Vi är här för att se templet

Rees Bandley, Utah, USA

En höstdag under mitt skift som tempeltjänare i Salt Lake-templet kom en ung man och hans vänner dit, uppenbarligen inte klädda för ett tempelbesök.

”Vi är här för att se templet”, sade den unge mannen.

”Har du en rekommendation?” frågade jag.

Den unge mannen tänkte efter. Sedan sade han: ”Ja. Mamma har en vän som är mormon i Minnesota. Hon rekommenderade att vi skulle komma och titta på templet.”

Jag kände mig manad att ta ungdomarna åt sidan och prata med dem. Den unge mannen hette Lars. Jag förklarade för honom att han inte bara kunde komma till templet utan att vår himmelske Fader också ville att han skulle komma. Jag sade till Lars att han behövde förbereda sig först och berättade hur.

Vid den här tiden hade jag bara varit aktiv i kyrkan en kort tid. Jag hade verkat som missionär men senare lämnat kyrkan eftersom jag blev engagerad i underhållningsbranschen och började använda droger och alkohol. Jag trodde att min familj och mina vänner skulle bli imponerade av mitt arbete och mitt välstånd men mamma brydde sig inte alls om det. I stället skrev hon alltid mitt namn på bönelistan i templet. Det gjorde mig arg.

Kvinnan jag gifte mig med hade också lämnat kyrkan. När vår åttaåriga dotter Tori började ställa frågor om Jesus Kristus hade vi nått botten när det gäller andlighet. Trots att jag verkat som missionär kunde jag inte komma ihåg något om Frälsaren.

”Det finns personer som kan undervisa dig om Jesus”, sade jag till Tori. ”Du kan väl prata med dem?”

Några dagar senare knackade två kvinnliga missionärer på vår dörr. Tori bjöd in dem och fick undervisning av missionärerna. Jag tjuvlyssnade från ett annat rum och hörde missionärerna undervisa om lärdomar som jag insåg var sanna.

”Vill du döpas?” frågade den ena missionären Tori efter den tredje lektionen.

”Ja”, svarade hon.

”Ska din pappa döpa dig?”

Jag hade inte varit i kyrkan på 20 år, men jag visste att mitt liv snart skulle förändras. Jag satt med på de sista lektionerna, vi började gå till kyrkan och min hustru och jag pratade med biskopen. Under min omvändelse bestämde jag mig för att jag behövde göra allt jag kunde för att kompensera för de år jag hade förlorat. Jag bytte jobb, förhärligade mina kallelser i kyrkan, beseglades till min hustru och dotter och blev tempeltjänare. Det var så jag visste att en nyfiken grupp unga män kunde bli värdiga att komma till templet.

Följande vår skrev Lars ett brev till mig och tackade för att jag hade berättat vad en tempelrekommendation verkligen är. ”Jag har lärt mig mer om tempelrekommendationer”, skrev han. ”Faktum är att jag döptes och fick en egen rekommendation i januari!” Ögonen fylldes av tårar när jag tittade på fotografiet han hade skickat av sig själv i vita dopkläder och en av missionärerna som hade undervisat honom.

Min resa tillbaka till templet var förunderlig, och vetskapen om Lars resa var en underbar välsignelse som påminde mig om hur vi alla kan göra något bra för andra.