Uppträd som om du ska stanna länge
Författaren bor i Utah, USA.
Liksom strömmarna i havet kan Guds heliga inflytande vägleda oss mot hans plan för vårt liv.
Liksom många barn drömde jag om vad jag skulle bli när jag blev stor. I mitt fall var jag övertygad om att jag skulle bli brandman på månen. I mitt femåriga sinne fanns det absolut inget annat som jag kunde bli. Jag misstänker att de flesta av oss har haft drömmar i vår barndom om hur våra liv skulle bli när vi blev stora. Jag misstänker också att de flesta av oss någon gång har sett tillbaka på sitt liv och utbrustit: ”Det var inte det här som jag trodde skulle hända!”
Två skriftställen hjälper oss att ha perspektiv på vårt liv. För det första:
”Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren.
Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar” (Jes. 55:8–9).
För det andra: ”[Gud] gör ingenting utom det som är till nytta för världen, ty han älskar världen” (2 Nephi 26:24).
De här skriftställena lär oss att allting som vår himmelske Fader gör i slutändan är för vår skull, även om vi inte kan förstå varför. Och eftersom Guds tankar och vägar är högre än våra så behöver vi upphöja våra liv så att de är mer i harmoni med hans plan för oss.
Att undra medan vi vandrar
Vi pratar ibland om Israels barn som vandrade i ödemarken i fyrtio år innan de tilläts gå in i det utlovade landet. En molnsky eller en pelare av eld vilade över tabernaklet när de skulle stanna, och när den flyttade på sig följde folket efter (se 4 Mos. 9:15–18, 21–23). Jag misstänker att de också tillbringade fyrtio år med att ”undra” i ödemarken – undra när de skulle flytta på sig, när och var de skulle stanna och när de slutligen skulle komma till det utlovade landet.
Den här berättelsen är rik på symboler. När var och en av oss vandrar genom vår jordiska ödemark vill vi nå vårt ”utlovade land”, att få bo hos Gud för evigt. Han har lovat att leda oss dit. Varje person behöver vandra längs samma väg – vara lydig, omvända sig, ta emot prästadömets förrättningar och uthärda trofast – men varje persons liv är unikt.
Äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Herren har försett dig med en ström av gudomligt inflytande i livet som kommer att leda dig enligt den individuella plan som han vill att du ska fullborda här på jorden. Sträva efter att genom Anden känna igen och noggrant följa denna vägledning som Herren har gett dig i livet. Anpassa dig till den. Välj, med glädje, att använda din fria vilja till att följa den.”1
Fundera över vilket som var svårast för Israels läger att uthärda: Att tillbringa ett år på en otrevlig plats eller att lämna en trevlig plats efter två dagar. Jag tror att båda situationerna prövade deras tro.
Likadant är det med oss. Vi kanske inte är nöjda mer vår situation och tillbringar mycket tid till att undra när saker och ting ska ändras. Eller så kanske vi får uppleva en oväntad förändring i våra behagliga rutiner. Hur vi väljer att reagera på de här upplevelserna avgör, till stor del, vår lycka. Och om vi tillbringar vårt liv med att undra medan vi vandrar så kan vi gå miste om underbara möjligheter till andlig utveckling.
Gå och gör något idag
På våren 1831 började medlemmarna samlas i Kirtland i Ohio. En medlem som hette Leman Copley gick med på att låta en grupp från Colesville i New York bo på hans gård i Thompson, som låg nära Kirtland. I maj 1831 uppenbarade Herren för profeten Joseph Smith:
”Och jag helgar detta land åt dem för en kort tid, tills jag, Herren, skall sörja för dem på annat sätt och befalla dem att bege sig härifrån.
Och stunden och dagen är inte given dem, låt dem därför uppträda i detta land som om de skulle stanna i många år, och det skall lända dem till godo” (L&F 51:16–17; kursivering tillagd).
Liksom Israels barn som följde molnskyn i ödemarken, visste de här medlemmarna att de inte skulle stanna kvar permanent på Copleys gård. Någon gång skulle de fortsätta vidare. Men oavsett hur länge de skulle stanna, skulle de uppträda som om de skulle vara där i många år.
Varför gav Herren dem ett sådant råd? Några kan ha blivit missmodiga av att bo i en vagn eller ett tält på ett lerigt fält när de såg andra leva i bättre omständigheter. Herrens råd förändrade troligtvis deras perspektiv från missmodigt till hoppfullt.
