Börja med bön
Söker du efter svar? De här ungdomarna i Ottawa i Kanada säger att man ska börja med bön.
När femtonåriga Jenni ska berätta om hur en bön blev besvarad börjar hon med att ursäkta sig. Hon är ledsen att behöva erkänna att hon inte hade bett regelbundet på nästan ett år. Saker och ting i hennes liv hade inte gått så bra — inte i skolan, inte med vännerna, inte ens i kyrkan.
En kväll, säger Jenni, ville hon titta på en film. Hon böjde sig ner för att titta på filmerna längst ner i bokhyllan när hon fick syn på ett fotografi av sin farbror som tragiskt nog hade dött för en kort tid sedan. Plötsligt gjorde tyngden av allt hon oroade sig för att hon ville gråta. ”Jag visste i det ögonblicket att jag behövde be”, säger Jenni. Hon knäböjde där hon var och bad.
Jenni berättar hur hon fick sitt svar: ”När jag var klar hade jag fått svaren på mina frågor. Jag kände att allt var bra igen. Allt kommer att ordna sig. Det som hade hänt min farbror var okej. Jag insåg att jag tyckte om skolan och mina vänner. När jag hade slutat be insåg jag att jag behövde gå till kyrkan eftersom den var till för mig. Det slog mig verkligen och jag kände mig så trygg och varm. Jag vet att min himmelske Fader älskar mig och han hjälper mig igenom olika saker.”
Jenni hade velat be förut men hade inte kunnat. När hon tänker på det nu får hon samma trygga känsla igen och samma övertygelse om att svaret kom från Herren.
Jenni Holt kommer från Ottawa, Kanadas vackra huvudstad som byggts på Ottawaflodens stränder. Hon och hennes vänner från Ottawa stav i Ontario pratar med kyrkans tidningar om hur bönen påverkar deras liv.
Varifrån kommer svaren?
En av de mest intressanta frågorna ungdomarna från Ottawa diskuterar är hur deras böner besvaras. Först säger Susan Brook: ”Om man vill ha ett svar måste man lyssna.”
Susan säger att hennes svar ibland kommer när hon läser i skrifterna. Hon har ett bra exempel: ”En dag var jag jättetrött och elak mot alla. Jag ville inte prata. Jag minns att jag läste i skrifterna, men jag vet inte var, och det stod: ’Var ödmjuk.’ Då gick det upp för mig. Det var mitt svar.” (Se L&F 112:10.)
Ariana Keith lyssnar noga i kyrkan. ”Jag tror att många av våra böner besvaras av talarna i kyrkan”, säger hon. ”En gång ville jag ha min patriarkaliska välsignelse. Veckan innan jag skulle få den kom faktiskt vår stavspatriark till vår församling och talade. Jag hade bett så mycket om det och det var underbart att höra honom tala.”
Mackenzie Loftus säger att hennes böner ofta besvaras genom hennes familj. Hon bad om ett familjebeslut och ”jag kände Anden med en gång och visste att beslutet vi hade fattat var rätt”.
Ibland kommer svaret bokstavligt talat rakt emot en. När Thomas Francis och hans familj hade flyttat till Ottawa behövde han få nya vänner i en ny skola. Han bad om att han skulle få goda vänner. ”En dag”, säger Thomas, ”kom en person i min klass fram till mig och sade: ’Vill du komma och träffa mina vänner?’ Vi har varit vänner ända sedan dess. Det hjälpte mig mycket.”
Dawson Lybbert har något viktigt att säga om bönesvar. Han säger: ”Ibland får man inte det svar man förväntar sig, men man får det svar man behöver.” Han säger att ibland kan man inte se det med en gång, men man kan det när man ser tillbaka.
Någon att prata med
Flera av tonåringarna pratar om hur bra det är att ha en familj som ber tillsammans. Kyffin de Souza tycker särskilt mycket om att hennes familj ber tillsammans varje kväll. ”Vi har ett slags schema och turas om. Jag känner Anden och när jag är hemifrån vet jag att de ber för min säkerhet.”
Bénédicte Bélizaire tycker om att be med sina föräldrar varje morgon. ”Jag går in i deras rum och så ber vi”, säger hon. ”Jag har ett vittnesbörd om att den Helige Anden är med mig, och om jag behöver hans hjälp så ber jag min himmelske Fader om att få det.”
