Var stark och frimodig
Illustrationer Michael S. Parker
”Befälhavaren för presidentens vaktstyrka har tillkännagett att vi ska ha en stor fest eftersom vi gjorde så bra ifrån oss!” ropade en av vakterna.
Jag borde ha varit glad, men så fort jag hörde det började jag be. Jag visste att vårt firande skulle bli en dryckesfest. Jag var andligt stark nog att inte dricka, men jag ville inte att de andra vakterna skulle få problem på grund av mig.
Militärtjänst är obligatorisk för alla sydkoreanska unga män, så jag anslöt mig precis efter att jag hade avslutat min heltidsmission. Jag fick i uppdrag att ingå i presidentens vaktstyrka. De andra vakterna visste att jag inte drack alkoholhaltiga drycker eftersom jag var medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. När festen annonserades blev de nervösa eftersom de skulle få problem om jag inte drack när vår befälhavare beordrade oss att göra det under festen.
Det var tradition vid sådana tillfällen att befälhavaren skulle ställa sig framför varje vakt, en åt gången, och fylla vaktens glas med alkohol. Sedan skulle vakten hålla upp glaset och säga ”tack!” och genast dricka upp alkoholen.
Att inte lyda en order från en överordnad i det militära kan innebära stora problem, inte bara för personen som vägrar att lyda utan också för de andra medlemmarna i kåren. I värsta fall kan ordervägran resultera i fängelsestraff, och detta gjorde vakterna nervösa.
Dagen då festen skulle hållas kom, och alla vi tio vakter satt runt bordet. Var och en hade ett tomt glas framför sig. Jag satt på tredje stolen. Vår befälhavare kom in och fyllde det första glaset. Vakten höjde glaset och sade: ”Tack!” Sedan drack han upp alltihop.
Vår befälhavare fortsatte till den andra vakten och gjorde samma sak. Sedan var det min tur. Jag var beredd att hålla fast vid Visdomsordet och hade en bön i hjärtat för de andra vakterna. När vår befälhavare fyllde mitt glas, sade jag med hög röst: ”Tack!” Sedan skulle jag säga att jag var ledsen men jag kunde inte dricka.
I det ögonblicket kom hans sekreterare in och sade: ”Ni har ett telefonsamtal.” Vår befälhavare vände sig mot honom och sade: ”Jag är upptagen.”
Jag höll fortfarande i glaset när sekreteraren tillade: ”Det är presidenten.” Vår befälhavare svarade: ”Åh, okej”, och gick genast därifrån.
Plötsligt bytte den andra vakten sitt tomma glas med mitt och drack snabbt upp drinken. En kort stund senare kom vår befälhavare tillbaka, såg mitt tomma glas och sade: ”Jaha, du har redan druckit upp!” Sedan fortsatte han till den fjärde vakten. Alla tog ett djupt andetag och slappnade av.
Trettiofem år senare, långt efter att jag avslutat min militärtjänst, fick jag ett telefonsamtal från en grenspresident i Sydkorea. Han frågade om jag kom ihåg en herr Park från min militärtjänst.
”Naturligtvis gör jag det”, svarade jag. Jag hade tjänstgjort tillsammans med herr Park, och han hade respekterat min tro och ofta beskyddat mig i svåra situationer.
Grenspresidenten gav mig herr Parks telefonnummer och jag ringde honom med en gång. Medan jag pratade med herr Park berättade han att under vår tid tillsammans som presidentens vakter hade han sett ett ljus stråla från mig och känt att han skulle hjälpa mig. Efteråt, sade han, hade han alltid tänkt på mig när han hade det svårt.
Herr Park berättade att han hade två söner som han ville skulle bli som jag. Han hade till och med tagit med sina söner till ett av kyrkans möteshus. En av dem hade döpts, men inte herr Park. Men den sonen var nu mindre aktiv. Herr Park ville ha hjälp och råd av mig.
Jag åkte för att träffa herr Park en vecka senare. Vi hade ett trevligt samtal och jag började snart träffa hans son och uppmuntra honom att återvända till kyrkan. Han tog ödmjukt emot mitt råd, blev aktiv och verkade som heltidsmissionär. I sina brev hem under missionen motiverade han sin far och hjälpte honom förbereda sig för dop. En sommardag året efter vårt första sammanträffande, döpte jag herr Park som medlem i kyrkan.
