Ett tempelbesökande folk
Släktforskning, vänskapskontakter och dop för de döda inspirerar vuxna medlemmar att ta emot sin tempelbegåvning.
Gary och Jennifer Tucker hade en dröm. De ville båda ha en evig familj. Men Jennifer hade nästan förlorat hoppet. Vägen mot att uppnå den drömmen går genom templet, något som Gary inte var redo för.
Sedan inspirerades deras biskop med en idé som skulle hjälpa paret Tucker — och många andra i Three Forks församling i Bozemans stav i Montana — att uppnå drömmen om en evig familj. För några år sedan var biskop Aaron Baczuk med på ett möte för biskopar och nyomvända i staven. Områdessjuttion som presiderade frågade en ny medlem: ”Har du varit i templet och utfört dop för de döda?” Det hade han.
Biskop Baczuk hade aldrig tänkt på att ta vuxna som inte fått sin begåvning till templet. Följande vecka bestämde han en tid i templet i Billings i Montana då vuxna medlemmar i församlingen skulle utföra dop för de döda. Tempelbesöket blev en succé och under månaderna som följde tog äldsterna och högprästerna i församlingen med sig fler vuxna som inte fått sin begåvning till templet. ”Det visade sig bli en mycket andlig upplevelse för dem som stärkte deras önskan och beslut att ta emot sin begåvning”, säger biskop Baczuk.
Förberedelser
För att förbereda sig arbetar de vuxna medlemmarna med biskopen för att bli värdiga att komma till templet. Sedan går de den tempelförberedande kursen. Intresset för kursen ökar dramatiskt efter det att de utfört dop för de döda. Att prata om templet på lektionerna är en sak, upptäcker de, men att faktiskt känna Herrens ande i templet är något annat.
”Det är underbart att det finns en möjlighet att ta någon till templet som kanske inte är förberedd för ytterligare förbund men ändå kan få delta i förrättningarna”, säger biskop Baczuk. ”Jag tycker det överensstämmer med känslan som kyrkan försöker förmedla i häftet med förberedelser för templet: ’Kom till templet!’”1
Äldstekvorumpresidenten i Three Forks församling, David Boyd, säger att när de kommer till templet och utför dop blir målet mer verkligt: ”De börjar se att det finns en möjlighet för dem att ta emot sin begåvning. Många av dem har inte ens varit på tempelområdet innan, så de här resorna för vuxna för att utföra dop ger medlemmarna den möjligheten.”
Många nyligen aktiverade medlemmar i församlingen utför dop för de döda innan de får sin begåvning. ”Det handlar inte om värdighet”, säger biskop Baczuk. ”Det handlar om att vara förberedd.” En del var värdiga och förberedda för att utföra dop men var inte mentalt eller andligt förberedda för att ingå begåvningens förbund.” För männen är det också ett tillfälle att förbereda sig för att ta emot melkisedekska prästadömet.
Släktforskning är också något som påskyndar tempelarbetet. Församlingsmedlemmar som Larry och Carolyn Isom arbetar i församlingens släktforskningscenter för att få fram hundratals släktnamn. De här tre satsningarna — den tempelförberedande kursen, släktforskningen och resorna till templet — går hand i hand. De som släktforskar blir ivriga att få fram namn till dem som åker till templet. Medlemmarna som åker till templet blir ivriga att utföra tempelarbete för sina egna förfäder och för förfäderna till andra församlingsmedlemmar. Och genom att vara i templet får medlemmarna motivation att återvända till templet.
Under de senaste åren har 22 medlemmar i Three Forks församling gått den tempelförberedande kursen, och 14 av dem har börjat åka till templet regelbundet för att utföra dop för de döda. Och när kursen är över tar 13 av dessa 14 emot sin begåvning. Några av dem var ensamstående eller änkor/änkemän, men andra, som Gary och Jennifer Tucker, beseglades som familj.
Vänskapskontakter
Gary blev medlem i kyrkan 1992, några månader innan han och Jennifer gifte sig. Hon var redan medlem. Men eftersom Gary arbetade mycket och umgicks med fel vänner blev det svårt för honom att hålla sig aktiv i kyrkan, trots hustruns stöd. Han säger att han tillbringade många år med att ”tugga tobak och svära”.
När deras dotter Cody föddes försökte syster Tucker uppfostra henne i evangeliet genom att ta med henne till kyrkan fastän broder Tucker inte ville ha något material från kyrkan hemma. Han uppmuntrade familjen att gå till kyrkan men gick inte själv. När Cody fyllde åtta år döptes hon av en missionär, inte av sin pappa. Broder Tucker säger: ”Jag är mycket glad över att jag var där, men jag ångrar verkligen att jag bara kunde titta på i stället för att delta.”
Under de följande åren blev Gary aktiv i kyrkan med hjälp av vänskapskontakter. Jennifer brukade bjuda hem församlingsmedlemmar eller missionärerna på middag med baktanken att de fick en chans att prata med Gary. Han är tacksam mot medlemmarna och missionärerna som hade gott inflytande på honom.