Likaså när vi ser andra som har sådant som vi drömmer om – en fin familj, ett fint hem, jobb och en tydlig inriktning i livet – kan vi bli missmodiga. Om vi till exempel vet att vi inte ska vara i en församling eller gren så länge så kanske vi tänker: ”Vad är det för vits med att tacka ja till en kallelse? Varför anstränga sig för att lära känna någon?” Vi kanske fortfarande går i kyrkan, men vi får inte ut allt vi kan av upplevelsen. Om vi ägnar vårt liv åt att fokusera på det vi inte har, kanske vi inte kan vara riktigt tacksamma för det vi faktiskt har.
Som det står i en av de engelska psalmerna ”finns det möjligheter att arbeta överallt omkring oss, tillfällen rakt framför oss. Låt dem inte gå dig förbi och säg: ’Någon gång ska jag försöka’, utan gå ut och gör något i dag.”2
När vi uppträder ”i detta land som om [vi] skulle stanna i många år” börjar vi se möjligheter som vi kanske inte har sett tidigare. Vi kan också se att några av de här möjligheterna kanske inte kommer tillbaka. Då tänker vi: ”Så länge jag är här ska jag vara engagerad, göra så gott jag kan och välja att vara glad. Jag ska fortsätta hoppas på framtiden, men under tiden ska jag göra en del gott här.” Det är skillnaden mellan att trampa vatten och att faktiskt simma.
Det visade sig att medlemmarna i Thompson inte stannade kvar där så länge. Leman Copley höll inte löftet att låta medlemmarna vara på hans mark. Herren sände så småningom de här medlemmarna till Missouri, men de gjorde sitt bästa medan de bodde på bondens fält, och Herren välsignade dem för det.
President Dieter F. Uchtdorf, andre rådgivare i första presidentskapet, har sagt: ”Ibland kan de djupa dalar vi nu lever i endast förstås när vi ser tillbaka på dem uppifrån bergen i våra framtida upplevelser. Ofta kan vi inte se Herrens hand i vårt liv förrän långt efter det att prövningarna passerat. Ofta är de allra svåraste stunderna i vårt liv viktiga byggstenar som bildar grundvalen för vår karaktär och banar väg för framtida, insikter och lycka.”3
Låt inte era sinnen vända tillbaka
Ibland får vi problem när vi envisas med att göra saker enligt vår egen tidtabell i stället för att lita på Herrens.
Tänk på berättelsen om Lehis avfärd från Jerusalem ur Lamans och Lemuels perspektiv. Deras bekväma liv avbröts plötsligt när Lehi sade att familjen behövde fly eftersom Jerusalem skulle förstöras. Och så ger de sig av ut i ödemarken – bara för att snart behöva återvända för att hämta Labans mässingsplåtar. Att ta sig genom den stränga ödemarken, och så går Laban och stjäl deras dyrbarheter och försöker döda dem! Jag skulle också vara arg!
Och när Laman och Lemuel dessutom såg att Jerusalem såg ut precis som förut blev de förmodligen ännu argare. Jag vet inte om de förväntade sig att få se en rykande krater när de återvände, men jag kan föreställa mig vad de tänkte: ”Var det inte meningen att Jerusalem skulle förstöras? Varför slösar vi tid i ödemarken när allt är fullt normalt här?” I vilket fall som helst resulterade allt det här i att de slog Nephi och Sam (se 1 Nephi 3:29).
När saker och ting inte blir som vi tycker att de borde bli; när vi tycker att pelaren av eld inte förflyttar sig snabbt nog; när vi ser oss omkring och bara ser en bondes fält, då kan vi också bli så missmodiga att vi, liksom Laman och Lemuel, slår ner på vår tro och låter vår frustration gå ut över Gud.
Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum sade: ”När vi är onödigt otåliga med en allvetande Guds tidsplan, antyder vi i själva verket att vi vet vad som är bäst. Visst är det märkligt – vi som behöver armbandsklockor söker råda honom som övervakar kosmiska klockor och kalendrar.”4
Naturligtvis är inte livet alltid lätt, och jag känner inte till någon – inklusive mig själv – som kan säga att livet har blivit precis som de föreställde sig. Men jag känner också många som skulle säga att de trots allt är nöjda med sitt liv nu – fastän de inte har blivit brandmän på månen.
Det där positiva perspektivet kommer när vi trofast följer Herren med optimism genom vår egen ödemark. När vi gör det, upptäcker vi en dag att vår ödemarksupplevelse inte var så hemsk som vi trodde att den skulle bli. Vi kanske till och med erkänner att det faktiskt var värt besväret. Herren talade till oss alla då han sade:
”Fortsätt … i tålmodighet tills ni är fullkomliggjorda.
Låt inte era sinnen vända tillbaka, och när ni är värdiga skall ni i min egen rätta tid få se och veta” (L&F 67:13–14).