Tjänandets välsignelser
Kyrkans medlemmar välsignar liv och stärker vittnesbörd när de försöker ta efter Frälsarens exempel när det gäller att tjäna andra.
President Thomas S Monsons exemplariska tjänande är välkänt bland medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. I över sex årtionden har han sträckt sig ut mot behövande människor. Han har gett tröst och frid till otaliga personer och personligen hjälpt sjuka och nödlidande.1
”Det finns idag hjärtan att glädja, det finns handlingar att utföra — ja, dyrbara själar att frälsa”, har president Monson sagt. ”De sjuka, de trötta, de hungriga, de frusna, de sårade, de ensamma, de gamla, de hemlösa, alla ropar efter vår hjälp.”2
I sitt tjänande har president Monson visat skillnaden mellan att administrera och att tjäna. Kyrkans medlemmar administrerar program och förrättningar, men de tjänar personer genom att visa kärlek och vara till hjälp. President Monson har i sitt tjänande efterliknat Frälsaren, som inte kom för att bli betjänad utan för att tjäna. (Se Mark 10:45.)
Som de fyra följande berättelserna visar, välsignar kyrkans medlemmar som går och ”gör som han” (se Luk 10:37) andra, kyrkan och sig själva.
Samarit med pannkakssmet
Återhämtningen från en mindre operation gick inte så lätt som jag hade letts till att tro. Men som församlingens hjälpföreningspresident kände jag att jag skulle hjälpa andra och inte be andra om hjälp. På måndagsmorgonen, tre dagar efter operationen, var jag tvungen att få upp sju barn och få dem klara för skolan. Jag undrade om jag var tvungen att låta min äldsta dotter vara hemma och hjälpa mig ta hand om minstingen.
Medan de här tankarna for genom huvudet ringde dörrklockan. Vickie Woodard, min första rådgivare och goda vän, hade kommit för att hjälpa till. Hon sade att hon var där för att göra pannkakor. Hon hade en skål pannkakssmet med sig och frågade var hon kunde hitta en stekpanna. Barnen var överförtjusta.
Efter frukosten skickade Vickie iväg barnen till skolan, städade upp och tog minstingen med sig hem tills det var dags för honom att sova middag. När jag senare frågade vem som tog hand om hennes små barn så sade hon att hennes make hade tagit några timmar ledigt från jobbet så att hon kunde hjälpa mig.
Vickies och hennes makes tjänande den dagen gjorde att jag kunde samla krafter vilket bidrog till mitt tillfrisknande.
Beverly Ashcroft, Arizona, USA
Mot en av dessa mina minsta
En dag när jag var ensam hemma med min yngste son snubblade jag på ett trappsteg och ramlade. Resultatet blev en ihållande buksmärta som höll i sig i flera dagar, så jag gick till en läkare.
Jag var gravid och proverna visade att moderkakan hade lossnat. Det tillståndet krävde fullständig vila, annars kunde jag förlora barnet.
Jag var orolig eftersom vi hade tre små barn och vi hade inte råd att betala för att få hjälp. Men systrarna i grenen hörde talas om mitt tillstånd och kom för att hjälpa till, utan att ha blivit ombedda. De organiserade sig i tre grupper som hjälpte mig på morgonen, eftermiddagen och kvällen.
De kom och diskade, strök, lagade mat, städade och hjälpte barnen med läxorna. En syster som heter Rute, som döptes medan jag låg till sängs, blev välkänd hemma hos oss. Hon var sjuksköterska och hjälpte mig på kvällen och gav mig nödvändiga sprutor.
Jag behövde inte be om något, de här systrarna förstod vilka behov jag hade och tog hand om allt. När de hade mer hjälp än vad som behövdes brukade en syster sitta och prata med mig. De fortsatte så i tre månader.
