Ful ankunge eller majestätisk svan? Det är upp till dig!
När jag var liten minns jag att min mamma läste ”Den fula ankungen” av Hans Christian Andersen för mig. Kanske var det för att jag var blyg och inte kände att jag passade in, men minnet och budskapet i den sagan har alltid stannat kvar hos mig.
I den version jag minns väntar en ankmamma tålmodigt på att hennes ägg ska kläckas och de små ankungarna ska komma ut. Det dröjde inte länge förrän de ulliga gula ankungarna kom ut till ankmammans glädje. Men det fanns ett något större ägg som inte hade kläckts än. Mamman och ankungarna väntade och tittade. När ägget kläcktes till slut såg de gula ankungarna att den nya familjemedlemmen såg annorlunda ut. De samlades runt honom och förkunnade för sin mor och far: ”Han är inte som oss. Han är ful.” De lämnar honom ensam i boet och simmar iväg. Den fula ankungen vandrar bort från boet och försöker gömma sig. Alla möten han får uppleva är negativa och gör honom missmodig. Han tänkte ofta för sig själv: ”Alla hatar mig för att jag är ful.”
Sedan skedde ett underverk. Han ser andra som ser ut och gör precis som han! Han blir vän med dem och de tar honom till sin mamma och frågar: ”Mamma, mamma, vi har hittat en lillebror! Kan han stanna hos oss för evigt?” Den vackra, graciösa svanmamman virar sina vita vingar runt den fula ankungen och säger med mild röst: ”Du är inte alls någon ankunge! Du är en liten svan, och en dag blir du kung över dammen.”
Jag älskade att höra den sagan som liten. Jag insåg inte att det jag lärde mig av den skulle hjälpa mig igenom min svåra tonårstid. Jag döptes och blev medlem i kyrkan när jag var åtta år, men min familj blev gradvis mindre aktiv.
I det lilla samhället i Idaho där jag växte upp fanns det en bio där det visades en matinéföreställning varje lördag. Jag gick alltid dit med två eller tre av mina vänner. Bion visade en kort film om sport och en annan om nyheter. Långfilmen var vanligtvis en cowboyfilm fylld av action.
En lördag under pausen rullade personalen fram en tioväxlad cykel. Den var röd, den var fin och de skulle ge den till den person i biosalongen som hade vinnarnumret på sin biobiljett. Å vad jag ville ha den där cykeln!
Personen som rullade fram cykeln sträckte ner handen i en behållare och tog fram en biljett. När han läste upp biljettnumret upptäckte jag att det var jag som hade den vinnande biljetten. Men jag rörde mig inte eller sade något. Jag var för blyg och generad. Jag hade inte tillräcklig tilltro till mig själv till att ställa mig upp och tala om för alla att jag hade vinnarbiljetten. De ropade upp vinstnumret ytterligare två gånger och varje gång höll jag biljetten gömd så att ingen skulle se den. Till slut lästes ett annat nummer upp. En av vännerna som jag kom till bion med råkade ha det nya numret. Han hoppade upp, skrek och sprang upp på scenen för att hämta sin cykel. Den cykeln kunde ha varit min!
När jag gick hem ensam från bion den lördagen tänkte jag på sagan om den fula ankungen. Jag kände mig verkligen som den lilla svanen. Jag kände det som om jag vandrade omkring i skogen och försökte gömma mig och att ingen tyckte om mig. Jag insåg inte vem jag var eller vad jag kunde bli. När jag hade kommit hem hade jag insett att det måste ske en förändring. Jag minns att jag tänkte: ”Det är dags för mig att sluta upp med barnsligheterna. Det ska aldrig hända igen.”
Jag började upptäcka att det fanns människor omkring mig som älskade och brydde sig om mig. Församlingens biskop intresserade sig för mig liksom min stavspresident som bodde på samma gata som jag. De undervisade mig om evangeliet. De bar vittnesbörd för mig om att Frälsaren levde och att hans dyrbara försoning var verklig och vad den kunde göra för mig. De läste upprepade gånger berättelsen om Joseph Smith för mig och hans syn i den heliga lunden. Tack vare det har jag utvecklat den underbara vanan att läsa Joseph Smith — Historien varje vecka. När jag gör det vet jag att jag har styrka att klara av allt jag ställs inför den veckan.
