Ett fast tag om de starka rötterna

Melsida Hakobyan, Armenien

När jag gick i skolan i Ryssland läste jag en skrämmande berättelse om två pojkar som träffade på en björn i en skog. Många år senare, när jag hade blivit lärare, bad några vänner mig att följa med och plocka svamp. Jag var fortfarande rädd för skogen men sade att jag skulle följa med dem.

När vi kom till skogen hittade jag en träpinne som jag skulle använda för att försvara mig med om jag stötte på en björn. Mina vänner hittade snart de bruna svamparna som de letade efter. Jag å andra sidan letade efter röda svampar så jag gick iväg i en annan riktning. Innan jag visste ordet av var jag ensam.

Medan jag letade snubblade jag och ramlade. Svampkorgen flög all världens väg men jag höll hårt i pinnen. När jag försökte komma upp märkte jag att marken var lerig och klibbig. Till min fasa insåg jag att jag hade hamnat i ett kärr! Mina gummistövlar fylldes snabbt av vatten och jag började sjunka. Jag försökte röra på benen men i stället för att komma loss sjönk jag ännu djupare. När leran hade nått midjan blev jag mycket rädd.

Jag ropade på mina vänner men det enda svaret jag hörde kom från surrande trollsländor och kväkande grodor. Jag började gråta, men plötsligt kom jag att tänka på min mor.När hon befann sig i en svår situation så bad hon. Hon hade ofta frågat om jag ville be med henne, men jag hade alltid vägrat och sagt: ”Det finns ingen Gud.”

Men där i min vattniga blivande grav fanns det inget annat att göra än att be och ropa på Gud om hjälp. ”Om du lever så snälla, hjälp mig!” bad jag.

Nästan omedelbart hörde jag en vänlig rösta säga: ”Ha tro och var inte rädd. Ta tag i den starka trädroten.”

När jag tittade mig omkring såg jag en stor trädrot bakom mig. Med hjälp av pinnen kunde jag ta tag om den. Något gav mig sedan styrkan att dra mig själv upp ur kärret.

Täckt av lera föll jag till marken och tackade Gud för att han hade besvarat min bön. Jag trodde nu på att han levde. Jag hade känt hans närhet och hört hans röst, och han hade gett mig kraft att dra mig upp.

En kort tid senare när heltidsmissionärerna berättade att profeten Joseph Smith hade fått ett svar på sin bön i den heliga lunden så trodde jag på dem. Gud hade trots allt besvarat min bön i en skog. Jag fattade tag i evangeliets starka rötter, döptes en kort tid senare och verkar i dag i Gyumri gren i Armenien.

Jag vet att min himmelske Fader älskar alla sina barn och jag är tacksam över att vara medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag är också tacksam för alla de välsignelser jag har fått av min himmelske Fader, särskilt för hans svar på en ateists bön i en skog för många år sedan.

När leran hade nått midjan blev jag mycket rädd. Jag ropade på mina vänner men det enda svaret jag hörde kom från surrande trollsländor och kväkande grodor.