De här systrarna gav mig styrka, kärlek och visade hängivenhet. De gav av sin tid och sina talanger. De gjorde uppoffringar för att kunna vara där. De bad aldrig om något i gengäld. De visade kärlek och tjänade. De följde Herrens exempel som lärde oss: ”Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” (Matt 25:40)
Enilze do Rocio Ferreira da Silva, Paraná, Brasilien
Ta bara med deras kläder
När min make Brandon var i Orlando i Florida i affärer vaknade han en natt med hög feber och hade svårt att andas. Han ringde efter en ambulans som tog honom till sjukhuset där man konstaterade att han hade en svår lunginflammation.
Eftersom Brandons och mina söner var små kunde jag inte genast lämna hemmet i Pennsylvania och åka till Florida. Jag ringde till Brandon varje dag och hoppades han skulle bli bättre och kunna komma hem till oss.
Men Brandon blev sämre. När en sjuksköterska på sjukhuset uppmanade mig att komma till sjukhuset så fort som möjligt funderade jag över vem som skulle kunna ta hand om våra pojkar.
Min mamma tog ledigt från jobbet och sade att hon skulle komma så fort hon kunde, men flyget jag behövde åka med gick innan hon skulle komma. Jag ringde några vänner för att se om de kunde ta hand om pojkarna tills mamma kom. En vän från Hjälpföreningen, Jackie Olds, sade att hon gärna skulle ta hand om dem.
”Ta bara med deras kläder och blöjor”, sade hon, ”så tar jag hand om dem så länge som du behöver vara borta.”
Jag började protestera eftersom den här systern, med tre egna barn, var mycket upptagen, men hon insisterade. När jag lämnade pojkarna hemma hos henne lite senare tröstade hon mig med orden: ”Oroa dig inte för dem. Ägna dig i stället åt Brandon så att han blir bättre och ta hem honom. Jag har tagit hand om småbarn förr.”
Jag förstod då att pojkarna skulle vara trygga, glada och väl omhändertagna, vilket de blev. Jag kunde vara med min make som var mycket dålig när jag kom till sjukhuset. Men efter några dagar hade han blivit så pass bra att han kunde åka hem.
Jag är tacksam för min goda vän som hjälpte mig — mycket mer än vad jag skulle ha bett om — och tjänade mig i nödens stund.
Kelly Parks, Pennsylvania, USA
Tjänande vid sängkanten
Broder Anderson, den dynamiske 35-årige presidenten för Unga män i församlingen, var den sortens ungdomsledare alla beundrade: återvänd missionär, fembarnspappa, egen företagare, ung i sinnet. Men nu hade han fått leukemi. Efter att ha fått höra nyheten av biskopen, Ryan Hill, satte prästkvorumets första assistent igång och ringde till alla aktiva och mindre aktiva präster i kvorumet.
”Vi ska åka till sjukhuset och besöka broder Anderson. Vi behöver alla. Kan du komma?” sade han till alla han ringde till.
”Jag är inte säker på om jag kan komma”, sade en präst. ”Jag kanske måste jobba.”
”Då väntar vi tills du har slutat jobba”, svarade Ryan. ”Det här är något vi måste göra tillsammans.”
”Okej”, sade kvorummedlemmen. ”Jag ske se om jag kan byta skift med någon.”
Alla elva prästerna kom till sjukhuset. De som var mindre aktiva och de som aldrig missade ett söndagsmöte var där. Tillsammans skrattade och grät de och bad och gjorde upp planer för framtiden. Under de följande månaderna schemalade de olika tider för att komma och massera broder Andersons fötter när han hade dålig blodcirkulation. De turades om att donera blodplättar under tvåtimmarspass så att han bara skulle få deras blod. De körde till och med tre mil på skolbalskvällen med sina träffar (bland annat två unga kvinnor som inte var medlemmar i kyrkan) till honom på sjukhuset så att han kunde få ta del av deras skolupplevelser.
Under sina sista dagar uppmanade broder Anderson dem att verka som missionärer, gifta sig i templet och hålla kontakt med varandra. Många år senare, när de hade kommit hem från sina missioner, gift sig i templet och börjat bilda familj, mindes de fortfarande de livsavgörande upplevelserna de hade när de tjänade tillsammans med sin älskade ledare.
Norman Hill, Texas, USA
Illustrationer Gregg Thorkelson