Dale Price, till exempel, var hemlärare åt Jennifers mor och lärde känna Gary och Jennifer på det sättet. När broder Price besökte broder Tucker pratade de först inte om evangeliet. De pratade om ett gemensamt intresse: jakt. Broder och syster Price satt också med broder och syster Tucker på församlingsaktiviteter, tog med mat till dem från sitt hemförråd när broder Tucker var arbetslös och gav dem honung som producerats av egna bin. Honung är familjen Tuckers favoritpålägg på rostat bröd. Den lilla gåvan skulle enligt broder Price förbättra relationen.
Små och enkla saker
Råd från stavspresidenten hjälpte också familjen Tucker. President David Heap bad stavsmedlemmarna att göra ”sju små och enkla saker”: (1) Läsa skrifterna enskilt varje dag; (2) läsa skrifterna minst fem dagar i veckan som familj; (3) be enskilda böner varje morgon och kväll; (4) be familjebön varje morgon och kväll; (5) gå till kyrkan varje söndag som familj; (6) ha hemafton varje måndagskväll och (7) besöka templet varje månad.
Gary kunde se att de här sakerna skulle hjälpa hans familj komma närmare varandra — något som han gärna ville — så familjen Tucker började ha familjebön, skriftstudier och hemaftnar. Det här hjälpte Gary att förbereda sig för att vara mottaglig för biskopens inbjudan att förbereda sig för att komma till templet.
I januari 2006 var familjen Tucker med på en brasafton hemma hos biskopen. Biskop Baczuk tog Gary åt sidan och pratade med honom om templet. Där och då gav Gary biskopen sin dosa med tuggtobak så att den inte skulle fortsätta vara en frestelse för honom. Han hade många frågor till biskopen då och i senare intervjuer. Biskopen lade tonvikten på att Gary skulle följa förbunden han hade ingått i dopet så att han kunde vara värdig att ha Andens sällskap.
Paret Tucker började på den tempelförberedande kursen och Jennifer började åka till templet med församlingen varje månad för att utföra dop för de döda. Gary arbetade på att bli värdig att åka dit. Deras dotter Cody, som då var 11 år, var glad över att snart kunna åka till templet och utföra dop. När hon fyllde 12 år kunde Gary följa med henne till templet. Det var första gången någon av dem hade varit i templet.
Cody säger: ”Det var underbart. Det är mycket fridfullt där. Pappa var där, så det gjorde det ännu mer speciellt.” Gary säger att han kände en ”otrolig frid och glädje den där första gången”.
Följande söndag på den tempelförberedande kursen var Gary en annan människa. ”Ett ljus hade tänts”, säger syster Elna Scoffield som har hållit i kursen i flera år. Gary stannade kvar efter lektionen för att ställa frågor. Han hade känt Anden i templet och ville åka tillbaka — inte bara för att utföra dop utan också för att ta emot sin begåvning och få familjen beseglad till sig.
Månaden därpå åkte paret Tucker återigen till templet med biskopen och andra församlingsmedlemmar.
Övervinner svårigheter
Veckorna innan broder och syster Tucker fick sin begåvning och blev beseglade upplevde de en del motstånd från den onde. Gary gick framåt men han tvivlade fortfarande på om han var värdig att vara i templet. Deras dröm om en evig familj var nära, men kändes som om den var precis utom räckhåll. Paret Tucker visste att de behövde be tillsammans oftare och be om styrka. ”Vi fick den i form av en lugnande frid och försäkran om att allt ligger i Herrens händer”, säger syster Tucker. ”Hela vägen tills vi kom in i templet var hans lugnande Ande med hela familjen.”
När Gary och Jennifer hade tagit emot sin begåvning knäböjde de i beseglingsrummet med sina barn Cody och Garrett, klädda i vitt. När sexårige Garrett såg sin mamma gråta sträckte han upp handen för att torka bort tårarna från hennes kinder. Gary och Cody grät också av glädje. Även beseglaren var känslosam.
Paret Tucker säger att familjemedlemmarna nu har starkare relationer till varandra och kommunicerar bättre. Gary säger: ”Vi är lyckligare. Min hustru och jag har kommit närmare varandra och våra barn ser det.” Gary känner att han är ett bättre exempel för sina släktingar som inte är medlemmar i kyrkan och han hoppas att andra familjer i församlingen kommer att vilja ha samma välsignelser som Herren har gett familjen Tucker i templet.
Till vänster: fotografi av templet i Billings i Montana, Steve Bunderson; fotografi av doprummet i templet i Billings i Montana, Norman Childs; till höger: foto Drake Busath, © Busath Photography
Glada att vara vid templet i Billings i Montana dagen då de beseglades är Gary, Jennifer, Cody och Garrett Tucker.
Medlemmarna i Three Forks församling företar regelbundet den två och en halv timme långa resan till templet i Billings i Montana. Flera av dem som åker dit är vuxna som utför dop för de döda medan de och deras makar förbereder sig för att ta emot sin begåvning och bli beseglade.
Foto med tillstånd av familjen Tucker