Hennes vän Ruth Decady säger: ”Det är jätteviktigt att vi vet att vår himmelske Fader lyssnar när vi ber. Det finns någon som är där för dig.”
Katie Cameron tycker om hur bönerna får henne att känna sig. ”När jag talar med Herren känns det som om någon verkligen vill prata med mig. Jag vet att jag kan berätta allt för honom.”
Böner för andra
De unga männen — särskilt de som är präster, som Ronan Filamont, Fred King och Dawson och Davin Lybbert — pratar om den viktiga och högtidliga plikten att be sakramentsbönerna för medlemmarna i deras församlingar och grenar.
Dawson säger: ”När man ber för sakramentet tänker man mer på hur viktigt det är. Jag har den här prästadömsmyndigheten och jag känner att jag inte kan missbruka den.”
Fred minns hur han bad sakramentsbönen när han just hade ordinerats till präst: ”Det var svårt först och jag sade fel hela tiden. En gång behövde jag börja om flera gånger. Men Anden viskade till mig att det inte hade någon betydelse hur många gånger jag behövde försöka. Till slut skulle det bli rätt. Det var en bra känsla.”
Bön kräver förberedelse
Flera av ungdomarna pratar om det viktiga de behöver göra för att förbereda sig för att be. Matt Larson har ett skriftställe uppsatt på väggen i sitt rum, Läran och förbunden 78:19: ”Den som tar emot allt med tacksamhet skall härliggöras, och den här jordens goda skall tillfalla honom, till och med hundrafalt, ja, mera.” Det påminner honom om att vara tacksam för det Herren har gett honom. Han vet att tacksamhet är något som behöver vara en del av hans böner.
Nick Moolenbeck säger: ”Bönerna fungerar inte om jag bara ber utan att göra det av hela mitt hjärta och min själ.”
Bönens mirakulösa kraft
Sierra Lybbert har en fin berättelse om bön. När hon var två år trampade en häst på hennes hand. Tummen slets av och flera fingrar skadades allvarligt. Hennes föräldrar tog henne i ilfart från det ena sjukhuset till det andra för att hitta en kirurg som var villig att åta sig den till synes omöjliga operationen. Hon säger: ”En läkare sade till mina föräldrar att kirurgen inte hade en chans att lyckas. Mamma sade att kirurgen skulle få många böner till hjälp. Mamma hade ringt templet och bett dem skriva mitt namn på bönelistan.”
Nu har Sierra som trettonåring en fullt fungerande hand. Tummen fungerar bra och hon böjde på den så att de andra tjejerna i församlingen skulle se. De hade aldrig hört hela berättelsen innan. Allt de kunde se på Sierras hand var ett litet, knappt synbart, ärr längst ner runt tummen. Resultatet var verkligen fantastiskt.
Sierra säger: ”Jag blir glad när jag tänker på vad bönerna kan göra för mig. Det är en underbar sak i mitt liv.”
Alla tycks hålla med Kale Loftus när han säger: ”Bön är en bra vana att skaffa sig.”
Ovan: Bridgitte Leger, Jenni Holt, Dawson Lybbert, Dayna Conway, Rebekah Wagoner och Alexander Richer-Brule, liksom andra ungdomar från Ottawa stav i Ontario (till vänster), vet att hjälpen från vår himmelske Fader bara är en bön borta.
Ovan, uppifrån: Fred King och Ronan Filamont är överens om att sakramentsbönerna är heliga och ska uppsändas med vördnad. Kyffin de Souza är tacksam för familjebönerna.
Ungdomar i Ottawa ber om tröst i svåra tider, om hjälp med skolarbete och vänner och om de välsignelser de vill ha. De vet att vår himmelske Fader besvarar deras böner. ”Ibland får man inte det svar man förväntar sig”, säger Dawson Lybbert, ”men man får det svar man behöver.”
Ovan: Matt Larson läser ett skriftställe som sitter på hans vägg innan han ber, och Nick Moolenbeck säger att det krävs ansträngningar för att be.
Ovan, från vänster: Ruth Decady, Katya Gallant och Bénédicte Bélizaire är överens om att det är en bra idé att be vår himmelske Fader sända den Helige Anden. Nedan: Katie Cameron, Carolyn Albers och Sierra Lybbert tycker om känslan de får när de ber.
Lyssnar, av Michael Jarvis Nelson
Foto Janet Thomas