Under den tiden i mitt liv, när jag verkligen behövde någon, välsignade min himmelske Fader mig. Han visste vem jag var och han sände sina tjänare för att hjälpa mig att själv upptäcka det. De lade armarna om mig och talade om för mig med sina gärningar att jag inte alls var någon ful ankunge och att om jag var värdig och höll Guds bud så skulle jag bli ”kung över dammen”. När jag började få insikt om försoningen och vilken välsignelse den var fick jag större styrka och självförtroende.
När jag blev 16 år uppmuntrade de här goda männen mig att få en patriarkalisk välsignelse. När jag hade fått min rekommendation satte jag mig på min gamla cykel och cyklade flera kilometer till patriarkens hem. Han förklarade återigen vad en patriarkalisk välsignelse är och hur den skulle välsigna mitt liv. Han lade händerna på mitt huvud. Efter den upplevelsen var livet inte detsamma mer.
Jag tackade ja till en missionskallelse till Skottland och det var en underbar upplevelse. Några veckor efter hemkomsten därifrån träffade jag min framtida hustru på ett möte i kyrkan. Vi umgicks och jag friade till henne. Vi gifte oss i Salt Lake-templet.
En mening i min patriarkaliska välsignelse antyder att jag skulle få leva med en ängel under jordelivet. När patriarken gav mig välsignelsen visste jag inte vad en ängel var, ännu mindre innebörden av den meningen. När jag lämnade templet dagen då min hustru och jag hade beseglats visste jag vad det betydde. Hon har varit ljuset i mitt liv. Tack vare henne har jag fått leva i en ljus miljö. Hon har gett glädje och lycka till våra åtta barn, tjugofem barnbarn och två barnbarnsbarn. Mina barn har alla kommit att kalla henne välsignad. Jag tackar Gud för evangeliets välsignelser och de eviga välsignelser som det heliga templets förbund och förordningar ger.
Satan vill att vi ska tro att vi är fula ankungar, utan chans att bli som vår himmelske Fader och hans helige Son. Jag vittnar om att Gud älskar var och en av oss på ett särskilt sätt. Som äldste Neal A Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum så ofta sade: ”Vi känner Guds personliga, formande inflytande i varje detalj i vårt liv.”1 Vi är hans barn. Jag har lärt mig att vi kan höja oss över vår nuvarande miljö och bli ”dammens kungar och drottningar” genom att följa evangeliets bud.
Jag vet något annat också. Jag vet vem du är och varifrån du kommer. Uppenbarelserna påminner oss om vår trofasthet i föruttillvaron. (Se Upp 12:7–11; L&F 138:56; Abraham 3:22–23.) När vi knyter vårt vittnesbörd till denna stora sanning blir varje dag en underbar välsignelse för var och en av oss.
Håll dig på Herrens sida av linjen. Om han kan ta hand om en försagd och blyg pojke som jag så tar han hand om dig, nu och i framtiden. Du är en utvald son eller dotter till Gud. Välj att leva upp till den gudomliga potential som finns inom dig.
Du är en utvald son eller dotter till Gud. Välj att leva upp till den gudomliga potential som finns inom dig.
Tryckt ner dig själv?
Tänk på det här: Du är ett Guds barn. Med hans hjälp kan du uppnå din stora potential. (Se Rom 8:16–17.)
Biopersonalen rullade ut en tioväxlad cykel. Den var röd, den var fin och de skulle ge bort den. Å vad jag ville ha den där cykeln!
Jag upptäckte att det var jag som hade den vinnande biljetten. Men jag rörde mig inte eller sade något. Jag var för blyg och generad.
När jag började få insikt om försoningen och vilken välsignelse den var fick jag större styrka och självförtroende.
Illustrationer Jerry Harston om inget annat anges; fotografi av vingar © Getty Images; fotografi av fåglar, Graham Ford, © Getty Images
Detalj från Kristus i Getsemane, av Heinrich Hofmann. Med tillstånd av C. Harrison Conroy Co.