Våra hem, våra familjer
Vi vet var han är
Författaren bor i Colombia.
Vårt fokus som en evig familj kommer alltid att vara på Gud.
Illustration Michael T. Malm
När ansiktena på två unga män visade sig i den övre delen av dörren till vårt hus i Colombia, trodde vi att de stod på något för att kunna se oss genom dörren. Det gjorde de inte. De vara bara så långa! Vår treårige son Pablo Ezequiel tittade förundrat upp på dem. Inom några dagar var de hans bästa vänner.
Vår familj – min hustru Ludy, Erika, Yesica och lille Ezequiel – sökte efter Herren. Vi följde redan några evangelieprinciper: Vi bad bordsbön, vi bad som familj och vi hade familjeaktiviteter. Våra liv var baserade på vår familjeenhet. När de där ”stora änglarna”, som Ezequiel kallade äldsterna, kom, så var det en bekräftelse på våra ansträngningar att stärka familjen och fokusera på Gud.
Med skrifterna som vägledning undervisade äldsterna Fa och Fields oss om vägen. Vi hade frågat Herren var vi skulle tillbe honom. Mormons bok och det återställda evangeliet besvarade alla de frågor som hade dykt upp under årens lopp i våra familjesamtal. Svaren passade precis, och vi blev snart medlemmar i kyrkan. Ett år senare ingick vi förbund och beseglades som en evig familj i templet i Bogotá.
Vi kände så stor glädje över att vi hade lett in våra barn på evangeliets stig. Anden fanns i vårt liv och vårt hem, och Ezequiel, som då var fyra år, bad en bön som vi aldrig ska glömma. Han sade: ”Käre himmelske Fader, vi tackar dig för den här vackra lilla pojken som jag är, amen.” Vi sade alla amen och kramades och log. Den där lille pojken var vår glädje.
Under åren som följde gjorde vi det till en vana att besöka templet regelbundet, och vi kunde åka dit två eller tre gånger om året. Vi bodde drygt 40 mil från templet, men det kändes aldrig för långt bort för oss. Det var alltid roligt att förbereda sig för att åka till templet. Släktforskning är en prioritet för våra barn, och de tyckte om att utföra dop för de döda. Vi förberedde oss alltid vördnadsfullt och hade sedan en ljuvlig upplevelse i Herrens hus.
Ezequiel tillväxte i ande och tro. Hans mamma var hans största skatt. Han hade alltid en särskild komplimang till henne. En dag sade han till sin mamma: ”Mamma, jag älskar dig mer än dinosaurieben!” Vi skrattade allihop, för det bästa han visste var att leta efter dinosaurieben.
Vår dyrbare Ezequiel tillbringade fjorton år av sitt liv med oss i evangeliet som förenar oss. Han var alltid snabb att lyda. Hans kärlek lyste alltid upp vårt hem. Hans systrar och de heliga i skrifterna var hans föredömen. Han var full av liv och energi. Han missade aldrig sina seminarielektioner. Han fyllde vårt hem med glädje. Han var vördnadsfull när han delade ut sakramentet. Men vårt liv tillsammans förändrades när Ezequiel kallades hem till vår himmelske Fader. Vi saknar honom mer än vi kan beskriva.
En ovanlig infektion tog honom ifrån oss. Trots den svåra smärtan över hans bortgång är vi övertygade om att vi får vara tillsammans med honom igen. Vi har det löftet tack vare vår tempelbesegling. Tomheten som hans bortgång har lämnat efter sig fylls av vetskapen om att han kallades av Herren att uppfylla en mission någon annanstans. Ezequiels begravningsgudstjänst var så speciell att många personer kände sig manade att undersöka kyrkan. Jag hoppades alltid på att han skulle verka som missionär, och nu gör han det. Tack vare frälsningsplanen vet vi var Ezequiel är och vem han är hos.
Vårt fokus ligger fortfarande på vår familj och på Gud. Det är vårt vittnesbörd att Gud lever och att han har en plan för våra liv. Vi måste fortsätta i tro. En älskad familjemedlems frånvaro påminner oss om den gudomliga planen.
Några av de mest trösterika orden vi har fått kommer från profeten Joseph Smith. I vårt hjärta känner vi att de är sanna: ”Herren tar bort många, även i späd ålder, så att de må undgå människans missunnsamhet och den nuvarande världens sorger och ondska. De var alltför rena och alltför älskliga att bo på jorden. Om vi därför ser på saken ur rätt perspektiv så har vi skäl att fröjdas istället för att sörja eftersom de befriades från det onda, och vi skall snart ha dem igen” (Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith [2007], s. 174).
Hoppet om att vi ska träffa Ezequiel igen på uppståndelsens morgon ger våra själar mod och hjälper oss uthärda de mörka dagarna.