Tortillaunderverket
”Kom, och låt oss dra upp till Herrens berg, till … Guds hus.” (2 Nephi 12:3)
Två unga män klädda i vit skjorta och slips kom hem till oss i Honduras. ”Vi kommer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”, sade de.
Mamma bad dem komma in. Missionärerna undervisade vår familj om Jesu Kristi evangelium. Fastän jag bara var nio år kände jag i mitt hjärta att det de sade var sant.
”Vad måste vi göra för att bli medlemmar i Kristi kyrka?” frågade pappa.
”Döpas”, sade en av äldsterna.
Mamma, pappa och jag döptes en månad senare. Min bror Tomas, som var sex år, skulle döpas om två år.
Medan äldsterna undervisade oss mer om evangeliet förklarade de att familjen kan beseglas i templet.
Det närmaste templet låg i Guatemala, många mil därifrån. Vi skulle behöva betala för en busstur som tog två dagar och för övernattning för två nätter i staden. Vi hade inga pengar till en sådan resa, men mamma och pappa vägrade låta det hindra oss från att komma till templet.
Varje år odlade min familj majs. Vi använde den till att göra tortillas och sälja dem till personer som var på genomresa i vår by.
Mamma tog fram papper och penna. Hon lade ihop en del siffror och sade: ”Vi måste sälja 2 500 tortillas för att kunna betala för resan.”
Mina ögon blev stora. Det var många tortillas! ”Vi har aldrig sålt så många tortillas”, sade jag.
Mamma såg inte orolig ut. ”Herren hjälper oss”, sade hon. ”Raoul, du och Tomas måste hjälpa er pappa skörda majsen”, sade mamma till mig.
Tomas och jag hjälpte pappa skörda majsen. Varje dag malde mamma den, gjorde deg och stekte den. Tomas och jag tog alla tortillas till byn.
”En buss med turister kom idag”, sade jag till mamma när vi hade kommit hem efter den första dagen. ”Vi sålde många tortillas.”
”Det är ett underverk”, sade mamma.
Varje dag sålde vi fler tortillas. Inom några månader hade vi sparat ihop pengarna vi behövde för att resa till Guatemala. Men jag var ändå orolig. Jag hade hört berättelser om rånare som stoppade bussar som gick genom djungeln. De tog alla passagerares värdesaker.
”Hur blir det med rånarna?” frågade jag.
”Herren beskyddar oss”, sade mamma. Sedan frågade hon: ”Raoul, tror du på evangeliet?”
“Ja.”
”Då vet du att vi måste göra allt vi kan för att följa Herren och hans profeter.”
Ett år efter det att vi hade döpts var min familj redo att resa till templet. Vi åkte till Guatemala City i en buss. Jag ska aldrig glömma anden jag kände när min familj beseglades för tid och evighet.
Samma kväll, när jag knäböjde för att be, tackade jag min himmelske Fader för templets välsignelser.
Illustrationer Jim Madsen