Budskap från första presidentskapet
Styrka genom lydnad
I dagens värld läggs betoningen på ungdomlighet. Alla vill se unga ut, känna sig unga och vara unga. Och ofantliga summor pengar används varje år till produkter som människor hoppas ska återställa det ungdomliga utseendet. Vi kan mycket väl ställa oss frågan: ”Är sökandet efter ungdomlighet nytt för vår tid, för vår generation?” Vi behöver bara vända blad i historien för att hitta vårt svar.
För århundraden sedan, på upptäcktsresandenas tid, utrustades expeditioner och skepp med tillitsfulla och äventyrslystna besättningar som tog kurs mot outforskade hav i ett bokstavligt sökande efter evig ungdom. Dåtidens legender lovade att någonstans ”därute” fanns en magisk källa med renaste vatten, och allt man behövde göra för att återfå ungdomens fägring och behålla den var att dricka av det flödande vattnet i den källan.
Ponce de León, som seglade med Columbus, gjorde flera upptäcktsresor och sökte på Bahamasöarna och andra områden i Västindien, driven av legenden om att det skulle gå att hitta detta ungdomens elixir. Hans ansträngningar, liksom många andras, ledde inte till någon sådan upptäckt, för i vår Guds gudomliga plan får vi bara uppleva ungdomen en gång under jordelivet.
Sanningens källa
Fastän det inte finns någon ungdomskälla som vi kan söka efter så finns det en annan källa som innehåller ett mycket dyrbarare vatten, ja, det eviga livets vatten. Det är sanningens källa.
Poeten fångade den verkliga innebörden av sökandet efter sanning när han skrev följande odödliga rader:
O säg, vad är sanning? En gåva så dyr
som var människa längtar att få.
Sök i svindlande djup, där den glimmar så ny,
eller högt över himmelens blånande sky;
det målet vi sträva att nå …
Ja, säg vad är sanning? Den först är och sist,
den är tidlös, beständig och rik.
Fast himmel och jord må försvinna förvisst,
skall dock sanningen motstå all prövning till sist.
Guds sanning är evigt sig lik.1
I en uppenbarelse som gavs genom profeten Joseph Smith i Kirtland i Ohio i maj 1833 sade Herren:
”Sanningen är kunskapen om tingen som de är och som de var och som de kommer att vara …
Sanningens Ande är av Gud … Han [Jesus] mottog en fullhet av sanningen …
och ingen människa mottar fullheten om hon inte håller hans bud.
Den som håller hans bud mottar sanning och ljus, tills hon är förhärligad i sanningen och vet allting.”2
Det finns inget behov för dig eller mig i den här upplysta tidsåldern, när evangeliets fullhet har återställts, att segla över outforskade hav eller färdas på omärkta vägar i sökandet efter sanningens källa. För en kärleksfull himmelsk Fader har lagt ut kursen och gett oss en osviklig karta — lydnad!
Hans uppenbarade ord beskriver uttryckligen de välsignelser som lydnad ger och den oundvikliga hjärtesorg och vånda som åtföljer resenären som tar omvägar längs syndens och felstegens förbjudna stigar. Till en generation som anammat traditionen med djuroffer förkunnade Samuel djärvt: ”Lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar.”3
Profeterna, forntida och nutida, har känt till styrkan som finns i lydnad. Tänk på Nephi: ”Jag skall gå och göra det som Herren har befallt.”4 Eller Mormons vackra beskrivning av den styrka som Mosiahs söner hade:
”De hade blivit starka i kunskapen om sanningen, ty de var män med sunt förstånd, och de hade flitigt utforskat skrifterna för att de skulle kunna få kännedom om Guds ord.
Men detta är inte allt. De hade hängivit sig åt mycket bön och fasta, och därför hade de profetians ande och uppenbarelsens ande, och när de undervisade, undervisade de med Guds kraft och myndighet.”5
Håll buden
I ett av sina första tal till kyrkans medlemmar under en generalkonferens gav president David O McKay (1873–1970) oss vägledning för vår tid på ett mycket enkelt men ändå kraftfullt sätt: ”Håll Guds bud.”6
Sådan tyngd hade vår Frälsares budskap när han förkunnade: ”Ty alla som vill ha en välsignelse av mina händer skall följa den lag, och dess villkor, som fastställdes för just den välsignelsen så som de instiftades redan före världens grundläggning.”7
Mästarens gärningar ger trovärdighet till hans ord. Han visade uppriktig kärlek till Gud genom att leva ett fullkomligt liv, genom att hedra den heliga mission som var hans. Han var aldrig högmodig. Han var aldrig uppblåst. Han var aldrig illojal. Han var alltid ödmjuk. Han var alltid uppriktig. Han var alltid sann.
