Pionjärer i varje land
Tonga Ett land helgat åt Gud
Mindre än ett årtionde efter att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga hade organiserats i staten New York, vändes ett örike hundratals mil bort i det väldiga Stilla havet mot kristendomen. År 1839 överlämnade kung George Tupou I av Tonga sitt land, sitt folk och sina efterkommande i Guds beskydd. Kungens tillkännagivande ”Gud och Tonga är mitt arv” blev Tongas valspråk. Religion spelar en stor roll i Tonga på grund av detta arv: Än i dag ser varje tongan sabbatsdagen som en helig dag för gudsdyrkan.
De första missionärerna
Medan äldsterna Brigham Smoot och Alva Butler verkade i Samoamissionen fick de i uppdrag att föra det återställda evangeliet till Tongas öar. När de anlände 1891 höll de audiens med kung George Tupou I som gav dem tillstånd att predika Jesu Kristi evangelium. Tack vare de uppmuntrande framtidsutsikterna kallades fler missionärer till öarna och var ivrigt engagerade i att sprida evangeliet. Tråkigt nog hade kyrkan inte lika stor framgång i Tonga som på de andra polynesiska öarna Tahiti, Hawaii, Nya Zeeland och Samoa. År 1897 beordrades missionärerna att återvända till Samoa, och de få nyomvända i Tonga lämnades utan ledarskap för en tid.
År 1891 träffade äldsterna Brigham Smoot och Alva Butler kung George Tupou I och fick tillstånd att predika evangeliet bland hans folk.
Ett ihågkommet folk
”Vet ni inte att jag, Herren er Gud, … kommer ihåg dem som finns på havets öar”? (2 Nephi 29:7)
Herren glömde inte de heliga i öriket Tonga. År 1907 anlände äldsterna Heber J. McKay och W. O. Facer till Neiafu, Vava’u, där de organiserade en gren och en liten skola. Snart började missionsverksamheten blomstra och flera grenar och skolor upprättades på öarna under åren som följde.
Liksom i andra delar av världen fick kyrkan i Tonga uppleva motstånd, men den här gången hade evangeliet kommit för att stanna. Allteftersom missionsarbetet fick större framgång, kallades ledare bland de lokala tonganska medlemmarna så att kyrkan kunde fortsätta växa när utlänningarna evakuerades under andra världskriget.
Bygger en kristen civilisation
Allteftersom evangeliet spreds runtom på öarna, startade kyrkan skolor. År 1947 arrenderade kyrkan ett stort stycke land och började bygga en ny skola, Liahona College, som nu heter Liahona High School.
Skolan, som invigdes 1953 av äldste LeGrand Richards (1886–1983) i de tolv apostlarnas kvorum, skulle bli ett ”vägledande ljus” för alla som kom dit, och den skulle förbereda ungdomar för att bli ledare och utöva gott inflytande på andra. Närvarande vid invigningen var också drottning Salote Tupou III som godkände skolan som ett redskap för att bygga en ”kristen civilisation” som enar alla slags människor. Sedan skolan startades har tusentals utexaminerade elever verkat som missionärer, ledare i kyrkan och framstående ledare i samhället.
I dag finns det två high schools i Tonga som kyrkan sponsrar: Liahona High School på huvudön Tongatapu och Saineha High School på ön Vava’u. Det finns också fem mellanskolor som kyrkan sponsrar – tre på Tongatapu, en på ’Eua och en på Ha’apai.
En profetia uppfylls
När president David O. McKay (1873–1970) och hans hustru Emma Ray besökte Tonga 1955, behandlade medlemmarna dem som kungligheter. Det var första gången som en kyrkans president besökte öarna. Under deras korta besök på Tongatapu och Vava’u närvarade de vid möten tillsammans med medlemmarna och kände tonganernas kärlek och hängivenhet när de framförde musik och danser, höll tal och ordnade middagar. Under president McKays besök hos medlemmarna på Vava’u, inspirerades han att avslöja att han i en syn hade sett ”ett tempel på en av dessa öar, dit kyrkans medlemmar kan komma och ta emot Guds tempels välsignelser”. En medlem skrev ner tonganernas gensvar: ”Alla församlade började gråta.”1
Nästan 30 år senare, i augusti 1983, invigdes templet i Nuku’alofa av president Gordon B. Hinckley (1910–2008), då rådgivare i första presidentskapet. Jag minns som tonåring hur medlemmar från de avlägsna öarna och tonganer kom långväga ifrån för att vara med om den härliga händelsen. Jag hade förmånen att delta i en av invigningssessionerna och vara med i kören. Jag minns den varma känsla jag fick när jag hörde president Hinckley tala, och jag visste då att han hade kallats av Gud. När vi sjöng hosiannahymnen, förstod jag hur mycket Herren älskar sina barn.