Vilket stort underverk! Deras liv hade förändrats tack vare tron som en ung man utövade trettiofem år tidigare.
Undvik snaror och fällor
I Gamla testamentet talade Josua till Israels barn om de snaror och fällor som de skulle stöta på när de levde i en orättfärdig värld:
”Då skall ni veta att Herren, er Gud, inte mer skall fördriva dessa folk för er. De skall då bli en snara och en fälla för er och ett gissel för era sidor och taggar i era ögon, till dess ni blir utrotade ur detta goda land som Herren, er Gud, har gett er” (Jos. 23:13).
För mig var tanken på de problem jag kunde ha vållat de andra vakterna en fälla som kunde ha frestat mig att dricka alkohol. Men jag valde det rätta och var beredd att följa Visdomsordet oavsett följderna.
Jag lärde mig av mina upplevelser i det militära att Herren välsignar och skyddar sina barn om vi är ”starka och frimodiga” (se Jos. 1:6). Han skyddade till exempel israeliterna när de gick över Jordanfloden. Men först visade prästerna som bar på förbundsarken sin tro och sitt mod genom att gå ut i den översvämmade floden. Först då skar Herren av vattnet så att det ”blev stående som en hög vall” (se Jos. 3:13–17).
För att bli starka och frimodiga behöver vi hålla oss till Herren (se Jos. 1:6; 23:8). Vi håller oss till Herren när vi studerar skrifterna och ber, enskilt och med familjen, och när vi har hemaftnar. Vi håller oss också till honom när vi tar del av sakramentet, förhärligar våra ämbeten, besöker templet ofta, följer buden och omvänder oss när vi gör misstag. Allt det här gör att den Helige Anden kan vara hos oss och hjälpa oss känna igen och undvika snaror och fällor.
”Från och med när vi är mycket unga ger oss de som ansvarar för oss riktlinjer och regler för att säkerställa vår trygghet”, har president Thomas S. Monson sagt. ”Livet skulle vara enklare för oss om vi helt och hållet lydde de här reglerna. …
Lydnad är profeternas kännetecken. Den har skänkt dem styrka och kunskap genom tidsåldrarna. Det är viktigt för oss att inse att också vi har rätt till denna källa till styrka och kunskap. Den är tillgänglig för var och en av oss i dag när vi lyder Guds bud.”1
Gå framåt i tro
En kort tid efter att president Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, kallades som generalauktoritet gick han till äldste Harold B. Lee (1899–1973) för att få råd. President Packer minns:
”Han lyssnade uppmärksamt på mitt problem och föreslog att jag skulle tala med president David O. McKay [1873–1970]. President McKay gav mig råd om hur jag skulle göra. Jag var mycket villig att vara lydig, men såg ingen möjlighet att göra det han rådde mig till.
Jag återvände till äldste Lee och talade om att jag inte såg någon möjlighet att göra så som jag råtts att göra. Han sade: ’Problemet med dig är att du vill se slutet från början.’ Jag svarade att jag gärna ville se åtminstone ett eller två steg framåt. Då fick jag en lärdom för livet: ’Du måste lära dig att gå fram till ljusets kant, och sedan några steg in i mörkret. Då kommer ljuset att visa sig och visa vägen framför dig.’”2
Som barn till vår himmelske Fader vill vi ibland förstå i detalj det som vi måste acceptera eller göra i tro. Men vi måste inte förstå allting. Vi behöver bara fortsätta framåt som Herren bad oss att göra, som israeliternas präster gjorde när de gick ner i den översvämmade Jordanfloden. Vi kan inte se eller förstå allting, men Herren hjälper oss att gå på torr mark om vi är starka och frimodiga.
Vi har kraften att stå starka när vi följer hans ord – söker efter och följer hans vägledning i skrifterna och från hans tjänare. Ja, vi lever ”på fiendens mark”,3 men fienden kan inte besegra Herren, vår Frälsare, som sändes för att hjälpa oss och rädda oss.
Jag vet att vi kan vara sanna lärjungar till Jesus Kristus ”när vi i lydnad står starka och håller fast vid vår Guds lära”.4 När vi är modiga nog att göra det så står vi på heliga platser, oavsett var vi är.