Han frestades av bedrägeriets mästare, ja, djävulen. Han var fysiskt svag och hungrig efter att ha fastat i 40 dagar och 40 nätter. Men när den onde kom till Jesus med det mest lockande och frestande erbjudandet var han ett gudomligt föredöme genom att vägra avvika från det han visste var rätt.8
När han ställdes inför våndan i Getsemane, när han uthärdade sådan smärta att hans svett var som stora blodsdroppar som föll ner på marken, exemplifierade han den lydige Sonen när han sade: ”Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din.”9
Vid Galileiska sjön sade Jesus till Petrus: ”Följ mig.” Till Filippus kom samma uppmaning: ”Följ mig.” Och till publikanen Levi som satt vid tullhuset kom samma kall: ”Följ mig.” Också till en som kom springande efter honom, en som hade stora rikedomar, kom orden: ”Följ mig.”10 Och till dig och mig säger samma röst, samma Jesus: ”Följ mig.” Är vi villiga att lyda?
Lydnad är profeternas kännetecken men vi bör inse att den här källan till styrka finns tillgänglig för oss i dag.
Ett nutida exempel
En som väl hade lärt sig att lyda, som hade hittat källan till sanning, var en vänlig och uppriktig man i enkla omständigheter. Han hade blivit medlem i kyrkan i Europa, sparade och uppoffrade flitigt för att kunna emigrera till Nordamerika — till ett nytt land, ett främmande språk, annorlunda seder, men samma kyrka under ledarskap av samme Herre, som han litade på och lydde. Han blev grenspresident för en liten flock kämpande heliga i en ganska ovänlig stad. Han följde kyrkans program fastän medlemmarna var få och uppgifterna var många. Han var ett föredöme för medlemmarna i grenen i det att han var sant kristuslik och de svarade med sådan kärlek som sällan har skådats.
Han förtjänade sitt levebröd med sina händer som hantverkare. Han hade begränsade medel men betalade alltid ett fullt tionde och donerade mer. Han startade en missionärsfond i sin lilla gren och många månader var han den enda som bidrog. När det fanns missionärer i staden gav han dem mat, och de lämnade aldrig hans hus utan någon påtaglig donation till deras arbete och välfärd. Medlemmar från när och fjärran som var på genomresa i staden och besökte grenen fick alltid del av hans gästvänlighet och värme och reste vidare med insikt om att det hade träffat en ovanlig man, en av Herrens lydiga tjänare.
De som presiderade över honom fick hans respekt och hans mycket speciella omsorg. För honom var de Herrens representanter. Han var mån om deras fysiska välmåga och särskilt vädjande i sina böner — som han ofta bad — för deras välfärd. En sabbatsdag deltog några ledare som var på besök i grenen i inte mindre än ett dussintal böner tillsammans med honom i olika möten och under besök hos medlemmar. Ledarna lämnade honom i slutet av dagen, glada och andligt upplyfta, en sinnesstämning som stannade kvar under den fyra timmar långa bilturen i vintervädret. Nu, efter många år, värmer det anden och upplyfter hjärtat när den dagen blir ihågkommen.
Lärda män, erfarna män, sökte upp denna ödmjuka, olärda Guds man och ansåg sig lyckligt lottade om de fick tillbringa en timme med honom. Hans utseende var ordinärt. Hans engelska knagglig och något svår att förstå. Hans hem var opretentiöst. Han hade ingen bil eller teve. Han skrev inga böcker och gav inga tjusiga predikningar och gjorde inget av det som världen vanligtvis uppmärksammar. Ändå trampade de trofasta upp en stig till hans dörr. Varför? Därför att de ville dricka vid hans sannings källa. De beundrade inte så mycket det han sade som det han gjorde, inte så mycket innehållet i predikningarna han gav som styrkan i livet han levde.
Vetskapen om att en fattig man regelbundet och glatt gav minst två tiondelar till Herren gav en tydligare insikt om tiondets verkliga innebörd. När man såg honom hjälpa hungriga och ge husrum åt främlingar visste man att han skulle göra samma sak för Mästaren. Att be med honom och få ta del av hans tilltro till gudomlig medling var att uppleva en ny form av kommunikation.
Det kan mycket väl sägas att han höll det första och största budet och det andra som liknar det,11 att hans inre var fyllt av kärlek till alla människor, att han ständigt prydde sina tankar med dygd och att hans självtillit därför växte sig stark i Guds närhet.12
Denne man lyste av godhet och utstrålade rättfärdighet. Hans styrka kom av lydnad.
Den styrka vi innerligt väl söker för att kunna möta utmaningarna i en komplex och föränderlig värld kan bli vår när vi med fasthet och beslutsamt mod står och förkunnar som Josua: ”Jag och mitt hus, vi vill tjäna HERREN.”13
Till vänster: foto Matthew Reier; Kristus, av Heinrich Hofmann, med tillstånd av C. Harrison Conroy Co; till höger: illustration Jerry Thompson
Detalj från Kristus kallar Petrus och Andreas, av James Taylor Haywood, med tillstånd av Church History Museum