Frälsaren har alltid kommit ihåg folket på havets öar, och den dagen uppfylldes president McKays profetia.
Återinvigning av Herrens hus
På grund av kyrkans ökande tillväxt i Tonga var templet stängt i omkring två år för renovering. Bland annat gjordes rummen större, ett beseglingsrum lades till och polynesiska motiv målades på väggar och tak.
I början av 2007 kallades mina make och jag att anordna ett kulturellt evenemang inför templets återinvigning. Det skulle hållas den 3 november, en dag före återinvigningssessionerna.
Vårt mål var att engagera så många ungdomar som möjligt från stavarna på Tongatapu och att utforma ett framförande som skulle förbereda medlemmarna andligt för tempelinvigningen påföljande dag. Evenemanget skulle sändas via satellit och visas i direktsändning i teve på de mest avlägsna öarna, liksom i alla tonganska stavar runtom i världen, så det här var en stor uppgift.
Produktionen hette ”En skatt som varar”. Den bestod av kulturella danser från Tonga, Hawaii, Tahiti, Nya Zeeland, Fiji och Samoa. Berättelsen handlade om ett par som hade förlorat sitt lilla barn. De sökte på de polynesiska öarna efter en skatt som skulle mildra deras förlust. De fann gåvor på varje ö, men ingen kunde mildra deras smärta. När de återvände till Tonga berättade missionärerna om evangeliet för dem och de lärde sig om ”en skatt som varar” – eviga familjer och välsignelsen att en dag kunna förenas med barnet som hade gått bort.
Under invigningsveckan regnade det kraftigt. Under generalrepetitionen den 2 november var det mulet. Jag bad ungdomarna att återvända hem och be om vackert väder så att de kunde göra sitt framförande inför Tonga och dem som skulle se evenemanget via satellit, särkskilt profeten. Den kvällen spöregnade det och morgonen därpå var vädret fortfarande illavarslande.
På lördagskvällen samlades 3 000 ungdomar i Teufaiva Stadium för att höra från äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum, som hade sänts för att återinviga templet på grund av president Hinckleys vacklande hälsa. Jag ska aldrig glömma det framförandet. Allt föll på plats. Vädret var perfekt, ljudsystemet som hade krånglat tidigare fungerade utmärkt och de unga männen och kvinnorna dansade av hjärtans lust.
Vi hade bevittnat ett underverk. Vår himmelske Fader hörde sina barns böner och höll regnet borta. Samtidigt kunde vi sätta tonen för tempelinvigningen dagen därpå genom att påminna medlemmarna om att eviga familjer är den skatt som varar och att tempel byggs för att de välsignelserna ska kunna förverkligas.
Ett folk hängivet Herren
I dag fortsätter kyrkan att växa i Tonga, och infödda medlemmar har ledarpositioner. Möteshus byggs på öarna och ett ökande antal missionärer påskyndar arbetet. Kyrkans skolor är fast etablerade och fortsätter att förbereda tappra missionärer, framtida ledare och värdiga mödrar och fäder.
Medlemmarna behöver inte längre företa den långa resan med båt till huvudön för att se generalkonferensen. I stället har tekniken gjort att medlemmarna kan stanna kvar i sina stavar och se genereralkonferensen och utsändningar av områdeskonferenser från Nya Zeeland.
Mitt bland de omvälvande förändringar som når Tongas stränder fortsätter medlemmarna sitt arv av tro. De är ett folk som var hängivna Gud för 175 år sedan. De är ett folk som i dag fortsätter att viga sina liv och allt de har åt Herren.