt.